Inte hur man har det, utan hur man tar det

Och så fastnar jag i hissen bara för det. Det var väl sånt man trodde bara hände på film. Sitta fast i klaustrofobiskt litet utrymme och vänta på eventuell räddning.

Jag tryckte på larmknappen. Larmcentralen, svarade någon som sen uppenbarligen inte hörde mig så bra. -Sitter du fast i hissen eller inte? Ja, det gör jag verkligen, sa jag. Sen hörde jag inte mer.

Bara att sätta sig ner. Jag tog av mig en tröja för att motverka svettningarna och tog sedan tillfället i akt att träna avslappning. Det gick väl bra en dryg halvtimme, sen kände jag mig inte alls avslappnad och ringde på knappen igen. Någon annan svarade - har vi missat dig.

Men det hade de inte. Strax efter kom en svettig man som stressat från Östermalmstorg på ca 35 minuter och bände upp hissdörren. Tack för det. Jag kunde ta mig vidare och ut på den joggingrunda jag var på väg till.