Hård mot de hårda

Korpfotboll i Brommahallen och en krigsförklaring. Jag sätter hårt mot hårt. Första gången får jag straff. Slår den stenhårt i stolpen. Andra gången reser jag mig, målvakten får bäras ut. Det var inget oschysst. Inte den här gången i alla fall.

Som i alla lag jag är med i förlorar vi som vanligt. Men jag kan aldrig acceptera det och tänker inte vara en förlorare. I vredesmod gör jag ett solomål, dribblar igenom hela deras lag och dunkar in bollen i mål. Efteråt går jag direkt av planen och hem.

Sympatiskt? Nja. Men så är det. Ska det spelas om någonting, lag delas in, poäng räknas - aldrig att jag kan tycka att det är bra och kul och okej att förlora. Och ändå har jag, som sagt, fått göra det ganska ofta. Men aldrig att jag ger mig.