På liv och död

Hela helgen försvann i Norge. Ett par föreställningar, en massa buffémat tills man får spiserörskramp och ligga på hotellrum och titta på dåliga filmkanaler. Såg bl.a. Holiday, någon typ av romantisk komedi med t.ex. Jude Law och Cameron Diaz, fylld med så många klyschor att det blev roligt bara därför. Och så Mark Wahlberg som rambokopia i Shooter. Han är den bäste, drar sig tillbaka till skogen med hund, blir hämtad till hemligt uppdrag, blir lurad, blir jättearg och dödar alla som är dumma.

Tur att det sen blev måndag så att man fick stiga upp i mörker och flänga runt i de södra förorterna på en massa möten och sitta på kontor och få lite vettiga rutiner.

Visst gillar man rockmusik. Efter en vit månad vågar jag mig tillbaka till Pet Sounds. Köper British Sea Powers Do you like rock music? Och så Pascals av Nils Hansson rejält uppskrivna Galgberget. Primitiv garagerock från Gotland som kanske behöver mer än en lyssning. Kan tillsvidare bara instämma i de där med att vara på väg till Oslo och det går alldeles för fort.

Det var ju ett märkligt sammanträffande när jag i torsdags när vi laddade inför giget med mat och vin satte på Anna Järvinens platta för att jag tycker den är så bra och frågade trum-Fredrik om han hört den och han sa, jo, det är jag som spelar trummor på den. Och den spelades in för ett par år sedan, så han hade liksom hört den före mig, kan man säga.

Försöker fortfarande sväva på ett litet moln efter den där spelningen och lyckas nästan. Ja, I lika rock music! Och vill inget hellre än att spela mer. Plötsligt flödar inspirationen och nya låtar börjar växa fram. Det blir något kraftfullt som gör sig live om liv och död och allt det där.