Early bird

Det är härligt att vakna alldeles för tidigt en söndagsmorgon. 06.30 i samband med att S går till jobbet slår jag upp ögonen, öppnar balkongdörren och inser vad det innebär att bo i en sjöstad. Måsarna skrattar sig hesa medan de cirklar över taken.

Det är inte för att jag legat väldigt länge som jag vaknar, hade knappt hunnit smälta gårdagens goda och trevliga middag som intogs tillsammans med före detta kollegor, det är ljuset och stillheten. Jag vill vara vid medvetande och njuta av ledigheten. Och det gör jag, varken svininfluensa, tandvärk eller att det är deklarationstider - inte helt okomplicerat när bostadsaffärer ska redovisas - biter på mig. I dag.

Kan också rapportera att ozonskiktet över balkongen är mycket tunt. Satt inte där mer än någon timme i går. Har fått en väl markerad u-ringning och skarpa linjer på överarmarna. Rött - vitt, rött - vitt.

Äntligen. Det har inte hänt mycket på min personliga musikfront på ett bra tag. I går planerades det och redan i maj åker vi iväg några stycken till en studio någonstans ute i landet. De inspelningar som finns är inte så tokiga, men det är trots allt bara snabbt producerade demos. Nu tar vi det från början, går tillbaka till grunderna och försöker hitta ett sound och ett uttryck i en riktig studio. Det är något som får mig att leva, ett fantastiskt nöje. Som om inte allt annat vore nog.

Oklart

Var de bara nervösa och lite övertända? Eller är det jag? Eller vad? Sitter uppe halva natten och ser reprisen av Filip och Fredriks Söndagsparty i brist på annat. Jag brukar ju tycka att de är riktigt kul, smarta, fyndiga och allt det där. Men nu känns det inte alls så, snarare lite pinsamt. Denna stora satsning. Och man har flugit in Jonas Gardell, varför vet man inte och Marilyn Manson sitter där och det kommer liksom inte någonstans. En och en halvtimme på tomgång. Sen gör Howlin Pelle en bedrövlig falsk version av någon gammal ballad, han som är helt fantastisk när han ylar i The Hives ska helt klart hålla sig till just det. Sen är det slut.

I morgon är det nytt program med bland andra Thorsten Flink och Kevin Bacon.

Det var ett tag sedan nu. Oklart varför, men vid teaterbesöket i Småland utfrågades undertecknad av den lokala tidningen.

Lyssna på: Bill Callahan, Sometimes I Wish We Were An Eagle. Som en indiegenerationens Leonard Cohen, något i den stilen skriver Lokko. Absolut. Jag tänker även på Robert Wyatt. Vad nu det säger. I alla fall. Det är bra. Stämningsfullt. Musik som kommer nära.

De olika stånden

Det var påska det. Tillbaka på jobbet känner jag väl mig snarare nattstånden än uppstånden. Gick och köpte Vitamax Man på lunchen. Men alla arbetsdagar har ett slut och så här efter ett träningspass, ett lass räkcrepes och soffläge framför Champions league får jag anses vara med i matchen igen.

Ledigheten tillbringades mest på vägarna och i Göteborg. I Gtb bjöds det familj, matlagning, en tur på stan och något så sällsynt som operett. På operahuset nere i hamnen, med utsikt över barken Viking där jag tillbringade ett gymnasieår för längesen, beskådades Läderlappen av Strauss d.y. Fast här var det Göteborg och 60-tal och en text tolkad av Calle Norlén. Verkligen påkostat och snyggt. Inte mycket till drama eller historia, men det är nog inte meningen heller. Det är musiken och sången som gäller. Tror jag. Kul att se något jag inte annars skulle ha sett.

I bilen var det inte mycket operettmusik utan mer Bat for lashes - Two suns, Fever Ray och The hold steady live - A positive rage.

Hemkomst

I dag faller regnet. Mycket syre i luften, som man brukar säga. Ska försöka ta mig ut i löparskorna. I går var första gången sedan vi flyttade in balkongerna kunde användas. Ut med ett litet bord och stolar och så sitta och läsa Bladet tills kinderna var alldeles röda. Och så började Allsvenskan. Känns kul fast att man vet att det blir en besvikelse och i maj börjar längtan efter en ny säsong i England och Italien. Fast nu får det vara långt dit, vi ska ha en hel sommar först. Semester är inplanerad från mitten av juli och fyra veckor framåt. Vad som händer då är oklart. Före det blir det konsert med Springsteen och resa till Manchester och återförening med Blur. Nästa vecka är kort. Hyr en bil och åker till Göteborg för familjetillställning. Och det blir fler sådana där kortare veckor framöver som kan användas till lite vad som helst. Det ljusnar.

Förra helgen var vi några stycken som packade in oss i en av teaterns bussar och tog E4:an till Småland. På plats i Moheda i den fina gamla lokalen som mest används som bio, men som visade sig vara alldeles lagom och utmärkt för teater, möttes jag av lokalpressen som skulle göra någon sorts personporträtt (som ännu inte publicerats, vad jag vet?). Sen spelade vi Gnistrande spår för allra sista gången. Det mesta av scenografin lämnades kvar efteråt och kommer att fraktas till tippen eller göras om till någonting helt annat. Det var en hemkomst och ett bokslut på något sätt. Det var här allt började. Inte mitt teaterliv, men mitt liv. Nu kom jag hem och visade upp mig för föräldrar, släktingar och en och annan vän och bekant. Vet inte riktigt vilka som var där. Ganska känslosamt på något sätt. Nu var det ju inte min begravning, men som om någon typ av cirkel slöts. I bilen på väg genom mörkret tillbaka till Stockholm kändes det som om jag gjort mitt sista teaterframträdande. Men så var det inte riktigt, jag spelar i morgon igen. Fast kanske börjar snart ett nytt kapitel. Vi får se. Är det något som kännetecknar mitt liv så är det väl att jag är på väg. Eller åtminstone skulle vilja vara. På gott och på ont. Ibland måste man stanna upp, vända om och samla upp också. Sen kan man gå vidare. Och allt hänger samman.

Till sist: Den här veckan läser jag Krisen. Orsaker, verkan, åtgärder av nobelpristagaren Paul Krugman. Det där med nationalekonomi och ekonomisk politik är verkligen intressant om man tänker efter och ger det en chans. Och inte så svårt (om vi tar det lite grundläggande, alltså) och nästan logiskt, plus en massa mer eller mindre rationell psykologi, fårstås, om man ska tro Krugman. Och det vill man ju. Nu gäller det "bara" att politikerna, ekonomerna och vi alla gör vad vi ska, så kanske det vänder. Det måste det göra. Det har varit en lång mörk krisvinter. Kanske räcker det inte med att det blir vår, problemen kommer att finnas och märkas länge till, arbetslösheten fortsätta öka, men det underlättar. Även ett fritt fall har väl ett slut?

Lyssnar gör jag på den eleganta trasdockan Peter Dohertys solodebut Grace/Wastelands.