Bara i fantasin
Nu verkar det här kunna gå bra ändå, men det har, så att säga, kommit till min kännedom att direkt lögnaktiga referenser, som inte är till min fördel, har lämnats om mig. Det pyr i mina franska nerver.
Nu är det inte bara det som påverkar nerverna, utan även denna väntan och osäkerhet. Jag har alltså blivit erbjuden ett jobb, typ. Sen var/är det bara ett par hinder som ska passeras, "men det ska inte vara några problem, tror vi".
Först var det en person till som eventuellt var aktuell för jobbet. Så är det inte längre. Check. Sedan skulle det godkännas av en högre chef att det var okej att skapa denna nya tjänst. Check på det. Och där trodde man det var i hamn. Vi är överens om lön och de tidigare nämnda referensuppgifterna är uppe på bordet och bemötta. Men icke. Nu måste facket också godkänna att denna rekrytering är ok. Snälla facket, kom igen! Jag är också medlem. Men det här sista (?) steget ska ju inte heller vara några problem. Eller?
Jag vill verkligen inte gå tillbaka dit där jag är efter semestern. Där råder icke-kommunikation om viktiga saker, uppgivenhet, likgiltighet och numera även lögn. Resten är tystnad.
Hej å hå. Såg och lyssnade på Pugh med Janne "Loffe" och Jojje Wadenius i går. Lite ofokuserat med tramsiga försök till roligheter och härlig "spontanitet" som bland annat innebar ett ackustiskt parti med borttappade texter. Men när de väl är på banan och kommer igång låter det bra och svänger om dem och den där egensinniga rocken. Wadenius hade även ett litet soloparti där han drog några av sina gamla barnvisor. Inte minst minns man Kalles klätterträd-låten.
Ja, här sitter man i sitt träd så där en trettio år senare som en blandning av Kalle och morfar och fantiserar om allt möjligt...
Mitt i stan bor en kille som heter Kalle.
Kalle har ett träd, som han kallar sitt eget.
Han ligger där upp och drömmer och fantiserar om allt möjligt.
Och om Emma! Emma finns bara i fantasin, men hon är fin, tänker Kalle.
Under trädet sitter morfar och läser tidningen.
Morfar tycker om att läsa om allt nytt som hänt.
Kalle gillar mest att ligga stilla i toppen och sakta gungas av vinden.
Nu är det inte bara det som påverkar nerverna, utan även denna väntan och osäkerhet. Jag har alltså blivit erbjuden ett jobb, typ. Sen var/är det bara ett par hinder som ska passeras, "men det ska inte vara några problem, tror vi".
Först var det en person till som eventuellt var aktuell för jobbet. Så är det inte längre. Check. Sedan skulle det godkännas av en högre chef att det var okej att skapa denna nya tjänst. Check på det. Och där trodde man det var i hamn. Vi är överens om lön och de tidigare nämnda referensuppgifterna är uppe på bordet och bemötta. Men icke. Nu måste facket också godkänna att denna rekrytering är ok. Snälla facket, kom igen! Jag är också medlem. Men det här sista (?) steget ska ju inte heller vara några problem. Eller?
Jag vill verkligen inte gå tillbaka dit där jag är efter semestern. Där råder icke-kommunikation om viktiga saker, uppgivenhet, likgiltighet och numera även lögn. Resten är tystnad.
Hej å hå. Såg och lyssnade på Pugh med Janne "Loffe" och Jojje Wadenius i går. Lite ofokuserat med tramsiga försök till roligheter och härlig "spontanitet" som bland annat innebar ett ackustiskt parti med borttappade texter. Men när de väl är på banan och kommer igång låter det bra och svänger om dem och den där egensinniga rocken. Wadenius hade även ett litet soloparti där han drog några av sina gamla barnvisor. Inte minst minns man Kalles klätterträd-låten.
Ja, här sitter man i sitt träd så där en trettio år senare som en blandning av Kalle och morfar och fantiserar om allt möjligt...
Mitt i stan bor en kille som heter Kalle.
Kalle har ett träd, som han kallar sitt eget.
Han ligger där upp och drömmer och fantiserar om allt möjligt.
Och om Emma! Emma finns bara i fantasin, men hon är fin, tänker Kalle.
Under trädet sitter morfar och läser tidningen.
Morfar tycker om att läsa om allt nytt som hänt.
Kalle gillar mest att ligga stilla i toppen och sakta gungas av vinden.
upplagd av Björn Johansson | 10:45
4 kommentarer:
Det har diktats en visa som handlar om mig
när jag gick på Paséo Colon.
Det är dock inte sant allt som säges om mig
och som sjunges uppå grammofon.
Mig lurar man nog ett par gånger med vin och med sång,
men det sker ej två gånger uppå samma krog,
och uti var hamn blott en gång!
Jag ler åt fina texter från herrarna ovan :-)Påminner om gamla goda studenttider! Men vad är det för lögner och strul du råkar ut för?! Är det samma jobb som var på tal för några veckor sen? Jag håller tummarna! Folk måste ta sig samman helt enkelt. Åh, vad jag HATAR usel kommunikation!
/S.
Ja, visst. Det är samma jobb. Fast ett annat. Och nu går jag här och väntar och väntar. Vill så gärna få säga upp mig före semestern. Annars vet jag inte...
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida