Väntans tider

Det här är inte en blogg. Inte längre i alla fall. För längesen var det kanske det, men inte nu. Informationsflödet har stannat upp. Varför vet jag inte. Kanske meddelar jag mig med världen på något annat sätt. Det tror jag inte. Jag meddelar mig helt enkelt inte så mycket alls.

Så vad är det då jag gör? Jo, jag väntar mest. Väntar på att gå hem från jobbet. Väntar på att få gå och lägga mig.

Väntar på att mitt barn ska födas.

Sitter och tittar på Tummens baby-gym, amningskudden med mumintroll och babysittern från BabyBjörn i jeanstyg. Och här ska jag sitta ett tag till. Kanske nio veckor. Har förresten varit nere i förrådet och konstaterat att däcken på vagnen måste pumpas.

Sen börjar det, det nya livet. Det gamla finns ju kvar också, men det blir något som går utöver allt det där. En helt ny känsla, kanske den största. Så har man sagt i alla fall. Än vet jag ingenting om det.

Under tiden tar jag mig till järnaffären för att köpa plugg och skruv. Bokhyllorna måste sättas fast i väggen. Kan inte bara sitta och vänta. Lika bra att göra som jag brukar. Jobba, träna, spela musik, teater. Läsa alla tidningar, läsa Guillous nya, se Man United och en massa annan fotboll. Allt är alltså som vanligt. Nästan.