Sorgligt men sant

Det var väl nästan lika sant som det var sagt. Oasis är slut. Och då menar jag inte så där halvslut som de varit i många år nu. De är döda. Märkligt att den där dåliga stämningen och uppgivenheten på scenen kan skapa en så påtaglig känsla av ödslighet i ett Globen fyllt med 10 000 personer, eller så. Alla vi som är där ser vår ungdom ruttna, om inte framför oss, så bakom oss.

Liam kan inte sjunga längre. Han hade vissa problem med rösten redan senast de var här 2006, nu var det bara små stötar av ljud, ingen klang, inga toner, mer prat än sång. Eller prat och prat, någon typ av försök att återge text, antar jag, all artikulation som fanns där förr när han spottade fram orden, på en förvisso grötig dialekt, var väck. Förkyld eller inte, vet inte om det spelar så stor roll längre.

När Noel framför Don´t look back in anger i en nedtonad version blir det för ett ögonblick vackert och rörande, särskilt när hela refrängerna lämnas över till publiken. Och jag lovar, jag ska inte look back in anger. Tack för allt. Jag ska fortsätta älska skivorna och minnas mitt 90-tal. Ni kan lägga ner nu.

Fast man kan ju inte bara ge upp. Britpopens stora måste fortfarande kunna låta bra. Kanske ska man ta och skaffa biljett till Blurs återförening i Hyde Park i sommar. Det kan bli hur stort som helst. Yes, we´re gonna live forever.

För övrigt: I helgen är jag ledig. På söndag är det Super Bowl. Och det är ju tradition att sitta uppe störra delen av natten och se spektaklet. Kan bli en tuff måndag efter det. Nu lägger jag mig och vilar. Förresten, höll på att glömma att vi ska till Cirkus på söndag också och se Krunegårds turnéavslutning.

Nää! Problem på Försäkringskassan?

Det rör sig på Försäkringskassan. Nu tyckte facket det var dags att offentligt uttrycka visst missnöje. Typ alla vill sluta och folk mår dåligt. Medborgarna får inte sina pengar och den service de har rätt till. Och tro mig. Det där med utbetalningarna är inte enda problemet. Det håller inte längre för myndighetens ledning att svänga sig med klyschor om att ha is i magen, det löser sig, håll ut, nu är det på gång att fixa sig och så vidare.

Nu, januari 2009, har generaldirektören bytts ut (det var möjligen i december?) och ledningen erkänt att det finns problem, facket yttrat sig och politikerna insett att de kanske måste bry sig lite, Reinfeldt får svara på frågor hos K G och socialförsäkringsministern ska titta närmare på myndigheten, liksom JO och så vidare.

Så här skrev jag den 14 november 2006:

Kära Fredrik

Jag vet att du inte gillar att folk dräller omkring på bidrag hur som helst. Det är arbete som gäller. Och inget fel i det.

Men jag tror ändå vi är en ganska stor del av svenska folket som vill att det här med socialförsäkringen ska fungera. Nu, sedan du och dina kompisar slängde ihop en budget på en vecka eller så, har det tydligen uppstått lite tveksamheter kring det där. Eftersom försäkringskassan i Stockholms län, och i landet i övrigt, antar jag, har fått väldigt snålt tilltaget med pengar vet man inte riktigt hur uppdraget ska kunna fullföljas. Till exempel behövs det personal som jobbar med det om fler sjukskrivna ska komma i arbete och ohälsotalet ska fortsätta sjunka.

Visst har det kanske varit lite si och så genom åren, det har setts genom fingrarna och så där, men jag kan intyga att försäkringskassan nu är väldigt fokuserade på arbete och gör allt för att de som inte ska ha pengar inte heller får några pengar.

Och visst talar jag i egen sak. Vi som är alldeles nyanställda, precis dagarna innan totalt anstälningsstopp infördes, som lämnat andra anställningar och som försöker planera en framtid, håller på att bli alldeles snurriga av alla spekulationer och all ovisshet. Och vem vet, kanske drabbar det inte oss och våra anställningar, men det här var inte någon bra början på det nya jobbet. Fast problemet verkar vara att ingen vet. Våra chefer ger oss i alla fall bra information om att de inte heller vet och försöker hålla vårt hopp uppe.

Tänkte bara att du kanske kunde ta och titta över de där siffrorna igen så att vi kan börja koncentrera oss på det vi nu är satta att lära oss och sen kan sätta igång och göra ett bra jobb. Det skulle både vi och du och alla andra tjäna på.

Tyvärr är jag inte i position att kunna utöva någon större utpressning, jag röstade inte på dig nu och har aldrig haft några större planer på att göra det heller, efter det här kan det definitivt inte komma i fråga. Som om det inte fanns en massa andra anledningar. Vi tar det där med a-kassan, t.ex. för kulturarbetare, en annan gång.

/Din tjänare och undersåte

Och sen tillkom tidernas största omorganisation och regelförändringar. Det blev inte bättre. Och jag tackade för mig och gick vidare i livet. Liksom så många andra har gjort eller skulle vilja göra.

Working on a dream

Vet inte om det var särskilt lustigt, men i alla fall hastigt som jag blev facklig representant för Akademikerförbundet SSR. I morse var jag på samverkansmöte och sen blir det väl ett och annat styrelsemöte. På arbetstid.

Kunde inte låta bli, nu när jag ändå satt framför datorn klockan 10.30. Köpte biljetter till Springsteen på Stadion i sommar. Sen kom det ju inte igång på utsatt tid på grund av något tekniskt trassel. Men jag fortsatte, uppdatera uppdatera uppdatera, error error error och så plötsligt, två biljetter på innerplan bokade, betalade och utskrivna. En extrakonsert sattes in och nu är alla tre utsålda. Som sagt, det kanske inte kan bli bättre, men man vill ju ändå vara där.

Och så var det det här med Oasis på onsdag. De var i Göteborg i helgen. Som vanligt på senare år magsura recensioner. Markus Larsson körde med sitt, numera traditionsenliga, minustecken, det vill säga noll plus. Övriga recensenter var inte heller särskilt imponerade. Men så illa kan det väl inte vara. Eller?

Var inne och lyssnade på några klipp från Scandinavium. Shit pommes... Liam, denna stenhårda klippa som brukade ha en hur stabil kraftig röst som helst låter svag mesig och riktigt sur. Vad är det som händer? Tillfällig förkylning? de ställde in i Tyskland förra veckan just på grund av killens röstproblem, eller är det som de där gnällspikarna skriver, han är slut som artist och där med hela bandet? den som lever och tar sig till Globen får se.

Silly season

Springer en dryg timme med sällskap i och över is och slask denna gråmulna söndag. Lägger mig i ett bad med DN Söndag och en Gainomax recovery. Nu får det räcka. Orkar inte ta mig till Bromma för att spela korpfotboll också. Funderar för övrigt på att hitta ett nytt lag (utanför Korpen) att spela med. Tackade nej till träning med Nåjden eftersom jag inte verkar direkt aktuell för matchspel längre. Laget har blivit sexans, och numera femmans, svar på Chelsea. Det värvas friskt, ständig påfyllning med gamla superettan- och division ett-spelare. Lite tråkigt, tillhörde trots allt det klubben i tio år, eller så, men ingen stor grej. Var inne och kollade Stockholms fotbollförbunds sida. Där finns annonser från diverse mer eller mindre seriösa klubbar som söker påfyllning. Får ta tag i det där. Resten av dagen tänker jag tillbringa i soffan med tidningar, Guitar Hero och tv.

Har ni fest, eller?

Vaknar och det ser ut att ha varit efterfest på vår balkong. Flaskor, tidningar och annat skräp ligger väl utspritt och den gamla trasmattan är dyngsur. Synd att man sov djupt och missade hela festen. Eller inte, måste varit kallt. Kanske är det bara så att det varit någon liten storm och att någon använder balkongen som sopstation.

Vad lätt det kan vara att åtminstone försöka göra något vettigt inom politiken. Obama är på plats. Fram med pappret och så var det bara att skriva under att Guantanamo ska stängas. Inget att vänta på. Bara att skicka George Mitchell till Mellanöstern. Sen är det ju inte klart i och med det. Kanske misslyckas det rent av, det är inte alls otroligt. Men. Vad skönt med någon som åtminstone bryr sig och som försöker. Mer lär följa, det finns en del att ta tag i.

Och hos Letterman i går tog man avsked av det fantastiska inslaget "Great moments i Presidential speaches". Hade det inte varit för - allt, så kunde man nästan tycka lite synd om Bush. Och han är för rolig när han får den där tomma blicken och inte har en aning om vad han pratar om. Såg honom i tisdags ledas ut till en helikopter i Washington för vidare transport till Texas. Saknad av ingen. Utom talkshowernas manusförfattare.

Vad är det med den där familjeförbannelsen. Givetvis var det en Kennedy (plus en annan äldre herre) som brakade ihop på lunchen efter att Obama svurit eden. Dramatiskt värre när det, maträtter, glasskålar och foton med mera analyserades i detalj i CNN:s evighetslånga direktsändning. Och det blir inte JFK:s dotter som tar över efter Clinton. Fast det var väl frivilligt?

Har i veckan spelat ännu en ny roll. I en föreställning, alltså. Snabbt inläst, inga repetitioner. Och det klarade jag väl även om det inte kändes bra. Tråkig publik och allmänt dålig stämning. Fast sen sa de väl ändå att det var bra. Inte vet jag. I dag tar jag nya tag, fast i en annan föreställning och på en helt annan plats. Vet inte var.

Jag gillar stadsliv med allt vad det innebär. Det är därför jag bor här, tidigare innanför tullarna, nu ett stenkast söder om Södermalm. Men, och jag tror jag tagit upp det här tidigare, ni som bor i tätort, låt säga till exempel i Stockholm, det finns andra människor där. Det är lite det som är själva idén med staden. Då kan det krävas lite uppmärksamhet och viss smidighet. Kanske kan man inte alltid gå exakt det linje man stakat ut, utan måste ta ett steg åt sidan någon gång, visa lite lite hänsyn, släppa av folk från tåg och så vidare och kanske kanske kan man inte alltid gå på tåget först och få precis den sittplats man vill. Det finns helt enkelt andra människor att ta hänsyn till. Jag säger det igen, jag är hyfsat hård i kroppen, har ägnat mig ganska mycket åt idrott och är inte direkt känd för att inte kunna "smälla på", så att säga. Är det så här vi ska ha det så kan det komma att göra ont. Tänk på det nästa gång du försöker tränga dig in i och förbi mig i den SL-spärr jag redan är halvvägs igenom.

Springsteen kommer hit. Vill man verkligen se honom igen så här nära in på? Upplevelsen på Ullevi förra sommaren var kanske den största konsertupplevelse jag haft någon gång. Det kan knappast bli bättre. Eller?

I veckan ser jag fram emot Oasis i Globen. Nostalgi för oss som var alldeles lagom unga vuxna 1994 och den ljusnande framtid var vår.

Och så vidare...

Jag har fyllt 36, en högst respektabel gubbålder. Som tur är kunde jag konstatera att jag är yngst på jobbet, skönt att få vara det i något sammanhang. Efter att ha firat födelsedagen med hembakad pizza och Guitar Hero (har nu två gitarrer för samspel och dueller) har jag hunnit med en tur till Norge. Tror det var i Drammen vi spelade. Tillbaka i går och direkt från Arlanda till Häringe slott. Nu sitter jag här aningen trött och tung i huvudet. Tvättar lite, bläddrar i tidningar och lyssnar på Eldkvarn. Ska försöka komma ut lite så småningom. Skulle behöva handla till exempel. Vi får se vad dagen bjuder. United spelar i min tv klockan 16. Vid samma tidpunkt är det nedsläpp på Hovet. Inte för jag bryr mig så mycket om hockey, men det är ganska kul live. Fast det kanske inte blir i dag. Vi får se. Skulle också vilja ta mig till Söder och Pet Sounds för att inhandla Animal Collectives nya. Mycket tjat om deras förträfflighet i veckan.

På flera stolar

En vecka i ny lägenhet. Känns helt tillräckligt att bara stanna inne, sitta på de nya stolarna i olika färger (!), som hämtades på Bolia i veckan, och lyssna på D. Lissviks hemlighetsfulla och svängiga instrumentala 7 TRX + Intermission. Men det går ju inte.

Hittade till jobbet trots ny resväg. Skönt att det var en "kort vecka". Verkade inte alls rätt att stiga upp när klockan ringde när man hunnnit vänja sig vid att ligga kvar tills man själv kände att det var färdigt med den biten. Sovandet, alltså.

I Huddinge var det mesta sig likt. Gjorde dock något jag kanske inte gjort sedan någon gång på 70-talet eller tidigt 80-tal, åkte skridskor på en sjö. Vi var några stycken som tog en så kallad friskvårdstimme till detta. Åkte någon kilometer, eller så, och drack kaffe ur termos.

På tal om 80-talet. I veckan såg jag dokumentären om "tennisprinsarna", Wilander, Edberg, Nyström, Järryd, Pernfors och allt vad de heter. Sverige var bäst i världen, det var ett under och tennis var hur hett som helst. Några under uträttade jag kanske inte direkt, men visst var jag en av alla dem som inspirerades och det blev några somrar då tennisbanan var den naturliga samlingsplatsen och man slogs om tiderna. Och jag minns sena träningskvällar i Alvesta och seriematcher i Ryd med Rosignolracket (som ligger här på en hylla) som det stod Mats Wilander på och Adidaspikéer med konstigt Edbergmönster.

Nu drar teaterlivet igång också. Senare idag bär det iväg till Sandviken och jag är inne på mitt nionde år med Herrgårdsmord. Nästa vecka blir det Norge med mera.

Utanför dörren finns all den mat man kan behöva: hamburgare, sushi, kebab, thai, kinesisk, pizza, indisk, grekisk och ett par finkrogar. I går blev det indisk lamm kofta (ej att förväxla med lammkofta) framför Let´s Dance.

2009, året då varsel ska verkställas och kurvorna fortsätter att peka nedåt, har för mig börjat stabilt uppåt. Ny lägenhet och ny stadsdel, sambo och istället för avsked fick jag besked om fast anställning. Snacka om gott nytt år, inte bara det där vanliga om att skaffa träningskort, sluta röka och sånt där. Är det det här som är kris, så vet jag inte hur det ska bli när det är goda tider.

Fast det där betyder ju inte någonting, det är högst individuellt. Vi är några som får jobb och lön och skattesänkningar och sänkt ränta och avdragsgilla tjänster och så finns det de som blir arbetslösa och sjuka och de som blir av med sin ersättning. Och så finns det de som bombas i Gaza.

Lyckan kommer, lyckan går. Det gäller att ta vara på dagen, just nu, för att vara mer än lovligt lättfilosofisk. Men sann. Men är jag nöjd? Alltså så där helt nöjd. Knappast. Och det tror jag inte är meningen att man ska bli heller, då finns det ju inte någonting kvar. Om man bara kunde lägga av sig lite oro och otålighet. Det brukar ju ordna sig med det mesta. Var glad för det du har.

När varenda tidning skrev om mig så sa du som det var. Glöm det aldrig, Håkan - parkbänken e aldrig långt borta, som Hurricane, enligt visan (Tro och tvivel), sa till Hellström.

För övrigt är det en helt annat sak när man lämnat nivån Easy i Guitar Hero. Jag måste träna. Sen kan vi mötas i en battle.

Tillbaka till samtiden

Nu är verkligen allt på plats, även stringhyllor (där cd-skivor sedan packats upp) och rullgardiner (två småjobbiga projekt som sparats). Som en bonus har det blivit stopp i avloppet i köket. Försök har gjorts med Propplösare och en sådan där gummigrej, dessutom har alla synliga rör plockats bort. Inget har hjälpt. I morgon ska det felanmälas. Annars är allt frid och fröjd.

Här har det varit föräldrabesök, middagar och små turer i närområdet, har inte lämnat sjöstaden sedan, jag vet inte när, i fredags, kanske. I morgon sägs det vara dags för någon typ av vardaglig verklighet igen. Får se om jag hittar till jobbet nu när jag har ny resväg. Sen ska det minsann tränas också. Det var längesen. Ska också lämna nyckel till städfirman som ska flyttstäda gamla lägenheten. Där går gränsen, flyttstädning vill jag slippa, det betalar jag gärna för (dessutom kan ju 50% dras av).

Uppackad och klar (nästan)

Allt på plats, utom böckerna i hyllan. All mediaelektronik inkopplad (tv, stereo, tv-spel, iPod, dator-modem, DVD), var sak på sin plats, kläder, köksutrustning, möbler. Maten lagad och äten. Det är fantastiskt fint här. Nöjd kan jag sjunka ner i soffan med en snus och en kopp kaffe. Nu bor jag i Hammarbysjöstad, helt enkelt.

Jag bor inte här längre

Sista kvällen/natten på Bohusgatan. Nytt år, nytt liv. Det var väl 10 år sedan senast, dags att ge sig på sambolivet igen. Har gått igenom lådor och skåp, texter, kort, brev, artiklar och blivit påmind om mitt liv, om människor jag mött, om mig själv. En del kastat, det mesta nedpackat.

Nu sitter jag här och väntar bland alldeles för många kartonger. Det enda som är brukbart är säng, dator och tv. Tittar på Comedy Centrals svenska premiärsändning och ser Pamela Anderson grillas. Innan jag packade ihop knäckte jag Guitar Hero-spelet. Ja, fortfarande på nivån - Easy. Dags att gå vidare.