Gubb Rus

Jag har just lämnat lägenheten, fått i propparna i öronen och sakta sakta börjat få igång min stela kropp. Intet ont anande närmar jag mig en något äldre man som är ute och joggar. Sånt händer, brukar bara vara att passera. Men när jag är nästan ikapp märker jag att jag liksom inte kommer förbi. Gubbskrället har ökat.

Ja, ja, tänker jag och trycker på lite till, går upp jämsides, men icke. Jag kommer inte förbi, han har ökat ytterligare och vägrar släppa förbi mig. Visst, kul, jag är tvungen att snegla på gubben i fråga och le en smula. Ler han tillbaka? Knappast. Hans mordiska blick stirrar rakt fram. Han försöker dra ifrån. Okej, är det så vi ska ha det. Jag hakar på, försöker genskjuta honom i en kurva, vi närmar oss nu sprinttempo, kommer inte förbi. Och jag som nyss börjat och knappt blivit varm i kläderna. Blodsmaken kommer, men jag kan ju inte ge mig nu. Jag tar rygg på gubbfan, då och då sneglar han bakåt. Han ser inte glad ut.

Efter ett par kilometer längs Årstaviken någonstans i höjd med reaggefiket dyker ett stycke ungtupp plötsligt upp och drar förbi oss båda på insidan. Där går det riktigt fort. Gubben blir naturligtvis vansinnig och ska haka på. Men han kommer inte förbi, nu är det han som får jaga.

Jag orkar inte mer, jag har gjort mitt som hare, eller vad man nu ska kalla det, jag låg ju bakom. Jag stannar och knyter snörena på båda skorna. De måste gått upp av vinddraget. Någonstans där långt framme vid Årstabron ser jag att gubben svänger av. Jag kan i lugn takt jogga vidare.

Nu ska sjunka ner i GW:s Faller fritt som i en dröm. Han lär inte skriva lika kufiskt, som han är (eller, ni förstår vad jag menar). Palmemordet tål att rotas i lite till. Sen kanske det mest är en roman, men någon vidare tanke finns det säkert bakom. Han ska ju veta - professorn.

Fast egentligen kanske man skulle lyssna på boken. Inläst av Peter Andersson måste den vara ännu mer spännande än vad den är. Om den nu är det.