Jag är

Det gjorde jag bra. I går strax före halv åtta rusade jag in till 120, antar jag, förväntansfulla, personer på Sundbyhoms slott som ville bli underhållna i allhelgona helgen. Och jag gjorde det bra, vi gjorde det bra. Jag spelar en kul karaktär och det är en bra historia. De som var där blev mycket engagerade, glada och hoppas jag, nöjda med kvällen.

För två veckor sedan fick jag ett manus. I veckan repeterade vi en (1) gång. Sen var det bara att kasta sig ut. Och det gjorde jag med all den rutin jag faktiskt har. Måste ha spelat runt 1000 föreställningar totalt vid de här laget. Visst har jag våndats en del de senaste dagarna och jag var väl inte direkt avslappnad när jag kom för samling på teatern i går. Men ändå älskar jag det där. Jag vet inte var det kommer ifrån - eller det vet jag kanske, men vi tar inte den djupanalysen nu - men jag gillar verkligen och behöver den där utmaningen, som det heter, att kasta mig ut i den där ovissheten som det är att stå på en scen och uppträda. Sårbar, men med situationen under kontroll (nåja) och totalt närvarande i nuet.

Mindfulness är ju inne, och det skulle klart inte skada att lära sig hitta den där käslan en vanlig måndag på kontoret eller när man äter middag en torsdagkväll i november, men i väntan på att det ska lyckas fortsätter jag att kasta mig ut över stupet. Och njuta.

När jag vaknar skiner solen så att det sticker i ögonen där jag ligger kvar i sängen och ser upp på den ljust ljust blå himmeln. I dag får jag bara vara. Jag har presterat, jag klarade det - igen - jag får tycka att jag är bra.

Lyssnar på Dylans senaste i bootleg serien - Tell Tale Signs. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Känsla, vackert, stort, mänskligt säger ingenting. Den som inte förstått att han är den störste kan börja där.

Jag bara är. Sen går jag ut, då får vi se. Snart är det måndag igen.