Bob

I måndags var vi där igen. I Globen. Det var väl fjärde gången jag ser Bob Dylan på scen och det här var den bästa. Vad nu det säger.

Jo, han verkade tycka att det var kul, hans eviga turné hade just haft en paus på fyra månader, så han var kanske inte helt uttråkad. Det hände att han rörde på armarna för att understryka någon textrad lite extra, när han inte var låst vid sitt lilla piano, förstås. Bob gjorde också en och annan ansats till vad som med god vilja skulle kunna kallas danssteg.

Ja ja. Det låter bra, i alla fall. Man hör vad han sjunger. För det mesta. Visst, tar ibland en stund innan man känner igen de gamla klassikerna, One more cup of coffee, Desolation row, Tangled up in blue och Blowin in the wind, men herregud, vad ska han göra? Klart han inte kan stå där och vara och låta som om han fortfarande var 25. Det kanske det som gör att han är bättre än på länge, han börjar låta rätt för sin ålder, snart 70. Värdigt på något sätt.

Lundell kommer hem

Någon gång i höstas på Cirkus kändes det inte alls kul. Rockmonumentet Lundell verkade vara ett passerat kapitel. I kväll i Globen var han klarare än någonsin och tillbaka i det format där han hör hemma.

Jag har sett Ulf Lundell ett antal gånger under de senaste femton åren, sällan har hans röst varit så alldeles självklar och stark. Och han säger att det här är det bästa band han turnerat med. Kanske är det så. Nu blir det sommarturné också. Givetvis. Och varför inte. Ingen anledning att sluta nu.

Det bjöds på ett tretimmarspass med gammalt och nytt. Från Omaha till Kitch och Den vassa eggen och Rialto och Hon gör mig galen och en massa av den bredbenta rocken och en och annan akustisk ballad däremellan. Det var avslutning på turnén och humöret är på topp. Kanske flyttar han hem, hem till Stockholm igen. Krisen har gjort den här stan till ett lite bättre ställe, menar han. Nyliberalismen har gjort sitt. Dansen kring guldkalven är över och allt är inte så uppblåst. Och så avslutas det hela även denna gång med Folket bygger landet.

Pimp my dator

Har inte hörts av på extra länge eftersom min dator varit under all kritik. Framförallt långsam, men även konstig i största allmänhet. I utbyte mot en hutlös summa pengar lämnades den in på apple-verkstad där det konstaterades att hårddisken var på god väg att tacka för sig. Nu har en ny disk, så där en sex gånger större än den tidigare, installerats och det går som smort. Eller nåt.

Asylshopping på Teater Scenario

Verkligen en intressant föreställning jag såg i onsdags. Rolig var den också (tysk brytning är aldrig fel t.ex.). Efteråt har man känslan av att flyktingpolitiken är helt absurd. Och det är nog just vad den är. Och herre gud vad jag aldrig ska jobba på migrationsverket!

Asylshopping skulle alla som jobbar med myndighetsutövning behöva se. Det kanske inte alltid får lika stora konsekvenser, men jag känner verkligen igen dilemmat, avtrubbningen och godtycket från mitt tidigare jobb på Försäkringskassan. Det var därför jag inte stod ut där. Det är ett omöjligt uppdrag, men jag vet inte vad alternativet är.

Det är det som är skrämmande på något sätt. Vårt trygga välfärdssverige visar sig vara något slags moment-22-kafka-samhälle. Ska alla få stanna? Ska alla som vill få sjukpenning? Kanske? Om inte, då är det någon som ska sitta där och bestämma över någon annans liv med hjälp av trubbiga regler och verktyg som aldrig kan bli verkligt rättssäkra och rättvisa. Det är omöjligt. Eller?

Se där, något för politiker, myndigheter och - alla - att fundera på.

Massor av sport

Idrott är enkel dramatik. Man blir lätt engagerad. Nu sitter jag här i dag, som i går, och tycker det är spännande när Växjö spelar hockey. Har inte brytt mig det allra minsta någonsin tidigare. Vinner de ikväll, kanske den viktigaste matchen någonsin, får de var med och spela med de stora. Om nu Rögle tillhör dem.

Jag brukar inte bry mig om tennis. I söndags kom jag in i den avgörande Davis Cup-matchen mot Israel och så plötsligt var jag lika frustrerad som Vinci när han slog sönder sitt racket. Och då hade jag just kommit hem från en förlorad korpmatch som avslutades med att jag blev (orättvist) utvisad och sedan vägrade tacka för matchen.

Onödigt? Omoget? Kanske det. Men ändå sunt på något sätt. Det handlar om här och nu och sen är det bra med det. En enkel och rolig väg till mindfulness, om det nu behövs några ursäkter för att sport är bra.

Förlorar Växjö i kväll kastar jag ut - något från balkongen (inte tv:n, den är för dyr). Och i morgon ser jag fram emot United mot Inter. Det kommer alltid en ny match. Och man behöver inte hänga med hela tiden och veta allt. Se på mig, en riktig vindflöjel och medgångssupporter. Och jag är stolt.

Musik Non Stop

90-talet är tillbaka. The Pains of Being Pure at Heart är unga amerikaner som gör indiepop som vi vill ha den, som den lät då när det begav sig. Vackra melodier, trasiga gitarrljud, ooo-aaa-körer och harmonier som får mig att tänka på Popsicles Lacquer från 92.

Sen har vi Luke Temple och hans Here We Go Magic. Ännu en platta av 2000-talet inspelad i ett sovrum (det säger alla). Underbart, utmanande och lite läskigt. Något i den stilen presenteras det hela med på hemsidan. Musik som kräver lite av den som lyssnar.

Tillbaka till 90-talet. Fast nu. Olle Ljungström och Perssons Pack är tillbaka efter sju respektive fjorton år. Har inte hört någon av de här inspelningarna än, men båda finns naturligtvis i min skivsamling sedan tidigare. Jag vill slå ett extra slag för Olle, han är en fantastisk artist. Om du missade dokumentären om honom på tv se den på något annat sätt. Intressant, tragiskt och - fint.

Nu ska jag försöka ta mig till Bromma för fotboll. Har skolkat från många korpmatcher, men i dag är det dags.

För övrigt kommer Glasvegas tillbaka och spelar på Cirkus den 3 maj. Hur gick det till? Var annonserades detta? Biljetter köpes förmodligen på andrahandsmarknaden.

Konstigt

Ligger i sängen efter innebandy och en kycklingtallrik med pommes. Besöktes biografen i Sickla i går. Alla människor måste ju bara se Män som hatar kvinnor. Eller måste man det? Alla har ju läst boken. Så även jag. Fast det var ganska längesen så jag kom inte ihåg så mycket. Alltså blev jag nu jätteförvånad när det visade sig att den "mördade" fortfarande levde. Det blev kanske du också nu om du ska se filmen och inte har läst boken. Fast det har ju alla konstaterade vi nyss. Jag hade inte heller någon aning om att Martin, spelad av Peter Haber, här med annat efternamn än Beck, hade litet slakteri i källaren. Alltså blev det både överraskande och lite spännande. En okej film och bara att instämma i att Noomi Rapace är den stora behållningen. Och så Peter Andersson som det stora svinet som får vad han tål, så att säga.

Känn ingen press, Anna, men det ska bli intressant och se vad det där konstverket innebär. Konstfackseleven har ju sagt att allt kommer att få sin förklaring och sitt berättigande när det hela väl presenteras. Jag säger inte att det inte är så, men just nu känns det hela onekligen lite tveksamt. Samtidigt som hon redan fått fram en poäng. Om det är så att den psykiatriska akutvården hänger på en patient mer eller mindre är det definitivt kris och läge att kika över det där (Det har hävdats att nu var det kanske någon som inte fick hjälp eftersom hon tog upp en plats.).

Det där med att spreja ner tunnelbanevagnar känns helt ointressant. Så nog om det. Och nog med djuplodande konstkritik för i dag.

Tänkte nu förflytta mig, lägga mig framför tv:n istället med kaffe och kanelbulle och titta på nytt seriöst dokukoncept på trean, Diagnos okänd. Låter lite som ett verkligt House, ett läkarteam sätter tänderna i sjuka människor med symptom, men utan diagnos. Som upplagt för hypokondri.

För övrigt har jag uppmärksammats på att Växjö slagit ut smålandskonkurrenterna Troja i någon sorts slutspel (heter nog något annat) och på något sätt en chans att ta sig till elitserien. Bara en sån sak.