Bergman Rocks

Tv-tablåerna gjordes om redan i går och i dag har tidningarna extrabilagor. Sverige flaggar på halvstång. Som många påpekar i dag, tycka vad man vill, men man kommer inte förbi Bergman. Han är en av några få som verkligen lyckats sätta Sverige på kartan, som det brukar heta. Vilket syns på dagens förstasidor, till exempel i London och i New York.

Visst, mycket ångest och inte alltid bra och inte alltid berättat på ett sätt alla kan ta till sig. Men utan en sådan där person, med sitt stora allvar och sitt totala engagemang och sin känslighet för arbetet, skulle det inte bli mycket med konsten och dess utveckling. Och vad skulle alla andra då förhålla sig till? Inom tv, film, teater kommer Bergman fortsätta att vara ständigt närvarande - och som sagt, det oavsett om man älskar det han gjort eller inte - som en klippa eller fyr. Som en Strindberg.

Nu när jag ändå ligger här och är krasslig ska jag se Sjunde inseglet (SVT1 14.20). Inte så många i dag har sett den, men alla känner till scenen där Max von Sydows riddare spelar schack med döden. Och ikväll - Bergman och teatern (SVT2 20.00).

Fem minuter efter det att min tv kom innanför dörren drog jag igång ett sopranosavsnitt. Min vita månad är över.

Typiskt

Sen hör det ju inte alls till saken att Is this it släpptes 2001 och att jag min första lediga dag på evigheter har ont i halsen och just konstaterat en släng av feber.

Semester

Det dröjer inte länge förrän jag sitter utanför Svart Kaffe på en pall i solskenet bland barnvagnar och indiemusiker, med cappuchinoskum på överläppen och bläddrar i Rodeo som den hipster jag trots allt inte är.

Snart kommer jag att kolla in butikerna och modet i London. För mig, i den mån jag överhuvudtaget varit medveten om det där, har London alltid varit modets huvudstad. Vilket givetvis har en stark koppling till musiken. Mode och musik, två oskiljaktiga ingredienser i identitetsbygget.

I det där numret av Rodeo (6/2007) skriver Daniel Björk en genomtänkt artikel om det så ofta bespottade fenomenet mode, full av hänvisningar till diverse politiska tänkare som Bourdieu och Rawls:

Det bisarra med mode är att det både är omfördelare av rikedom och upprätthållare av status quo. Mode medverkar till att markera vem som tillhör vilken klass, men innehåller också de verktyg man behöver för att komma ur klassmarkörernas kättjor. Mode avgudar skönhet, men ger också människor möjligheten att förändra sina naturliga förutsättningar. Mode är förtryck, men också en möjlighet till frihet.


Mmm, visst ligger det en hel del i det. För övrigt är skivbranschen och PetSounds att gratulera till min kraschade hårddisk. Vissa skivor måste bara ingå i bassortimentet. Skaffar - ännu en gång - två klassiker, hämtade från helt olika epoker: Televisions Marquee Moon och The Strokes Is this it. Det gjorde fantastisk musik på 70-talet. Och på 90-talet. Nu väntar vi på 10-talet.

Ett rykte säger att min tv kommer tillbaka i morgon. Efter tre veckors frånvaro. Kom hem! Allt är förlåtet. Nästan.

Jag har inte alls sett fram emot att han ska dö. Men nu när Ingmar Bergman, 89, lämnat in ser jag fram emot alla filmer och framförallt, minnesprogram och dokumentärer som kommer att köras i SVT.

Nu sitter jag i mitt fönster med en bok och tittar på när tvätten torkar och hör hur det tränas inlägg på Kanalplan.

I am the eggman

Jag är sällan hemma, men börjar ändå bli hemma i mina nya kvarter. Som på Gyrella där jag äter Gyros så fort jag kommer åt och nu är en igenkänd kund. Vi är i Grekland nu, säger ägaren, blinkar och dunkar mig i ryggen. Det är nästan så att jag tror honom även om Stockholm har blivit kallt och blött.

London Calling. Nu är semestern nära. Då tänker jag, bland annat, byta det svenska regnet mot det engelska.

If the sun don't come, you get a tan
From standing in the english rain.

Brasklapp i förbifarten

Jag var nödd och tvungen. Köper ny iPod efter det att hårddisken i den jag hade kraschat. Det finns en liten chans att låtarna går att rädda om jag lämnar in apparaten för operation på verkstad.

Det blev en svart 30GB, femte generationen, med video och matchande strumpor. När man nu tittar på video i sin lilla iPod? Dessutom tror jag inte man kan köpa filmer genom iTunes, Sverige (?). Men det är musiken som är det viktiga. Och därför kan jag få igenom detta köp hos den revisor som är jag själv, jag kommer verkligen att använda apparaten. Lyssnar på min bärbara musik minst en timme om dagen. Det blir inte så många kronor per dag. Mycket nöje, önskar jag mig själv.

Nu premiärspelar jag med nyss sverigeaktuelle Rod Stewart. Faces och A Nod Is as Good as a Wink från 1971. Det var då han var bra. Och Ronnie wood var väl inte nykter då heller, men spela gitarr kan han. Och i Jim Irvins och Colin McLears skivbibel The Mojo Collection står det under rubriken Like this? Try...p.600. Och vad hittar vi väl där? Jo, Oasis Definitely Maybe. Ja, ni fattar... Brittisk grabbrock med alldeles lagom distade gitarrer och hela den biten.

Kanske har det noterats att det brustit en del i bloggande på sista tiden. Ja, vem kan blogga för utan tid? Det finns så mycket annat man kan göra.

Nedräkningen har börjat, fyra dagar kvar på kassan före semestern, fem föreställningar kvar av shakespearespelande innan vi packar ihop för i år. Sen blir det, jag vet inte vad? LEDIGT! Kanske Småland, kanske Malmö, kanske London, kanske alltihop eller ingenting. Tre veckor då jag får sova och andas och njuta. Hoppas jag.

Livet på högvarv en vecka till. Det är jobba, jobba, jobba, kärlek, solsken och sång. Och så lite sura miner, regn och sömnbrist.

I dag och i morgon, några av mina få lediga kvällar. Nu ska jag äta glass och i morgon se Eldkvarn.

För övrigt har jag inte sett på tv på tre veckor. Inte för att jag har tid att göra det, men är det inte dags att någon ser till att min tv blir lagad snart och dessutom ser till att den kommer hit? Jag börjar lacka på det där. Ny, dyr och sönder efter två veckor. Hit med en ny!

Varför?

Vad är det som händer? Alla teknikgudar har övergivit mig. Först var det alltså tv:n som blev intagen för tvångsvård och så idag, när jag intet ont anande står i Alby och väntar på tunnelbanan och Uffe rockar fett med såväl Öppen väg som Öppen bil - då kraschar hårddisken i min iPod.

Vafalls!? Är väl det minsta man kan säga. Vad händer nu med alla dessa låtar, varav bara ett fåtal finns i min dator. Räddas vad som räddas kan.

Grr...

Och sen har ju Ryan Adams (ej att förväxla med den kanadensiska fotografen Bryan) tagit sig samman och gjort den där skivan - igen? - som vi vet att han kan göra, men som han av någon anledning låtit bli att göra. Easy Tiger är skiten!

(Nu har det kompensationsbloggats färdigt för i dag. Tror jag.)

Dagens boktips

Bläddrar i ett nytt nummer av Café där Peter Smirnakos som vanligt fäller sin dom över diverse företeelser och placerar dem i Himmel eller Helvete. I Helvetet tillsammans med tidningskolportörer, BK Häcken och tv-programmet Klipptoppen finns den allmäna rösträtten:

"Rekordlåga opinionssiffror för Alliansen, trots att de genomdriver precis de reformer de argumenterade för i valrörelsen. En fråga till alla som har bytt åsikt på nio månader: Exakt vilken del av debatten var det ni inte förstod?"

Bara att instämma i frågan och invänta svaret. Annars får vi titta över det där till valet 2010.

Och så är det Markoolio som får sista ordet. Markoolio som satt hos Jihde i tv, och får man väl ändå utgå ifrån, var ganska seriös och tyckte till om musik och kultur och tyckte att han själv var bra och att Kent, som fick stå exempel, och andra bara var svåra pretton som ingen ändå begriper.

Ja, tillbaka till Café-intervjun: Vilken bok har betytt mest för dig? - Jag har läst två böcker typ... Kommer inte ens ihåg vad de hette.

Nej, man behöver ju inte vara dum för att man inte läser böcker. Men det kan vara, jag säger, KAN VARA, ETT SÄTT att vidga sina vyer, skaffa kunskap och upptäcka att det finns så mycket mer än - äh, glöm det!

Tuff Tuff Tuff (Som ett lokomotiv)

Och allt rusar vidare i en rasande takt. Så även tåget som hon och jag missade på väg hem efter föreställningen i fredags. Och där i Märsta blev jag liksom kvar, om än inte rent fysiskt.

På det mer världsliga planet kan konstateras att det är ganska dyrt att åka taxi därifrån till Södermalm. Och att gå på krogen i Märsta är som att kliva in på en saloon i den vildaste av västar. Vänliga stammisar som undrar vem man är och rallarsvingar så att stolar flyger och blodet rinner.

I dag bromsade jag en aning. Tog semester och låg kvar i sängen. För övrigt dök någon upp och hämtade min tv. Inte förrän i dag, alltså.

I morgon inleds en ny vecka med föreställningar och mitt i allt detta hoppas jag här snart kunna presentera stora musikaliska nyheter gällande Wilner. Hoppas! Det ska förhandlas först.

Och nu lyssnar vi på Interpol - Our Love to Admire. Släpps i dag. Det får liksom bli veckans soundtrack.

Vilken soppa!

En kväll som denna svänger man ihop en svenskfransk fisksoppa - vitlök, fänkål, saffran, vitt vin, potatis, räkor med mera, med mera - knäcker ett par Carlsberg non-alcoholic och diskuterar lägenhetspriser i New York. Efter en stunds surfande kan konstateras att det går att hyra en halvskabbig etta på Manhattan för 14.000 i månaden. Får väl se när jag flyttar in.

Välcommen hem

I lördags ingen tv, inget bredband. Ringa com hem, och faktiskt, en reparatör kommer efter ett par timmar. Han ringer mig av alla människor när jag går runt på stan med den viksäng för gästbruk jag just inhandlat. Jag tar min säng och går hem, låser upp källaren och vinden och där går han och jag och letar efter någonting. Efter ett tag säger han tack för hjälpen och jag går in till mig.

När jag kommer hem igen på kvällen fungerar faktiskt både tv och bredband. Sen blir det söndag och tv:n börjar bete sig märkligt. Vad är det frågan om? Denna tv som jag haft i två veckor och som kanske är det dyraste jag köpt förutom ett par lägenheter och en bil. Jag orkar inte. Den stänger av sig efter trettio sekunder, kommer igång igen av sig själv efter kort paus med svart i rutan, sen några sekunder till - svart. Och denna procedur upprepas i det oändliga. Nu ska det ringas till Siba och Samsung och i bästa fall kommer någon och hämtar eländet och sen vet jag inte när jag ser den igen.

Men så länge den är här är den fin att titta på. När den är avstängd.

Hur cool som helst

Mera kritik. Daniel Breitholtz tycker att jag är ganska cool. Nyckelordet verkar vara ganska. Det får stå för honom; "Sången har mycket karaktär och man förlåter faktiskt nästan att den sticker iväg i ton för den känns cool i sitt uttryck. (...) låten är ganska bra och rösten stundom ganska cool."

För övrigt skulle jag snart vilja ha en dag när ingen, inklusive jag själv, behöver tycka något om mig överhuvudtaget, när jag bara ligger i soffan och tycker om mina skivor och det som kommer ur tv:n och när jag tar en promenad till ett kafé och tycker att kaffet är gott och träffar vänner som inte tycker något speciellt. Inte om mig i alla fall. Ska höra om jag kan ta semester på måndag.

Vad är framgång?

Jag lär aldrig få något Bragdguld, det är väl bara att acceptera. Ännu en recension i dag. Och det har ju inte med just den att göra, men det slår mig att jag nog aldrig, och jag menar aldrig, framhävts i en recension som den som gjorde något bra, var något lite extra eller helt enkelt bara var underbar att beskåda. Och det apropå det inlägg jag gjorde här för ett tag sedan om att vara född till att stå på scen.

I nästan alla produktioner jag varit med i har jag fått enormt mycket uppskattning från regissörer, medspelare och publik. Där har jag varit fantastisk, underbar och ibland helt enkelt jävligt bra. Och det är ju det som räknas. Tror jag. Men icke att någon recensent någonsin funderat i de banorna.

Nu är ju inte något av det här så viktigt längre, även om man alltid vill ha uppskattning, jag har min huvudsakliga försöjning på annat håll och kan nöja mig med att det är roligt att få vara med. Det var bara en fundering. Och inte fan är jag bitter för det.

Och det har ju absolut inte med den här funderingen att göra, men nog är det en slumpens ironi att den sammanfaller med dagen då jag postar min begäran om utträde ur Teaterförbundet.

Det har ju inte heller med det här att göra, men av någon anledning kommer jag också att tänka på ett av de fyra kännetecken bland människor som lyckats nå framgång jag läste om en gång och klippte ut: De bytte miljö, arbetsplats och bostadsort om de inte var respekterade. De valde alltså att inte stanna kvar och bli offer.

De övriga gemensamma kännetecknen var: De visste vad de var bra på och vad de inte var bra på. De var bra lyssnare. De hade minst en relation där de kunde vara absolut uppriktiga.