Lundell på Cirkus

Jag vet inte. Det känns väl inte väldigt angeläget, lite avslaget, helt enkelt. Först ensam med gitarr och munspel i de första fem låtarna, eller så, och jag önskar att något ska hända, att munspelet ska försvinna, åtminstone.

Mellansnacket är avslappnat och lite kul. Men varför pling pling på gitarren och tut tut i munspelet mellan varje stavelse som en parodi på Allan i dalen. Och sen kommer bandet in och jag tänker att han är faktiskt en ganska gammal man. Inget fel i det, men ändå. Lite rörande och det är knappast de känslor man som artist vill väcka. Inte där och då i alla fall. Det rockas för fullt men kallas unplugged för att trummisen ibland använder vispar och de förstärkta gitarrerna är akustiska.

Var det inte mer, tänker jag. Hade hoppats på något magiskt. Har jag gått vidare, är det här inte för mig längre? Sen kommer jag hem och sätter på en skiva som En eld i kväll och det är så fint så fint. Och så där hade jag kanske hoppats det skulle varit på ett andäktigt Cirkus. Istället får han säga till folk att sluta fota - "det här är ingen turistattraktion" - och han säger att det är så mycket konstiga människor som sitter längst fram och det gör han rätt i. Bland annat är där "två damer som gått på fel föreställning".

I alla fall. Det är inte sista turnén som en del tidningar skrivit. Det börjar gå mot slutet, men det här är inte slutet. I novemner ny skiva och minst en sommar till blir det. Jag är säkert där då också.

Med tidigare inlägg i tankarna: "Det är folket som bygger landet. Folket är dom enda som kan det. Det kommer underifrån när den dagen är här. Om folket vill bygger folket landet".

De där orden är kvar i huvudet när jag sätter mig på bussen och lämnar ett regndränkt Djurgården. Om ett halvår är våren här. Tills dess måste vi trots allt gå ut och försöka vara vackra och stolta.