Att komma hem ska vara en schlager

Det var inte jag som sa det först. Man kan bara ha ett hem. Oavsett vad man sen tycker om det och det hem man blivit tilldelad. Småland och Moheda är hemma och kommer alltid att vara. Jag tillhör den också, svensk lantras. Vi är ganska enkla människor med kroppar som idrottsmän och grova fyrkantiga ansikten.

Jag blir lugn och känner mig hemma när jag snörar på mig fotbollsskorna och går ut på planen tillsammans med dessa människor jag inte känner eller i alla fall inte har träffat på tolv år. Träningspasset var för övrigt rejält jobbigt, men jag går dit i kväll igen.

Hur hade mitt liv varit nu om jag stannat här? Helt annorlunda är väl det enda man kan veta. Hade knappast jobbat med det jag gör. Hade kanske också varit en av dem med ring på fingret, bil och hus. Känns i alla fall spännande att tänka på.

Nu tar jag farsans bil, stoppar Lundell i CD-spelaren och kör genom den småländska skogen.