På liv och död

Hela helgen försvann i Norge. Ett par föreställningar, en massa buffémat tills man får spiserörskramp och ligga på hotellrum och titta på dåliga filmkanaler. Såg bl.a. Holiday, någon typ av romantisk komedi med t.ex. Jude Law och Cameron Diaz, fylld med så många klyschor att det blev roligt bara därför. Och så Mark Wahlberg som rambokopia i Shooter. Han är den bäste, drar sig tillbaka till skogen med hund, blir hämtad till hemligt uppdrag, blir lurad, blir jättearg och dödar alla som är dumma.

Tur att det sen blev måndag så att man fick stiga upp i mörker och flänga runt i de södra förorterna på en massa möten och sitta på kontor och få lite vettiga rutiner.

Visst gillar man rockmusik. Efter en vit månad vågar jag mig tillbaka till Pet Sounds. Köper British Sea Powers Do you like rock music? Och så Pascals av Nils Hansson rejält uppskrivna Galgberget. Primitiv garagerock från Gotland som kanske behöver mer än en lyssning. Kan tillsvidare bara instämma i de där med att vara på väg till Oslo och det går alldeles för fort.

Det var ju ett märkligt sammanträffande när jag i torsdags när vi laddade inför giget med mat och vin satte på Anna Järvinens platta för att jag tycker den är så bra och frågade trum-Fredrik om han hört den och han sa, jo, det är jag som spelar trummor på den. Och den spelades in för ett par år sedan, så han hade liksom hört den före mig, kan man säga.

Försöker fortfarande sväva på ett litet moln efter den där spelningen och lyckas nästan. Ja, I lika rock music! Och vill inget hellre än att spela mer. Plötsligt flödar inspirationen och nya låtar börjar växa fram. Det blir något kraftfullt som gör sig live om liv och död och allt det där.

Nu vet vi!

Det var lite fritidsgård över det hela och jag kunde varit pappa till de som spelade i flera av de andra banden och många i publiken. Men. Det var väldigt kul att stå på scen med ett band igen och det gick bra.

Det var ju faktiskt tävling och röstning också och vi gick vidare till semifinal. Efteråt pratades det om spelningar i andra städer och bland vuxna och arrangörer om att vi stack ut, vi var i en annan proffsigare liga, helt enkelt. Fattas bara. Visst, låtarna kan man ju tycka till om (men de är bra), men jag spelar med fullblodsproffs och musikaliska begåvningar av högsta klass.

Så när vi spelar på semifinalen i april hoppas jag alla jag och vi är det minsta bekanta med är där och lägger sin röst på oss. Då hägrar finalen på Debaser.

Kom och köp!

Eller, inte så mycket köp (biljetten kostar 100 kronor i dörren) som lyssna och se. Länge såg det mörkt ut, har liksom inte fått ihop musiker. Han som sagt han skulle spela trummor blev plötsligt mystiskt svår att få tag i och hade sedan ändrat sig till nej. Men. Efter att desperat gått runt på stan och frågat efter trummisar (så var det faktiskt i går - nästan), som alla sa nej av olika anledningar. Många på grund av att det inte finns tid.

Så, när jag just börjat bli bitter och uppgiven kom jag att tänka på killen i korplaget som spelar trummor och slagverk med The Guild. Han kan inte, men ska fika med annan trummis, även han i The Guild och framförallt Dungen, han är på. Äntligen! Hade varit så vansinnigt dumt och tråkigt att behöva dra sig ur. Till saken:

Wilner spelar på torsdag 24 januari på Emergenza festivalen på Klubben, Fryshuset. Vi spelar 22.00. Det hela börjar vid 18 och band på scen från 18.30.

Var där! Det här är exklusivt värre. Längesen vi spelade live och ingen vet när det blir nästa gång.

Meat is murder

Den som jämt har kött till mat och skinkor hela dagen, han blir så däst och trött och lat och väldigt tjock om magen, som Klas Klättermus sjunger.

Det här går inte. Jag måste snart ha en vit/grön vecka. Utan att jag direkt tänker på det gör jag väl det mesta för att få ett långt friskt liv.

Ingen alkohol. Hyfsat mycket frukt, grönt och fibrer. Motion. Röker inte (okej, snusar). Men allt det där döda röda köttet kan ju inte vara bra och det står mig upp i halsen.

Missförstå mig inte, jag gillar verkligen kött och feta såser, men nu börjar det bli för mycket av det goda. Jag är bortskämd, jag vet, men nu vill jag inte se de där filéerna på flera dagar.

Under den senaste veckan har det varit hjortinnerfilé eller oxfilé till middag vid fem tillfällen. Det kommer liksom med på köpet när jag är på slott och herrgårdar och spelar teater. Som sagt, under senaste veckan fem sådana middagar, under de senaste åren närmare sex hundra.

Jag längar efter korv, blodpudding och köttbullar med mackaroner. Fast det kanske inte är så bra det heller. Dags för fisk eller helt enkelt något vegetariskt. Fast det kanske är att ta i.

En ny morgon

I måndags skulle Lars Forssell ha blivit 80 år. Själv blev jag 35. Och det var väl inte så mycket med det. Det hela var redan firat på lördagen.

Att bli 35 känns inget speciellt. Man är inte äldre än man känner sig och värre lär det ju bli. Alltså, det kommer att bli högre och högre siffror i fortsättningen. Liksom hittills. Och alla känner väl sig som 25, ungefär, för alltid? Sen kan man vara 35 eller 80. Det har man ju hört.

Och vuxen har jag varit länge nu. I samband med min födelsedag påminde min pappa om att jag när jag fyllde 5 gjort uttalandet: Pappa, nu har du ingen liten gosse längre.

Inte nog med att jag räknade mig själv som ålderman vid 5, min bror räknade jag inte alls. Han var 3 och kunde ju eventuellt fått ta min plats som "liten gosse".

Efter den första chocken, som var obehaglig på riktigt, har jag funnit mig ganska väl i att vara tillbaka i gamla hjulspår. Fast det är på något sätt inte riktigt samma gamla hjulspår. Visst, jag jobbar på som vanligt och en massa teater har det varit den här veckan. Men plötsligt tar jag det med, åtminstone ett visst, lugn. Det finns lite energi kvar, eller snarare, energin har kommit tillbaka. Det kan vara både intressant och engagerande på jobbet och jag väntar inte ständigt på att få gå och lägga mig. Istället börjar idéerna och kreativiteten långsamt snurra igång igen.

Tänk vad lite ledighet kan göra. Nu gäller bara att inte hamna i samma mönster igen. Klart man blir trött av att jobba och hålla igång så mycket som jag gör, men det är skillnad på trötthet och trötthet.

Var på min födelsedag på en sedan länge planerad uppfölning hos min läkare. Nu lämnar vi det där med borrelia, infekterade tänder, spänningshuvudvärk och allmän hypokondri. Måste bara se till att sova tillräckligt. Se till att komma i säng en halvtimme tidigare. Så enkelt kan det kanske vara ibland. Det låter inte mycket. Men att natt efter natt, månad efter månad sova lite för lite. Det blir till slut ganska mycket för lite.

Hamnade i veckan i en grupp där man ska få lära sig avslappning. Visst, säkert finns det massor jag behöver lära när det gäller det där och kanske är det något jag flyr ifrån. Men jag kände så instiktivt att jag inte hörde hemma där bland dessa oroliga kvinnor som vill vara till lags. Jag ville inte alls vara till lags. Missförstå mig inte, inget fel i att de är kvinnor och all respekt för deras problem - men jag är inte kvinna och jag kände mig inte hemma där bland alla problem. Jag kände mig utanför och frisk och fick en stark längtan ut.

När jag är ute och springer på morgonen känns det som en lite kylig sommarmorgon med dagg i gräset. Och fotbollsspelarna har för längesen kommit tillbaka till Kanalplan. Det blev inte någon vinter. Nu är det vår. Eller.

Många har redan påpekat det, men jag måste bara säga det också. Det var verkligen jättekonstigt när Carola lämnade Titorättegången (Nej, det handlar inte om den döde jugoslaviske kommunistledaren.) med svart påse på huvudet. Alla visste att hon var där, alla visste det var hon. Som Alex Schulman skrev i sin krönika i Aftonbladet i går: hade hon missuppfattat och trodde det var hon som stod åtalad eller trodde hon att det var hon som var barnflickan?

Dagen efter

Det var en lyckad kväll i går och jag tror att de som var med hade trevligt. Det blev riktigt trångt och varmt och härligt med tjugo personer i min lägenhet. Där trippade jag runt och hällde i folk bubbel innan vi gick vidare för middag.

Maten smakade bra. Stället hade jag bokat av en slump. Hade inte varit där tidigare. Jag tycker det var en lyckat val. Vi satt ensamma vid ett långbord i denna dekadenta källare med röda sammetsdrapperier på väggarna (Det var bara de vita maskerna som fattades, som någon i sällskapet påpekade.). När vi började bli färdiga med maten började det droppa in folk utifrån och det visar sig vara en queer/lesbisk/homo-klubb. Det gav det hela en extra dimension, på något sätt. Och inget fel i det, men så småningom gick vi vidare till PetSounds Bar. Ja, och sen började det hela lösas upp och kvällen gå mot sitt slut. Och vid det laget var man ganska nöjd. En burgare på McDonalds och sen hem i säng.

I dag känns det som att det blev ett par alkoholfria öl för mycket. Lite tung i huvudet. Men nu är det dags att lätta från soffan. En dusch och sen iväg och spela teater.

Just i dag är jag stark

Det var längesen jag var med nu. Återvänder till korpfotbollen, gör tre mål (vi vinner 4-1) och blir beskylld för att vara värre än Inzaghi när jag faller på mitt allra snyggaste teatervis. Men en klar fällning var det. Vilket jag påpekade. Då blev det: knuff och gnäll och det där är min bror och passa dig och så vidare.

Motståndaren blev utvisad. Spelet kom igång och sen dröjde det inte många minuter så var även jag utvisad. Märkligt. Jag bara påpekade för domaren att de försökte döda mig. Härligt! Tre mål och en utvisning. Då är jag med i matchen, så att säga.

Ikväll har jag min egen So-Fo-Night för att fira att jag snart fyller år. Vi samlas en tjugo personer hemma hos mig för värmning med bubbel och snittar, sen promenad till Roxy vid Nytorget där vi äter, sen droppar det in mer folk och vi får se vart kvällen och natten tar oss.

Nu Bullens pilsnerkorv med bröd och en alkoholfri pilsner till det.

För övrigt så är det billigt med julskinka nu.

Chockdräkt i direktsändning

Det mest chockerande, upprörande, underhållande och knasiga med Grammisgalan var, utan konkurrens - Carl Bildts kavaj.

Jag var på Systemet i dag eftersom det ska bjudas till fest. Det är inte ofta jag är där. Människor är glada, uppsluppna och sugna på skoj där. Folk i allmänhet tycker att det är kul med sprit, helt enkelt.

Nu är det dags

När jag på väg hem från jobbet passerar Gunarssons konditori och ser hur de, så att säga, har bullat upp i skyltfönstret kan jag inte låta bli att köpa med mig semlor hem.

I kväll: Grammisgalan. När kändes en sådan där gala kul att titta på senast? Men man tittar i alla fall.

Det var en gång...

I dag betalade jag 45 kronor för en dosa snus. Det var mycket. Den första dosa jag någonsin köpte kostade 5 och femtio.

Dags att så här inför 35-års dagen falla in i vuxen-/gamlingsfällan och klaga över att allt har blivit så dyrt. Fast att jag i själva verket nu drar in ungefär 120 gånger så mycket mer per månad som den gången. Och då skulle en dosa kosta 660 kronor om den ökat lika mycket som inkomsten.

Fast så kan man ju inte räkna. Nej, det där var för dyrt. I fortsättningen ska jag bara handla av smugglaren på hörnet.

Kan inte minnas att jag läst någonting av Slas. Men minnet av hans berättelser och teckningar från barnprogram på 70-80-talet-någonting sitter kvar. Visserligen fanns det inte så mycket att välja på då, ville man se barnprogram var det bara att hålla till godo, men någonting måste det varit med det där.

I kväll blir det fotbollsträning i Liljeholmen. Men först fläskpannkaka i ugn.

2007

Osäkerhet om att få behålla jobbet på FK, söka nya jobb, intervjuer. Många Herrgårdsmord, några Spinkis. En midsomarnattsdröm. Fotboll, hockeybockey, löprundor och uppsägning av gymkortet. Böcker, tidningar, teaterbesök och filmer. Trots allt tillsvidare anställning. Utbildning. Min mormor dog och nu har jag inte längre några mor- eller farföräldrar kvar i livet.

Nya låtar och inspelningar, framträdande i Kanal Lokal, lurad av Promopop. Dop och sjunga på dop. Begravningar. Diverse fester. London. Trötthet och ett antal prover och besök hos läkare. Köpa lägenhet, sälja lägenhet, flytta. Sara, Nina, Karin - Sara.

Jarvis på Berns, Celitc Frost med flera på Klubben, Jamie T på Kägelbanan, opera med den numera häktade världsartisten, Eldkvarn på Siggesta gård, Richard Hawley på Berns, Editors på Debaser, The Hives på Annexet och en massa skivor. Du har väl inte missat Rchard Hawley - Lady´s Bridge, Babyshambles - Shotters Nation, Anna Järvinen - Jag fick feeling, Burial - Untrue, TTA - A New Chance eller The Good, The Bad & The Queen! Och så lyckades jag skaffa biljett till Springsteen på Ullevi i sommar.

Som vanligt känns inte ett år som särskilt lång tid. I efterhand. Ändå kan jag tänka - Hann jag inte med mer? Men det räcker nog, och blir över. 2007 innebar en del ganska stora förändringar för mig. De känns inte stora när man är mitt uppe i dem, men var det nog i alla fall. Nu är vi alla 08:or. Och vem vet vad som händer då? God tur. Till tops!

Lovat och lovat...

Man kan ju inte bara springa runt och skjuta smällare som om det var 2007. Till det här med nytt år hör ju diverse mer eller mindre patetiska nyårslöften. Det ska tränas, slutas röka och levas allmänt exemplariskt. I ungefär två veckor. Kan inte påstå att jag någon gång avlagt några löften, men jag verkar ändå påverkad på något sätt.

Det är liksom läge att ta krafttag. Sätta ned foten. Börja på ny kula. Detta har resulterat i att jag nu två dagar i rad farit runt i joggingskor strax efter 06.00. I morse fick jag en grundlig ansiktsbehandling av vind, snö och kyla längs Norra Hammarbyhamnens kaj.

Att sen ta sig till jobbet också är en prestation. Känns konstigt efter att dagarna mest handlat om sova, äta, vila. I alla fall. Jag mår bättre av regelbunden träning och det känns skönt att ha det gjort, att bara kunna gå raka vägen hem och slappa efter jobbet.

I går tappade jag en handske. Brukar inte tappa saker. Vet inte om jag är i gott sällskap, men ensam är jag knappast i alla fall. Efter att ha tappat min hittade jag två handskar mellan Skanstull och min lägenhet. Det var ingen jag ville ha. Fick gå och köpa nya på lunchen.