På flera stolar

En vecka i ny lägenhet. Känns helt tillräckligt att bara stanna inne, sitta på de nya stolarna i olika färger (!), som hämtades på Bolia i veckan, och lyssna på D. Lissviks hemlighetsfulla och svängiga instrumentala 7 TRX + Intermission. Men det går ju inte.

Hittade till jobbet trots ny resväg. Skönt att det var en "kort vecka". Verkade inte alls rätt att stiga upp när klockan ringde när man hunnnit vänja sig vid att ligga kvar tills man själv kände att det var färdigt med den biten. Sovandet, alltså.

I Huddinge var det mesta sig likt. Gjorde dock något jag kanske inte gjort sedan någon gång på 70-talet eller tidigt 80-tal, åkte skridskor på en sjö. Vi var några stycken som tog en så kallad friskvårdstimme till detta. Åkte någon kilometer, eller så, och drack kaffe ur termos.

På tal om 80-talet. I veckan såg jag dokumentären om "tennisprinsarna", Wilander, Edberg, Nyström, Järryd, Pernfors och allt vad de heter. Sverige var bäst i världen, det var ett under och tennis var hur hett som helst. Några under uträttade jag kanske inte direkt, men visst var jag en av alla dem som inspirerades och det blev några somrar då tennisbanan var den naturliga samlingsplatsen och man slogs om tiderna. Och jag minns sena träningskvällar i Alvesta och seriematcher i Ryd med Rosignolracket (som ligger här på en hylla) som det stod Mats Wilander på och Adidaspikéer med konstigt Edbergmönster.

Nu drar teaterlivet igång också. Senare idag bär det iväg till Sandviken och jag är inne på mitt nionde år med Herrgårdsmord. Nästa vecka blir det Norge med mera.

Utanför dörren finns all den mat man kan behöva: hamburgare, sushi, kebab, thai, kinesisk, pizza, indisk, grekisk och ett par finkrogar. I går blev det indisk lamm kofta (ej att förväxla med lammkofta) framför Let´s Dance.

2009, året då varsel ska verkställas och kurvorna fortsätter att peka nedåt, har för mig börjat stabilt uppåt. Ny lägenhet och ny stadsdel, sambo och istället för avsked fick jag besked om fast anställning. Snacka om gott nytt år, inte bara det där vanliga om att skaffa träningskort, sluta röka och sånt där. Är det det här som är kris, så vet jag inte hur det ska bli när det är goda tider.

Fast det där betyder ju inte någonting, det är högst individuellt. Vi är några som får jobb och lön och skattesänkningar och sänkt ränta och avdragsgilla tjänster och så finns det de som blir arbetslösa och sjuka och de som blir av med sin ersättning. Och så finns det de som bombas i Gaza.

Lyckan kommer, lyckan går. Det gäller att ta vara på dagen, just nu, för att vara mer än lovligt lättfilosofisk. Men sann. Men är jag nöjd? Alltså så där helt nöjd. Knappast. Och det tror jag inte är meningen att man ska bli heller, då finns det ju inte någonting kvar. Om man bara kunde lägga av sig lite oro och otålighet. Det brukar ju ordna sig med det mesta. Var glad för det du har.

När varenda tidning skrev om mig så sa du som det var. Glöm det aldrig, Håkan - parkbänken e aldrig långt borta, som Hurricane, enligt visan (Tro och tvivel), sa till Hellström.

För övrigt är det en helt annat sak när man lämnat nivån Easy i Guitar Hero. Jag måste träna. Sen kan vi mötas i en battle.