Nog blir det klassiskt fredagsmys även här. Fast inte så mycket.
Kommer hem från jobbet och tar på mig väl ingångna Acne-jeans och en Iron Maiden-tröja, det vill säga ledig mysklädsel. Efter några turer somnar den minsta i familjen och det äts tacos framför Let´s Dance. Efter maten måste jag dock erkänna att jag tappar focus lite, fuskar och sitter och bläddrar i svenskan.
Sen är det mer eller mindre kört redan före klockan 22. Vi somnar i soffan. Känner mig, som man skulle sagt 2005, utbränd. Och det har inte att göra med att "någon" i morse tyckte det var en bra idé att vakna vid fyratiden. Nej, den där stickande känslan i hjärnan och totala utmattningen som ger en stirrande blick, åtminstone när inte någon ser, har jag haft sedan 2007. Så vem bryr sig? Uppenbarligen inte jag i alla fall. Kan man bör man göra någonting åt det där.
Vaknar till av ett skrik från sovrummet och kommer in i någon sorts andra andning. Ensam kvar uppe plockar jag fram mitt i dag levererade ex av Andres Lokkos samlade texter (1.732 sidor, varken mer eller mindre). Det är
den tartan-mönstrade specialutgåvan, jag har No 416 av 500. På baksidan står de att denna numrerade upplaga med båda volymerna är signerad. Men icke. Det står bara från Jakan with love och sedan är det tomt. Så Andres, hur gör vi nu med den biten?
Nu har jag suttit här en stund och läst om för mig okända soulmusiker och ännu en gång om Manchester och Hacienda i början av 90-talet. Det kommer att bli en resa tillbaka och fortsätta framåt mot det riktiga vuxenlivet. Klockan är snart tolv. Ser man på.
Det var bättre med energin då, man orkade vara ute hela natten. Men Lokko skriver bättre nu. Då var det mycket: jag var där, han var där och det och det är bra och det där är jättebra och ganska coolt och du har ingen aning för internet finns inte. Sen tar det sig och blir ofta helt lysande (därför jag har köpt skiten, liksom).
Nu sover jag.
