Lida för att lära

Känner mig bättre. Vad som rörde sig i mitt inre var helt enkelt en förkylning. Så läser jag ett citat av psykoanalytikern Hanna Segal i dagens DN: "Det är när världen inom oss ligger i ruiner...och vi själva befinner oss i en hjälplös desperation som vi måste...andas liv i de döda fragmenten, skapa livet åter". Detta på tal om allt tjockare böcker och bloggande. Inte min förkylning. Ord och inga visor.

Varför är det så? Varför ska det bloggas och skrivas en massa tegelstenar? Försöker vi städa upp i ruinerna? Eller är det bara ett försök till kommunikation, kontakt med andra människor? Ganska ensidigt i så fall.

Jag fortsätter i alla fall ett tag till. Det behöver väl inte vara ruiner, men nog har problem och brister, inre och yttre, stor betydelse för skapande. Sen kan det vara konst, böcker, teaterföreställnigar eller kanske till och med, banala inlägg i en blogg. Vem har behov av att skapa nytt och ställa frågor om allt är i perfekt harmoni? Helt enkelt den gamla frågan om huruvida konstnären måste lida eller ej. "Lida för att lära", för att citera Ayskylos i "Agamemnon".

Smaka på den. Jag lägger mig i soffan. Tar en kopp kaffe, kurerar mig och ser Malmö inte gå vidare till Champions League. Fast det får de gärna göra för mig. Och där kom första målet i baken för MFF.