Sorgligt men sant

Det var väl nästan lika sant som det var sagt. Oasis är slut. Och då menar jag inte så där halvslut som de varit i många år nu. De är döda. Märkligt att den där dåliga stämningen och uppgivenheten på scenen kan skapa en så påtaglig känsla av ödslighet i ett Globen fyllt med 10 000 personer, eller så. Alla vi som är där ser vår ungdom ruttna, om inte framför oss, så bakom oss.

Liam kan inte sjunga längre. Han hade vissa problem med rösten redan senast de var här 2006, nu var det bara små stötar av ljud, ingen klang, inga toner, mer prat än sång. Eller prat och prat, någon typ av försök att återge text, antar jag, all artikulation som fanns där förr när han spottade fram orden, på en förvisso grötig dialekt, var väck. Förkyld eller inte, vet inte om det spelar så stor roll längre.

När Noel framför Don´t look back in anger i en nedtonad version blir det för ett ögonblick vackert och rörande, särskilt när hela refrängerna lämnas över till publiken. Och jag lovar, jag ska inte look back in anger. Tack för allt. Jag ska fortsätta älska skivorna och minnas mitt 90-tal. Ni kan lägga ner nu.

Fast man kan ju inte bara ge upp. Britpopens stora måste fortfarande kunna låta bra. Kanske ska man ta och skaffa biljett till Blurs återförening i Hyde Park i sommar. Det kan bli hur stort som helst. Yes, we´re gonna live forever.

För övrigt: I helgen är jag ledig. På söndag är det Super Bowl. Och det är ju tradition att sitta uppe störra delen av natten och se spektaklet. Kan bli en tuff måndag efter det. Nu lägger jag mig och vilar. Förresten, höll på att glömma att vi ska till Cirkus på söndag också och se Krunegårds turnéavslutning.