Uppställning!

Efter att ha varit på gymmet och pumpat upp mig tar jag en sväng för att driva in en skuld. Hamnar i ytterligare ett skitigt fikarum, nu i Solna. Precis då känner jag att det här kommer jag inte att sakna. Får dessutom några avundsjuka kommentarer från några som också skulle vilja jobba på kontor istället för att slita ut sina kroppar.

Med fickorna fulla drar jag in till stan igen. Lyckas hålla mig. Avvaktar väderutvecklingen. Kanske behöver jag nya skor - också.

Det känns lite som att börja skolan igen. Jag har nya kläder och har packat ner skrivbok och penna. Jag har hämtat tidtabell för tågen och idag fick jag ett brev om att det är upprop eller, "din första arbetsdag", onsdagen den 1/11. Det blir information och bjuds på lunch. Spännande.

Hoppar nog över Söderstadion ikväll - igen. Vädret är bedrövligt. Men ska i alla fall tacka av Linderoth när han gör sin sista match som bajentränare. På söndag åker jag till Värendsvallen där han avslutar sin karriär i Hammarby med match mot sitt gamla Öster. Kan kanske bli spännande. Öster spelar för att inte åka ur serien direkt och Hammarby har eventuellt chans på en plats i Royal league.

Modeblogg

Tillbaka i Stockholm efter några dagar som prao i familjelivet i villasamhälle utanför Malmö. Leka med barn, natta barn, laga mat, plantera träd, fram med godis och se på tv efter läggdags. Mycket trevligt. (Tack för senast!)

Idag några timmar i Malmö stad. Förutom lunch med vänner tillbringade jag det mesta av min tid på Spirit. En stor affär där många, främst svenska, märken finns representerade, t.ex. Tiger, Filippa K, Acne, Whyred.

Dags att - ytterligare - uppgradera garderoben inför jobbstarten på onsdag.

På bilderna: Acne Jeans, Max Blackness och Mads Nörgaard, Kaptain Stripe Wool.

Kort sammanfattning

Tennis. Lunch på Portofino. Fika på stan. Teater på slottet. Imorgon Malmö.

Kim på nätet

Det världsomspännande nätet är inte så dumt ändå. Tänk vad det möjliggör nästan omöjlig informationshämtning och snabba kontakter med människor man knappt vet existerar. (Godmorgon! Medveten om att jag slår in en del rejält vidöppna dörrar här.)

Som många andra såg jag Kim Kösters tuffa häftiga snygga bilder i SVT:s Kobra. Söker på honom på nätet och kan titta på bilderna, tänker att jag skulle behöva en spännande bild till ett skivomslag, tar en rövare och mejlar honom. Han svarar efter någon timme. Självklart kan jag inte använda hans bilder så där fritt, men han tar inte illa upp utan blir glad över att jag gillar bilderna och frågar om min musik. Och så plötsligt har jag en dialog med en stor konstnär i Berlin.

Kulturrevolutionen inställd

En akademiker och kulturarbetare inställer sig nästa vecka i kavaj på kontoret.

Som en markering äts det biff med pommes och "bea" till lunch vid halvelva-tiden. Jag bjuder på kaka till eftermiddagskaffet och sen är det inte mer med det. Jag lämnar bygget och när jag kommer hem åker alla kläder i tvätten och skorna i - sopnedkastet. Var annars? Det verkar vara någon sorts avslutningsritual jag har för mig. Så fort något är över för säsongen, eller för gott, släng skorna i soporna!

Vad som finns kvar är en diffus känsla av att ha svikit arbetarklassen och en helt ny framtid. Men vem vet, jag kanske återkommer någon gång? På något sätt?

Nu blir det Dylan och Workingman´s Blues #2 resten av kvällen:

"Now I'm down on my luck and I'm black and blue
Gonna give you another chance
I'm all alone and I'm expecting you
To lead me off in a cheerful dance

I got a brand new suit and a brand new wife
I can live on rice and beans
Some people never worked a day in their life
Don't know what work even means"

Luften ur

Inte mycket fotboll här på sista tiden. Luften gick väl ur det hela där någonstans i samband med hammarbyhulliganernas intåg på planen och det efterföljande poängavdraget. Sen har det varit mycket annat på helgerna och inte blivit så mycket från england heller. Och så är mitt eget spelande för säsongen över. Ni kanske minns att skorna hamnade i sopnedkastet.

Fast ikväll står tv:n på och det verkar som att jag missar något på Söderstadion. Å andra sidan, det regnar och är lite kallt. Och så har det varit en fruktansvärd arbetsdag. Så mycket skit. Så mycket svett. Två dagar kvar.

Sista rycket

Springer en förniddagsrunda före frukost. Möter en hyffsat känd skådespelare. Stannar och pratar lite. Fortsätter med Christian Kjellvanders högtidliga stämma i öronen. Kyrkklockorna ringer. Möter minister Carlgren. Stannar inte och pratar.

Efter det teaterrepetition. Ska vara med i "Mord" på Spegelteatern. En fruktansvärd pjäs. Krig, mord , död, slakt. Överdrivet effektsökeri? Inget kan överträffa verkligheten.

Sen träffar jag Annie. Ungefär 80 timmar gammal. Och imorgon, sista rycket. Tre dagar kvar på bygget. För imorgon har det flaggats för övertid. Nu ska skiten ner! Och så ska det omorganiseras lite i fikarummet. Fackets inspektörer var inte direkt imponerade av centimetertjockt lager grus på golvet, verktyg överallt och inga skåp för privata kläder och saker. Som tur är var jag på lunch när de var där.

Friday Im in löv

Som många kanske redan uppmärksammat är det fredag. Och det måste naturligtvis firas enligt konstens alla regler. Om än lugnt och stilla.

Efter att ha varit hemma och duschat av mig en ofattbar mängd damm och smuts promenerar jag i duggregn genom Söder. Går in på Nitty Gritty för titta på ett par Fred Perry-skor av höst/vinter-modell. Just nu har de ingenting från den gamle tennislegenden. Nästa vecka öppnar de en hel butik med perryprylar.

På Pet Sounds hämtas två av veckans heta skivor upp: Badly Drawn Boy, Born in the U.K. och The Plan (det vill säga Theodor Jensen), Walk for Gold.

Kan i sammanhanget påminna om M. Ward och Post-War, som jag namedroppade för några veckor sedan men inte återkommit till här. Den är helt vansinnigt bra. Vackert, storslaget, avskalat och allt på en gång. Rekommenderas till - vem som helst!

Och när vi nu är inne på det här med konsumtion av populärkulturella artefakter som skivor och kläder och sånt. Kanske undrar du varför jag nästan aldrig skriver att den och den skivan var ett katastrofalt felköp? eller att det och det ångrar jag bittert och har redan skickat till Sverkers soptunna?

Vad ska jag säga? God smak är väl något man har. Eller inte. Det gäller att studera också. Kanske vill du så ställa samma fråga till mig som till Andres Lokko (Café oktober 2006): "Du försöker ständigt intellektualisera kring vad du konsumerar. Vore det inte ärligare att bara shoppa loss?" Svaret blir då: "Men betydligt ointressantare. Det vore att förvandla kläder till frukostflingor". (Det var alltså kläder det handlade om i det här fallet. Sen finns det ju de som köper och lyssnar (?) på musik också som om det vore frukostflingor.) ..."Om man inför sig själv kan förklara varför man gör vissa val känner man sig mindre lurad".

Ja, kanske fick vi svaret på frågan där. Det gäller att ha bra rådgivare också.

I alla fall. Gick vidare till Mississippi Inn. Åt en burgare i baren och försäkrade mig därmed om att jag idag fått i mig kostcirkelns alla delar - igen - eftersom det var pizza till lunch.

Middagssällskapet bestod av Atfonbladet (om man inte räknar med alkisen som blev utslängd efter ett par minuter) där jag till min stora glädje (nåja, jag hoppade inte upp och ner och bjöd inte hela stället på skumpa) upptäcker att Musikbyrån firar 10 år med nattlig femtimmars sändning (SVT2 22.30) tillsammans med Jocke Berg och Kent, Håkan Hellström, The Hives, The Strokes, Dennis Lyxzén osv. osv. Wilners andra halva inkallas genast till poptevekväll och den välbehövliga sömnen får vänta.


(Undrar om någon läser ända hit? Det blir ju ganska långt ibland för ibland flödar orden bara på lite så där i allmänhet och om ingenting särskilt. Ungefär som i huvudet när man inte kan sova och hela den biten och bla bla jeesus bla. Kanske skulle skriva en bok? Om vaddå? Tja - ingenting.)

Livsfilosoferande

Såg Persbrandt hos Renné i hela 45 minuter i går. Jag kan verkligen känna igen mig själv i många av hans tankar. Det osedda barnet inom en som driver upp en på scen och tvingar alla att lyssna och titta, rastlösheten, rädslan för vardagen, behovet av kickar och den tillhörande benägenheten att fastna i beroenden. Kan i sammanhanget även referera till Robbie Williams som sa något i stil med att han fan inte kan spela rundpingis utan att bli beroende.

Nu har väl de där herrarna aningen vildare liv än vad jag har, för att uttrycka sig milt, men jag vet vad de pratar om. Jag kan se vad som driver mig upp på en scen, får mig att göra musik och varför jag har en bra anledning att avstå från droger och alkohol. Den finns alltså mycket kreativitet och positiva saker i det här också, om det nu inte lät så. Samtidigt som det kanske är sorgligt.

Jag vet inte. Och just nu känner jag mig inte det minsta sorgsen. Känns som att mannen som på jobbet blir anklagad för att ha gjort inbrott i prozakfabriken just nu rider på en räkmacka, eller vad det heter. Och idag sa jag upp mig och inga sura miner för det. - Jag anade att du hade någon annan utbildning bakom dig, det brukar vara de som jobbar bäst.

Kanske är det för att vi vet att vi ska vidare, det är bara att köra så det ryker så länge det varar? Och det var grattis och förståelse från alla. Men jag kör en vecka till.

Inte bara för det här, och ibland kanske det har låtit annorlunda, men de där gubbsen du ser på byggen är generösa bra människor - också.

Men hur ska det gå med de där behoven nu med nytt jobb på kontor? Förhoppningsvis tillfredsställer det några behov det också och jag tänker inte lämna scenen. Musiken måste finnas där och på lördag kastar jag mig in i ett nytt teaterprojekt. (Mer om det en annan gång.) Jag är van och har hög arbetskapacitet - Hur var det nu? Håll vardagen borta. Livet måste bestå av en massa saker. Och det gör det.

Nyduschad slår jag mig ner i soffan med en mix av blåbär, banan och apelsinjuice och nya numret av Café. På stereon Hammond jr och tidigare idag har en vän till mig fått en dotter, sägs det, vi har inte pratat än, men GRATTIS!

Värst av allt!

Och inte nog med det. Tobaksskatten chockhöjs! Och anar man inte en högerprofil även här? Priset på arbetarnas och böndernas snus höjs mer än priset på, låt säga, feta cigarrer. Ingenting är en slump. Man anar konspirationer överallt.

Å andra sidan sägs det att det där inte stämmer. Inte längre i alla fall. Portionssnuset har blivit en angelägenhet för högutbildade, tjäntemän, borgare och kvinnor i alla läger. (Har nu lyckats klämma in så väl arbetare, som bönder och borgare i denna korta text. Man frågar sig, vad tycker egentligen prästerna?) Upp till kamp!

Det är inte första gången någon säger det på bygget när jag glider in i fikarummet - Där kommer en lycklig människa. Är det jag? Känner knappt igen mig själv.

Debaser Medis. Man opponerar sig.

Var alltså på Debaser Medis i lördags. Som vanligt får Debaser mycket gratisreklam i diverse tidningar, som skriver och hajpar även denna tillställning. Det här blir säkert en höjdare och en hyllning till den indiepop vi tycker så mycket om, tänkte man. Hemliga band, hm, Popsicle lär knappast återförenas ännu en gång, vad blir det då? Visst har Debaser kännts som kanske det bästa stället man kan gå på. Sköna människor, skön musik, bra band och dj:er. Det har varit kvalitet och positiva överraskningar. Höga förväntningar, helt enkelt.

Man vad nu? Kanske var det bara en tillfällighet? Eller är det det här som är Debaser Medis? Och så småningom, när Slussen ska rivas/byggas om, försvinner de ruffiga lokalerna med rätt attityd. Är det här vad vi får kvar då? Ett uttunnat koncept som nu ska exporteras till andra städer. Ett rockklubarnas McDonalds?

Mycket av musiken som spelades kunde spelats på vilket ställe som helst i kvarteret runt Medborgarplatsen. Två band på scen, ett som väl hade sina poänger, men som i alla fall inte förde tankarna till klassisk indiepop och så ett "fritidsgårdsband" ditsläpat från Umeå som vill vara Mattias Alkberg BD. Det var modigt att spela Fyllskalle som avslutning. Då var de bra. De egna låtarna höll inte.

Ja, ja. Vad som erbjöds i övrigt var en tipspromenad och en dator som snurrade videos på filmduk och som ingen tittade på. Utom jag då. Sammanfattningsvis, en ganska tråkig kväll jag väntat mig mer av.


Överhuvudtaget vill man opponera sig i dessa dagar. Ett tag kändes det meningslöst att rösta. Vänster - höger, vad betyder det? Spelar det någon roll? Jag bryr mig inte längre.

Det var då de slog till. Och idag blev det lite sakpolitik också. Lyssnade på nästan tre timmars budgetdebatt idag medan jag knallade runt i olika lägenheter med lite verktyg och såg upptagen ut. Det är ingen överraskning, det mesta sa de i valrörelsen också, visst är det de gamla borgarna. För att få en tusenlapp mer måste man tjäna 500.000 om året. Resten får dyrare a-kassa, mindre ersättning vid arbetslöshet och sjukdom, dyrare bilförsäkring, ingen avdragsrätt för fackavgift och så vidare. Klass mot klass, någon? Självklart slår man även till med bonusmaterial som avskaffad förmögenhetsskatt och sänkt bistånd.

Man tackar! Plötsligt fylls politiken med mening igen, man får kraft och energi. Opposition har sina poänger.

Paus på rätt ställe

När det är söndag och solen skiner gör vi som det nordkoreanska folket, vi går alla åt samma håll, sen sitter vi längs husväggar och dricker kaffe. Folket gör så ibland. Och det känns bra. Lägenheten städad, alla morgon- och kvällstidningar lästa. Hinner till och med laga mat hemma, min egen motsvarighet till den reinfeldtska korvgrytan: vitlök, köttfärs, persilja, tomater och potatis i en enda röd-grön-röra.

Tror det var i torsdags, tolvnyheterna i P3 - Billy Butt får inte resning. Punkt. Paus. - I eh, högsta domstolen. Nu har den stackarn fått hjärtattack också.

Reinfeldt regerar!

Som kidsen säger. Vilken tur att de där korrumperade maktrusiga såssarna fick lämna plats för, ja vad då? Nyliberala anarkister och halvkriminell överklass? Arbetarparti och hela Sveriges regering, jo man tackar! Nu kör vi! Ordning och reda och nolltolerans. Fräscht!

Bakom allt det här döljer sig ett stort förakt. Tänkte nästan säga något om klass, kön och etnicitet, men orkar inte riktigt få ihop det. Har gröt i huvudet och en hemlig låda i källaren.

För övrigt var det McEnroe sa till domaren efter gårdagens förlust ganska kul - Du är patetisk. Skriv upp ditt eget namn när du antecknar vilka som vann den här matchen.

Det kanske du som röstade på de nya moderaterna också kan göra. Skriva upp ditt namn alltså. Fast till vilken nytta och i vems anteckningar vet jag inte. Och vem som vinner matchen vet väl ingen. Knappast den svenska demokratin i alla fall.

Bada Bing!

Jag äter mig ur huset. Fast ibland blir jag bjuden också. I onsdags smörjdes kråset (?) på Söders hjärta - tre sorters sill och västerbottenost och vildsvinsytterfilé med enbärsgräddsås. Igår besöktes nya PortoFino på Brännkyrkagatan 93, som inte verkar ha någon hemsida - delikat pasta med kalvfilé och så tiramisu, serverat på stora, konstigt formade tallrikar. Skulle rentav kunna rekommendera båda ställena.

Annars har det varit barnteater, lägga slingor för golvvärme och skruva ihop badrumsskåp för resten av slanten i veckan. Nu ligger jag utslagen med den första helgen på länge utan jobb eller resor. Då kan man sova, se på tv, läsa, träna, och det där. Kanske blir det Debaser Medis imorgon för att fira den svenska, så kallade, indien. Vad det nu är? Låt oss säga att det handlar om oberoende pop. En samlingsskiva har sammanställts och det är releasefest. Tipspromenad, filmvisning, indiekören, hemligt band och en massa dj:er är utlovat.

På tal om nyöppnad rockklubb stänger CBGB´s i New York för gott på söndag. Bland andra Patti Smith ställer sig på den legendariska scenen igen, sen blir det inte mer. Jag hann i alla fall göra ett besök. En sunkig lokal där det just den kvällen inte bjöds på någon vidare musik. Fick i alla fall se en legend i publiken, Miami Steve-Little Steven-Steve Van Zandt, kärt barn har många namn, hade lämnat Bada Bing och stod och hängde i baren. Nu kan han plocka ner Save CBGB-skylten på sin flummiga hemsida.

Hammond jr.

Dagens skivsläpp (som jag fick inhandla igår): Albert Hammond jr, Yours to keep. Albert spelar till vardags gitarr i The Strokes och jag behöver inte säga det som alla andra redan sagt: han klarar sig mer än bra i sitt eget projekt, det är så här Strokes borde låta, det är här låtarna och melodierna finns. Lyssna på 101 eller Call an ambulance, eller vad som helst! Det var ett tag sedan något var så här bra.

Hej då dojjorna! Hej skrillorna!

Sigge har koll på bloggandet. Jag har inte koll på film, enligt både den ena och den andra.

Inte utan viss separationsångest kastar jag fotbollsskorna i sopnedkastet när jag kommer hem. Nu blir det inte mer i år och de höll inte ihop längre. Men nu är inte tid för saknad och sentimenalitet, vad är det som knackar på dörren om inte - hockeybockeysäsongen! Är skridskorna slipade? Kommer det att frysa på Zinken? Ska det bli någon poäng för Orli den här säsongen?

Nu kör vi!

Dags att smyglansera "Vackrare än du tror". Videon är inte färdig, men lyssna på låten, ge den poäng och sprid till alla du känner! Det kan vara en hit, men det kan det bara bli om många hör den och dessutom gillar den. Hoppas ni gör det!

Gå in på: AllEars Sök på Wilner under Hitta musik.

Så här jobbar jag. Hur jobbar du?

Tänker, det här håller inte i längden. Måste ha ett stabilt hederligt jobb med en massa trygghet och hyffsad lön. Skaffar en bok i hur man coachar sig själv och hur man beter sig för att hitta ett nytt jobb. Frågar runt om inte någon känner till något jobb jag kan söka som skulle passa mig. Får ett tips på en fest. Skickar iväg en ansökan via mejl. Får komma på intervju (i måndags). Får jobbet (i fredags).

Riktigt så tuff var jag inte hela tiden. När jag inte fick besked i torsdags, vilket var sagt att jag skulle få, misströstade jag för en stund. Annars kändes det bra hela vägen och jag kände att jag hade kontroll på situationen.

1 november börjar jag arbeta på Försäkringskassan i Botkyrka och ska ta tag i det där med ohälsan. Ser fram emot det. Det verkar vara ett intressant och omväxlande jobb. Och så får jag flextid, en massa semesterdagar, träningskort och allt det där.

Onekligen ännu ett nytt spår i mitt försök i att leva upp till bilden av renässansmänniskan. Och ser man på, plötsligt skaffade jag ett jobb där min universitetsutbildning kom till användning.

Känn ingen sorg för mig Göteborg...

Sanningen är att jag aldrig lämnade dig.

Lämnar bygget på Sveavägen klockan tolv. Tretton noll fem rullar taxin in på Bromma flygplats. Då har jag varit hemma och duschat och packat också.

Flyger till Göteborg för att fira mammas födelsedag. Vi ser The best of West End på Scandinavium.

Stiger av bussen på avenyn och går en sväng på stan. Givetvis regnar och blåser det. Handlar blommor och byxor, som jag inte hittat i Stockholm, på NK. Göteborg är en småstad. I taxin är det Håkan Hellström på radion och framsidan på GP:s helgbilaga pryds av Peter Apelgren (Inte visste jag att det han är mest är konstnär. Det vill säga en sådan som målar. Rolig är han också, tycker jag. Minns Rally i P3.).

Och jag gillar det. Det är lugnare och mer avslappnat på något sätt. Eller hade jag bara tur? Under min timme på stan får jag en helt annan kontakt med människor än under en hel månad i Stockholm. Kändes det som just då.

Kanske skulle flytta tillbaka dit någon gång.

Sen tillbaka vid lunchtid på lördagen. Taxi till teatern och två föreställningar. Känner mig nästan ledig i dag. Bara en föreställning och den börjar inte förrän klockan tre.

Fredde och hans gäng

Fredrik läser regeringsförklaring och man blir inte ens rädd. Visst, analyserar man på djupet finns där väl lite annat ljud i skällan, men det mesta vi vill ha i sossesverige finns där: jämställdhet, värnandet av de svaga och hela den biten. Fattas bara annat, det var ju det det nya arbetarpartiet kom till makten på, att de är sossar, fast lite yngre och piggare.

Kanske är det som Sven-Erik Liedman, tror jag det var, skrev i GT i lördags: att det kanske är som med grodor, man kokar dem långsamt. Värmen höjs långsamt så att det först bara känns ljummet och skönt.

Vad gäller sådant som ofta avhandlas här, kultur och idrott, ser det inte särskilt ljust ut. En nyliberal som inte visat något större intresse för kultur och som inte visste om att hon också blev ansvarig för idrotten. Kanske blir det nu upprensningar i det så kallade bidragsträsket. Hur var det nu de gamla moderaterna brukade säga? Friska vuxna får klara sig bäst de vill, eller nåt i den stilen. De som klarar sig på marknaden klarar sig. Någon djupsinnig experimenterande kultur behöver vi inte.

Mando på Medis

Det är inte deltablues från Stockholm utan "vanlig jävla punk från Borlänge". Nåja, det är i alla fall rock så att det räcker. Det är inte nytt, men det räcker gott för mig. Mando Diao förvaltar väl allt det där som är rock´n roll. De, och särskilt då Gustav Norén, vet hur man ska föra sig, skaka på huvudet och skrika yeah, som Beatles fast 2006.

Det är energi, känsla, attityd och svett - i slutet är det bara överkroppar. Vad mer kan man begära?

För övrigt måste droppas att jag mötte Gustav och Björn i en klädbutik i SoHo i New York och pratade lite med dem. Trevliga killar!

Dagens överraskande fråga på vårdcentralen: Har du stomi? Eh, nä, skulle inte tro det.

Det brinner! Eller?

Vet inte om det är föreställningen, något någon ätit eller rädsla? När vi ska fly ut från teaterscenen är halva lokalen nedspydd.

Det är bara någon minut kvar av föreställningen när larmet går och en röst som försöker verka lugnande säger att det brinner i byggnaden och att vi ska utrymma. I lokalen sitter några hundra barn, en del skriker i panik, några gråter. Jag går och hämtar min gitarr.

Nej, jag är inte en ynkrygg som tog mina saker och stack, var bara tvungen att ta gitarren, sen hinner jag ändå först till dörren där jag sen står och släpper ut alla och försöker vara tröstande för de som behöver det. Barnen försvinner ut i ösregnet och vi står ensamma kvar.

Givetvis var det falsklarm. Det är blixten som utlöst larmet (och då menar jag inte karaktären Blixten, som jag spelar i föreställninigen), men någon eld syns inte till. Något slut blev det inte på pjäsen.

Ikväll beger jag mig för första gången till Debaser Medis. På scen: Mando Diao. För övrigt kommer Babyshambles i november för att göra ett nytt försök. Vågar man köpa biljett?

Mimartist

Visst är det fantastiskt! Här sitter jag i min ensamhet med min ackustiska gitarr och ett litet anteckningsblock och hittar på. Det blir en låt - fast rättare sagt har det blivit ganska många nu - och så nu, ett tag senare, känns det som att jag skapat något som har fått eget liv och som en massa männikor är engagerade i.

I helgen var det ett tjugotal personer som jobbade stenhårt för att göra en video till låten jag kallar "Vackrare än du tror". Som sagt, fantastiskt. Tack till alla som var där och som gjorde det möjligt.

Nu återstår bara en massa arbete för regissören Hannes som ska klippa allt material. Det är flera timmar film som nu ska bli en video på tre och en halv minut. Något att bita i.

Det var verkligen kul att spela in. Som att stå framför spegeln och mima fast i kubik och kvadrat och allt på en gång. Låten på högsta volym, fyra kameror och en massa strålkastare rakt i ansiktet, sen var det bara att ge järnet, åma sig och leva upp till rockmyten.

När jag sen kommer hem och sätter på VH1 och ser The Jam på 70-talet använda samma snygga mick som vi känns allt helt rätt.

Men det var inte bara Emil och jag som rockade. Sen var det alla statister/skådespelare som agerade i Gröndalsskolans gymnastiksal. Tror det kan bli väldigt roligt, nostaligiskt och tragiskt på en gång. Det som spelades upp var en gymnastiklektion på 80-talet, fast alla var vuxna. Det hoppades bock och slogs kullerbyttor innan den stora finalen när det var dags för den traumatiska pardansen. Ja, vad som händer då får vi se när det blir premiärvisning.

Låten och videon kommer att läggas upp på wilner.nu så fort som möjligt. Det är upptempo, melodi som fastnar och inte en död sekund. Många verkar gilla det. Kan det vara en så kallad hit?


Imorgon och ett antal dagar till den här och nästa vecka: Spinkis på Dieselverkstaden för sammantaget så där en femtonhundra barn.