Det ljuva livet

Mississippi inn har ny ägare sedan ett par veckor tillbaka. En riktigt amerikan, från LA. Jag går in för en steak till lunch och betraktas på något sätt som en cool-kille i baren. Vi, fast mest han, pratar engelska och jag blir inbjuden till att vara med och provsmaka och tycka till om den nya menyn om ett par veckor.

Visst går det lite långsamt och skatterna är höga, men Sverige är ett underbart land och vi borde invadera Norge för oljan och "this place is your place, anytime". Klart man gillar det.

Någon tjänstledighet var det liksom inte tal om. Känns ändå som att jag fått lite andrum. Jag agerade, lättade på trycket och slutade sitta på mitt rum som en tryckkokare. Hade ett bra samtal med min chef och fick det ur mig, vad jag tycker om arbetssituation, omorganisation, ledning och kommunikation. Klart att det är så man ska göra. Kändes som att det gick hem, tror att vi förstår varandra och jag kan se mig själv i spegeln och kan sätta mig på pendeln på morgonen utan att få psykosomatiska kramper. Alltid något. Ut med skiten bara!

På tal om det. Vid trettiofem års ålder får jag den största finne jag någonsin haft. En sådan som sitter på hakan och förändrar ansiktsformen. När jag klämmer den utspelar sig en scen som hämtad från en sämre splatterfilm. Nu får jag gå med stort plåsrter i ansiktet.

I dag är det Record Store Day. Köper ett par klassiker på Pet Sounds: Buzzcocks - singles going steady och så Pughs - (Ja, dä ä dä!), plattan från 69 med Wadenius och Janne Karlsson. Dessutom får jag några blandade singlar på köpet, så här på högtidsdagen.

Nu till Pluras nysläppta bok; Resa genom ensamheten - Svart blogg och Det ljuva livet.