Stig Larsson
Direkt från bröllopsresa kommer Stig Larsson till Spegelteatern för att prata lite i samband med att tre av hans pjäser spelas på amatörteaterföreningen Periskop. Han håller en monolog på en halvtimme eller så. Lika bra det. Brukar inte vara så många som har några frågor i sådana där sammanhang.
Det är kanske lite flummigt, men ändå intressant och ganska kul att höra en författare berätta om sitt eget arbete. Han har ett härligt självförtroende och har ju tidigare väckt viss uppmärksamhet när han menade sig kunna avgöra vad som rent objektivt är bra litteratur. Han berättar om hur det gick till när han skrev flera av sina verk och gång på gång säger han att "det gick så jävlar lätt och fort", med några undantag när det hakade upp sig lite någonstans mitt i. I början visste han inte att man fick skriva om och redigera.
Den tändande gnistan för att skriva kan ha varit att det var högtryck, meteorologiskt alltså, han jobbar bäst då (!) eller att han lägrat en kvinna och velat toppa det. "Jag var på ett hotellrum i Paris, gick ner till en bar, beställde en starköl och började skriva". De handskrivna bladen lämnade han sen in till chefen på Dramaten.
Han vet aldrig vad han ska skriva. Det finns ingen idé eller historia att berätta. Om någon till exempel dött i en pjäs vet han inte själv om det trettio sekunder innan han skriver det. Han menar att man måste bryta med sina idéer och åsikter när man skriver, annars blir det bara ointressant propaganda. Det kan man ägna sig åt också, men då är det bättre att säga vad man menar, då ska man inte ägna sig åt konst.
När han blir ombedd att regissera en av sina egna pjäser på Dramaten säger han till skådespelarna att han inte vet någonting om hur man regisserar, men att han har perfekt "gehör" för vad som är bra. Så det är bara för skådespelarna att sätta igång.
Larsson menar att man alltid måste göra något annat och något bättre än vad man gjort tidigare. Därför är han nu slut som konstnär. Men det är inget han sörjer, han kan ändå försörja sig på sina kunskaper genom att skriva repliker åt andra, som lärare, recensent, regissör.
Det ingick inte i framträdandet, men innan han går hör jag honom säga att han inte förstått det här med bakfylla. Det är något han aldrig upplevt. Så kan det gå.
Det är kanske lite flummigt, men ändå intressant och ganska kul att höra en författare berätta om sitt eget arbete. Han har ett härligt självförtroende och har ju tidigare väckt viss uppmärksamhet när han menade sig kunna avgöra vad som rent objektivt är bra litteratur. Han berättar om hur det gick till när han skrev flera av sina verk och gång på gång säger han att "det gick så jävlar lätt och fort", med några undantag när det hakade upp sig lite någonstans mitt i. I början visste han inte att man fick skriva om och redigera.
Den tändande gnistan för att skriva kan ha varit att det var högtryck, meteorologiskt alltså, han jobbar bäst då (!) eller att han lägrat en kvinna och velat toppa det. "Jag var på ett hotellrum i Paris, gick ner till en bar, beställde en starköl och började skriva". De handskrivna bladen lämnade han sen in till chefen på Dramaten.
Han vet aldrig vad han ska skriva. Det finns ingen idé eller historia att berätta. Om någon till exempel dött i en pjäs vet han inte själv om det trettio sekunder innan han skriver det. Han menar att man måste bryta med sina idéer och åsikter när man skriver, annars blir det bara ointressant propaganda. Det kan man ägna sig åt också, men då är det bättre att säga vad man menar, då ska man inte ägna sig åt konst.
När han blir ombedd att regissera en av sina egna pjäser på Dramaten säger han till skådespelarna att han inte vet någonting om hur man regisserar, men att han har perfekt "gehör" för vad som är bra. Så det är bara för skådespelarna att sätta igång.
Larsson menar att man alltid måste göra något annat och något bättre än vad man gjort tidigare. Därför är han nu slut som konstnär. Men det är inget han sörjer, han kan ändå försörja sig på sina kunskaper genom att skriva repliker åt andra, som lärare, recensent, regissör.
Det ingick inte i framträdandet, men innan han går hör jag honom säga att han inte förstått det här med bakfylla. Det är något han aldrig upplevt. Så kan det gå.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida