Har ni fest, eller?

Vaknar och det ser ut att ha varit efterfest på vår balkong. Flaskor, tidningar och annat skräp ligger väl utspritt och den gamla trasmattan är dyngsur. Synd att man sov djupt och missade hela festen. Eller inte, måste varit kallt. Kanske är det bara så att det varit någon liten storm och att någon använder balkongen som sopstation.

Vad lätt det kan vara att åtminstone försöka göra något vettigt inom politiken. Obama är på plats. Fram med pappret och så var det bara att skriva under att Guantanamo ska stängas. Inget att vänta på. Bara att skicka George Mitchell till Mellanöstern. Sen är det ju inte klart i och med det. Kanske misslyckas det rent av, det är inte alls otroligt. Men. Vad skönt med någon som åtminstone bryr sig och som försöker. Mer lär följa, det finns en del att ta tag i.

Och hos Letterman i går tog man avsked av det fantastiska inslaget "Great moments i Presidential speaches". Hade det inte varit för - allt, så kunde man nästan tycka lite synd om Bush. Och han är för rolig när han får den där tomma blicken och inte har en aning om vad han pratar om. Såg honom i tisdags ledas ut till en helikopter i Washington för vidare transport till Texas. Saknad av ingen. Utom talkshowernas manusförfattare.

Vad är det med den där familjeförbannelsen. Givetvis var det en Kennedy (plus en annan äldre herre) som brakade ihop på lunchen efter att Obama svurit eden. Dramatiskt värre när det, maträtter, glasskålar och foton med mera analyserades i detalj i CNN:s evighetslånga direktsändning. Och det blir inte JFK:s dotter som tar över efter Clinton. Fast det var väl frivilligt?

Har i veckan spelat ännu en ny roll. I en föreställning, alltså. Snabbt inläst, inga repetitioner. Och det klarade jag väl även om det inte kändes bra. Tråkig publik och allmänt dålig stämning. Fast sen sa de väl ändå att det var bra. Inte vet jag. I dag tar jag nya tag, fast i en annan föreställning och på en helt annan plats. Vet inte var.

Jag gillar stadsliv med allt vad det innebär. Det är därför jag bor här, tidigare innanför tullarna, nu ett stenkast söder om Södermalm. Men, och jag tror jag tagit upp det här tidigare, ni som bor i tätort, låt säga till exempel i Stockholm, det finns andra människor där. Det är lite det som är själva idén med staden. Då kan det krävas lite uppmärksamhet och viss smidighet. Kanske kan man inte alltid gå exakt det linje man stakat ut, utan måste ta ett steg åt sidan någon gång, visa lite lite hänsyn, släppa av folk från tåg och så vidare och kanske kanske kan man inte alltid gå på tåget först och få precis den sittplats man vill. Det finns helt enkelt andra människor att ta hänsyn till. Jag säger det igen, jag är hyfsat hård i kroppen, har ägnat mig ganska mycket åt idrott och är inte direkt känd för att inte kunna "smälla på", så att säga. Är det så här vi ska ha det så kan det komma att göra ont. Tänk på det nästa gång du försöker tränga dig in i och förbi mig i den SL-spärr jag redan är halvvägs igenom.

Springsteen kommer hit. Vill man verkligen se honom igen så här nära in på? Upplevelsen på Ullevi förra sommaren var kanske den största konsertupplevelse jag haft någon gång. Det kan knappast bli bättre. Eller?

I veckan ser jag fram emot Oasis i Globen. Nostalgi för oss som var alldeles lagom unga vuxna 1994 och den ljusnande framtid var vår.