Konsten att komma iväg

Och så går man till slut på hockey. Just när biljetterna var beställda och betalda insåg jag att det krockade med Inter - Man United i Champions league, men så kan det gå. Djurgården möter Skellefteå och det var liksom absolut sista tåget mot slutspel. Platserna visade sig vara i klacken, precis ute på kanten, men ändå. Så plötsligt står man där och håller i ett stycke blå plast som var man tifoansvarig. Och Djurgårdare dessutom. Fast det var ju ändå dem jag höll på i går, jag tycker väl bara att Stockholm ska ha ett lag i elitserien och helst i slutspelet, helt enkelt. Nu blev det ju inte alls så enkelt. Min djupa och professionella analys är att de så kallade Järnkaminerna helt klart var bäst, åtminstone under andra halvan av matchen, men de spelar för mycket i hörnen (som om en hockeyrink har hörn), kommer liksom inte till skott. Istället blev det 2-2 och knappast något slutspel. Förmodligen inte kval heller, utan säsongens sista hemma matchen. Varken mer eller mindre. Men det var kul. Det får göras om. Nästa säsong.

Och plötsligt kommer man loss på annat håll också. I sommar bär det av till Manchester och Blurs återförening. 26 juni spelar de tillsammans igen i MEN-arena, Europas största inomhusarena för övrigt. Som upplagt för besvikelse. Men vilken väntan, vilken förväntan. Och en helg i denna heliga stad ser jag fram emot. Staden som har producerat storheter som Oasis, Morrissey och The Smiths, Joy Division och hela Factory och hela den biten och så vidare och så vidare. Det blir grejer det.