Journal

Ja, det där med remisser och borrelia och så vidare. Tog kontakt med min husläkare igen som bekräftade att mina prover var skickade till Huddinge. Jag frågade vad som händer nu. De kommer att vänta några veckor, sa hon. Och sen? Ingenting. Vad? Det är sant, de kommer att vänta för att sedan inte göra någonting, oavsett vad proverna visar. Jag förstår inte alls faktiskt. Så vad göra? Jo, ta nya prover och börja om från början.

På andra fronter händer det plötsligt något. Landstinget i Stockholm har tydligen fått extra pengar av staten under 2007 och 2008 för att bota och motverka stress och dess konsekvenser. Man tror, inte utan anledning, att det ska ta hur lång tid som helst, att man ska hamna i någon jättekö och förmodligen inte få någon hjälp alls, och så ringer de redan nu och bjuder in till bedömning på en, om man dömer av hemsidan, flashig klinik på Östermalm. På torsdag går jag dit för provning, mätning, bedömning.

De ger och de tar. I går fick jag en avi från Fortum som innebar att jag kan utkvittera runt 150 spänn. I dag med posten kom en faktura på runt 600.

Man blir orolig. Min granne som flera gånger om dagen sätter upp mer eller mindre kryptiska budskap och meddelanden på sin ytterdörr har i dag lämnat hela dörren alldeles ren. Inte minsta lapp, inte ens en snörstump.

På tal om Huddinge, från och med i dag är det där jag jobbar. Nytt rum, nytt centrum att luncha i, kortare resa. Känns väl bra det där.

Fågelsång

Man reser ut i Europa. Till Tyskland. Till en förstad utanför Köln närmare bestämt. Regnet faller, bomber faller och solen går ner över autobahn. Då längtar man hem.

Det var några veckor sedan vi spelade in denna demo. Nu finns den här.

Soul-music

För de som gillar "riktig musik som den lät på den gamla goda tiden" och romaniserar brittiska män med arbetarbakgrund är Hawley från stålstaden Sheffield en guldklimp, skriver Jenny Seth i Bladet och verkar tycka att det var sådär. Något som funkar på de flesta som känner sig gråtmilda, avrundar hon det hela.

Som en smekning av själen skulle jag säga. Plötsligt är det som en frisk vind går igenom mitt inre och jag känner mig lugn. Musik är terapi. Ett gitarriff kan flytta världsdelsplattor.

Hos husläkaren var det nu annat ljud i den så kallade skällan. Nu ska det tas del av provsvar, följas upp och skickas remisser. Fortsättning följer.

Ingenmansland

Det är inte så väldigt längesen jag var där. I Bräcke. Det ligger fortfarande kvar där i ett norrländskt ingenmansland. Tog tåget dit i går 06.58. Ett hederligt intercitytåg med bio ombord. Det vill säga film som visades med en skakig dvd-projektor. Fast ganska ny film. This is England och Underbar och älskad av alla stod på programmet. Gick på niobion (09.00). Det var Underbar och älskad... Inte jättebra, men ett bra sätt att fördriva tiden på.

Sen teaterspelande för mer eller mindre vulgära damer och mer sansade herrar (vilket ju var ett uppfriskande könsrollsbyte som omväxling) och nattåget hem.

Nu lär det här bli en sjukblogg ett tag framöver. Inte alltför länge hoppas jag, men nu gäller det att få rätsida på det här. I dag lätt feber, tung i huvudet och hela den biten. Är det då psykosomatiskt? Trötthet, utmattning? eller den där borrelian? Eller något helt annat? Ja, det måste redas ut.

Imorgon ny tid hos husläkaren som inte gjorde så mycket alls förra gången. Varför jag ändå fick en ny tid vet jag inte riktigt. Tänkte först inte gå dit, men kanske lika bra att ligga på överallt samtidigt. Borde också ringa Huddinge för att tjata om att jag vill komma dit nu och inte sen.

Som sagt, ikväll lämnar jag det där och lyssnar på Sheffields Elvis - Richard Hawley.

Bara att beklaga att BP får lämna allsvenskan. Det var kul så länge det varade.

För övrigt måste jag komma i form snarast. Bockeysäsongen närmar sig med stormsteg. Ska det bli poäng i år?

Grattis - igen

Och om det inte var nog med knas i sjukstugan så har det även ringts från det norske politi. Jag förstod inte hälften av vad som sades. Vad jag dock förstod var att jag påstås ha kört för fort, fotograferats av party-cam med rödblixt och nu ska få ett erbjudande via post om att erkänna mitt brott.

Det där med fängsel vet jag inte vad det betyder. Man kan se rubrikerna framför sig: Sjuk bloggare i norskt fängelse.

vardgajden.se

Jag sitter på kurs och har telefonen på ljudlös i fickan. I pausen har jag flera missade samtal och ett meddelande. Det är den företagsläkare jag, trots allt, besökte för ett tag sedan som vill ha tag på mig. Jag lyssnar på meddelandet:

Bla bla doktor bla bla provsvar. Du-har-testat-positivt-för-... Och här börjar allt som kan rusa runt i kroppen göra det, jag får tunnelseende, svettningar, vill kräkas och så vidare. Livet passerar revy. Det måste vara något allvarligt. Det folk testar positivt för är väl HIV? -...borrelia.

Borrelia!? Vad är det? Varför då? Jag har inte sett någon fästing, ingen cirkelformad rodnad. Jag går genast till en dator och söker på åkomman i fråga. Och alla symptom som finns kan dyka upp om man har Borrelia. Och i slutändan kan man få bestående nervskador. Det kan nu visa sig att jag inte är så stressad som jag tror, utan har en sjukdom som botas med penisilin.

Fast nu är det inte så enkelt. Man vet inte vad de där blodkropparna, eller nåt, betyder, om de är på väg upp eller ner, eller så. Så nu ska jag skickas till någon sorts smittavdelning på Huddinge sjukhus. Och när blir det? Och hur skadad har jag blivit då? Fast det kanske inte spelar någon roll, vem vet när det här började. Någon vecka hit eller dit! Och den första läkaren jag var hos tog inga prover alls, att jag krävde en second-opinion var väl kanske ganska bra. Men ska man behöva det?

Borrelia eller inte, på söndag klär jag mig gubbfin för Richard Hawley och går på Berns salonger.

Badpojke

Watten är skiten, står det inte på ryggen av min badrock när jag tomtar runt på Centralbadet halva eftermiddagen, men något i den stilen. Har inte vågat mig dit sedan jag blev uppraggad av en gubbe för några år sedan, men detta ska i fortsättningen blifva min melodi.

Perfekt att verkligen använda söndagen till avslappning och återhämtning. Börjar i och för sig med att trampa skiten ur mig på en trappmaskin, men sen. Några långsamma längder i den tjusiga bassängen, våtbastu, torrbastu, ångbastu och som pricken över i; thaimassage. Gnida, olja, trycka, klämma, böja, sen är jag, om inte en ny, så i alla fall en något bättre människa.

Annars har jag i veckan fortsatt försöka utreda mitt hälsotillstånd. Sökte upp företagshälsovården - Previa. Det skulle jag inte ha gjort. Det är chefen som ska bestämma om jag behöver gå dit.

Annars var det väl bra. Fick rekommendation att gå stresshanteringskurs och har lämnat prover. Har sen skaffat Aleksander Perskis Ur balans. Perski är chef på Stressmottagningen. Och då inser man att det är dags att skärpa sig. Boken inleds med exempel på två unga människor som dog - av stress. Man kan alltså trilla av pinn, med städad lägenhet, väskan packad, med penna i handen och kalandern uppslagen på bordet. Herregud!

Nu klämmer jag en pizza och von Triers Direktören för det hele.

Ovarmt

Det är inte kallt. Det är ovarmt, säger någon bakom mig på Pendeln. I en vecka, minst, har jag frusit nu, även inomhus. Det är då jag får den lika enkla som geniala idén. Jag sätter på elementen.

Nu åker jag till Gubbängen och värmer mig med moment:teater. Det ska bjudas på Faust. Men jag antar, och hoppas, att det blir som vid tidigare besök, att det inte nödvändigtvis är pjäsen i sig som är det mest givande, utan den totalt oblyga, ironiska, vanvördiga tolkningen och de mer eller mindre spontana infallen. Jag behöver en rejäl dos verfremdung.

Höstsöndag

Vem ska man söndagsintervjua den här veckan då? Alex Schulman så klart, tycker både DN och Svenskan. Aftonbladet var dagen före och körde lördagsintervju. Det är samma sak överallt: brorsan Calle, pappa som jobbade med Hyland, morfar Stolpe och mamma och bloggen som blev ett monster och ångest och ånger. Men ändå inte. Jag fattar inte riktigt. Blir tvungen att kolla det sista blogginlägget och där står det om ånger och om att må dåligt och förakt för sig själv och sin publik. Samtidigt säger Schulman i intervjuerna att han står för allt och inte ångrar något.

Ja, ja. Har inte läst den där bloggen. Kollar in några gamla inlägg. Av debatten att dömma finns där säkert ett och annat övertramp, men att läsa lite av texterna från den sista veckan får mig att skratta. Jag tänker då till exempel på inläggen om Burma och färgen rött och inte minst på det om mannen i hatten. De förstnämnda är kul och väl också ganska smart tänkvärd kritik och det senare med hatten är kanske elakt, men bara lite. Kul. Men det var då. Nu är Sveriges största blogg borta. (Antar att det är någon annan som är störst nu då. Inte är det den här i alla fall med sina 150-200 besökare per vecka. Schulman hade 250 000.)

Och man kan ju fundera på det där. Att lägga ner, alltså. Tanken med en blogg är väl just att den uppdateras ofta, flera gånger per dag. Det ger liksom utrymme för det där lilla, har ni hört? vad hände nu? vad händer sen? nu sa den så och då sa jag och så vidare. Små banala, ofta oviktiga saker, förhoppningsvis formulerade på ett underhållande sätt och ibland rent av viktiga och intressanta.

Men som det är nu. Logga in lite då och då. Plötsligt blir det liksom en stor grej, självcensur och ingenting. Om man inte uttalat sig på flera dagar, varför skulle just det här vara värt att skriva? Nej, just det. Och det är svårt att få tid och ork att räcka till allt. Jobb och jobb, fotboll, musik, vänner och relationer och framförallt till att lyckas varva ner och bara vara.

Men samtidigt. Det tar emot att lägga ner denna vintage-blogg som nu snart hängt med i två och ett halvt år. En oändlighet i sammanhanget. Hade jag varit känd hade jag åtminstone kunnat ge ut skiten i bokform. Ett så kallat bokslut. Bloggen får vara öppen ett tag till.

Annars då? Jo, tack. Har de senaste veckorna fått lida för att i flera år levt med ett väldigt uppskruvat tempo, något som kulminerade under sommaren med två heltidsjobb. Och så är det ju allt det där andra som ska fungera också. När hösten kom kände jag mig plötsligt väldigt trött, fick spänningshuvudvärk, blev knasig i magen, samtidigt som jag kände mig lite orolig och rastlös. Typiska stressymptom, helt enkelt. Besökte till och med min husläkare Carmen för första gången tidigare i veckan. Blev inte mycket klokare av det. Fick rådet att ta det lite lugnare(!) och kolla över min arbetssituation. Blodtrycket är normalt, hjärta och lungor låter okej och jag kan stå på ett ben och blunda och träffa nästippen med fingerspetsen.

Återstår att söka sig vidare på egen hand. Söker lite på stresshantering på nätet och upp dyker en djungel av terapeuter, coacher, sjukgymnaster, massörer, gym och tarot-lirare. Jag vet inte. Får väl bara ta och lugna ner mig helt enkelt. Och jag tror inte det främst handlar om att göra mycket mindre saker (här kanske jag är ute på djupt självbedrägligt vatten), utan om att slappna av när det väl gäller. Att kunna varva ner de där stunderna som trots allt finns där för det. Hushålla lite med resurserna och hjärnkapaciteten. Det gamla goda här och nu gäller fortfarande. Det gäller att göra vad man kan och sen inte tänka mer på det. Och framförallt behålla lite distans och humor när allt det där roliga också är på väg att bli en sörja av krav och dåligt samvete.

Helgen ägnar jag åt avslappningsövningar som att motionera, lyssna på musik, titta på fotboll och laga mat (Shepherd´s Pie).

Längs Årstaviken är det febril aktivitet. Alla är där och tar upp sina båtar, tvättar och putsar inför vinterförvaring. Nåjden har spelat sin sista match. Jag blev tillfrågad den här gången men kunde inte vara med. I morgon är det sista matchen i Korpen, jag har köpt en mössa och på trottoaren utanför fönstret ligger högar med halvruttna löv.

Skrapa

Tänkte först att jag skulle bojkotta den eftersom jag inte tycker att stan behöver fler inglasade gallerior (och fler är på gång). Och det blir ju inte bättre av att den heter något så fånigt som Skrapan. Men jag går in i alla fall, kollar in butikerna och tar en kaffe på den öppna torgliknande ytan på nedervåningen. Ganska mysigt för att vara just en inglasad galleria. Kanske är det lite studentanpassat eftersom det är studenter som bor ovanpå. Och det påminner om min ungdom när jag själv låg vid universitetet.

När jag ändå är inne på studentspåret gör jag DN:s nutidsorientering för att mäta mina krafter min högstadieeleverna. Passar på två frågor och har fel på en (inklusive utslagsfrågorna). Ganska bra om jag varit en nia.

Lyssnar på Babyshambles Shotters Nation. Det låter bra. Och Kate Moss har varit med och skrivit några av texterna. Medföljer gör även en dvd. Man ska nog inte ha så höga förväntningar på innehållet på den. Kan nog vara ganska flummigt, så att säga. Vi får se.