Doxyferm 100 mg x 4

När telefonen ringer kastar jag besticken så att det skvätter i tallriken med köttfärssås på Primo i Huddinge. Reser mig, tar en klunk cola, tränger mig med hjälp av tunnelseende igenom den knökfulla lokalen, svarar tuggandes och med grötig röst. Nu var det dags. Kvällen före och under förmiddagen var jag nära ett bryt.

Jag har rusat ut på gatan och står utan ytterkläder i regnet när jag får det antiklimax-svar jag väl trots allt får vara nöjd med. Till 99 procents säkerhet ingen neuro-borrelios. Bara spår av borrelia i ryggmägsvätskan. Spår som förmodligen kommer från blodet. Det blod som alltså fortfarande visar poitivt på borrelia. Och nu har det gått ett bra tag sedan det första provet, det är inte jättehöga nivåer, men det finns där. Dags att medicinera.

Efter att ha varit tillbaka inne på restaurangen och svalt den kalla pastan och tagit en slurk kaffe går jag genast till Apoteket och kvitterar ut Doxyferm. Någon sorts antibiotika, antar jag, som nu ska tas i hög dos. Damen på Apoteket är skeptisk och ber en kollega kolla upp det där. Jo, man kan ta så mycket om det gäller borrelia. Skulle man sitta inne med lunginflammation, chlamydia, bihåleinflammation eller något liknande så lär det väl ryka också.

Under samtalet frågade jag läkaren om det såg bra ut i övrigt, skulle man kunna säga att jag för övrigt är frisk? Jo, det skulle man väl kunna, men han ville inte riktigt ge mig det. Det finns ju andra sjukdomar som inte syns i blodet. Visst, klart att det gör. Men kunde vi inte stannat där?

Nu blir det medicin i ett par veckor. Läkaren ringer och kollar av. Nytt blodprov om några månader. Jag säger det igen, den som lever får se.

När jag kommer tillbaka till stan efter jobbet känns det helt rätt med fulpizza innehållande så väl jordnötter som bea. Det tar på krafterna det här. Jag tänder några ljus, öppnar en iskall (alkoholfri) Carlsberg, slår mig ner i köket och äter ur kartongen. I kväll har jag en hemmakväll som en vanlig man. Idol/På spåret, somna i soffan. Och hela den biten.

Välkommen till öppet hus

Nordea Västberga inbjuder till traditionsenlig julglögg.

Tid Onsdagen den 5 december kl 18.00

Plats Nordea, Västberga Allé 5, Stockholm

Program - Presentation av kontoret och personalen, nya och gamla medarbetare.

- Agne Jälevik berättar om TV-sporten inifrån.

- Stockholms Bulgariska Damkör står för underhållningen.


Välkomna!

Nordea Västberga

Räddare i nöden

Skolkar från jobbet. Eller vad man ska säga. Nån måtta får det ju ändå vara på åkandet fram och tillbaka. Började dagen med möte på Söder, sen till kontoret med pendeln och så tillbaka till Söder för att besöka tandis.

Har övergett den privattandläkare jag gått till eftersom det verkar bli billigare på Folktandvården. Så nu är jag tillbaka där. Men inte mycket blev gjort. Givetvis var det ingen enkel historia. Kräket ska opereras ut och ny tid fick bokas längre fram. Ja, så då kom jag där ifrån tidigt. Men särsklit billigt kommer det knappast att bli.

Att sitta i soffan hemma och dricka kaffe och äta lussekatt kan betraktas som någon form av friskvård.

I morgon väntas besked från HS. Låt det nu för Guds, eller min skull inte vara något tjafs med det där. Dags att gå vidare, släppa sargen, vilket jag gjorde i går igen. Vi gjorde en bragdmatch och hämtade upp 2-5 till 5-5 mot ett lag som egentligen var skickligare än vi. Och jag gjorde två av målen. Sju mål på tre matcher har det blivit.

Det slår mig att jag kanske är skickligare med klubban än med fötterna. Kanske skulle satsat på hockey då för en 25 år sedan, eller så. Det blev inte mer än en halv säsong i Alvesta SK. Det var inte min grej - då. Jag var för osäker och rädd och var inte redo för de hårda tagen. Nu är jag lagom arg och totalt orädd - på isen. Däremot livrädd för sjukdomar. Och kanske en del annat också. Men det är en annan historia.

Ruttet

Det är inte bara staten som är rutten, utan även en av mina tänder. Har ignorerat det där att jag under en längre tid haft en krater omringad av en halvmåne till tand i underkäken. Det som inte gör ont finns inte. Men nu gör det det. Lite i alla fall. Så i serien Mina desperata försök att utreda, undersöka och åtgärda min existens följer i morgon även ett tandläkarbesök. Nu ska skiten ut!

Klassamhället ska inte synas i munnen, utan någon annanstans, som det hette från GP och Partiet. Fast det var kanske inte undertecknad som åsyftades. Här handlar det eventuellt även om prioriteringar. Tänder i munnen? Pressade skjortor på små galgar?

På tal om det. Norge är, som alla vet, ett ruttet land. I dag damp det ned ett stycke betalingsanmodning från Statens Innkrevingssentral i MO I RANA. Man hör ju på namnet att det är något skumt. Jag skulle gått direkt i fängsel istället.

Jättemånga!

Hur många cd:ar släpper Ulf Lundell i dag? Håll i hatten. 14 styck. Med tillhörande 2 st. DVD:er (208 + 46 låtar). Ut med det bara!

Lyxlir

Känns mycket lyxigt att glida in på Kungstvätten på Södermannagatan och hämta nytvättade, strukna, pressade skjortor upphängda på ståltrådsgalgar och inklädda i plast. Sen var det lite saker som skulle sys också. De kommer från skräddaren i morgon.

Som sagt, lyxigt, men inte så väldigt dyrt. Alldeles vita, ganska hushållsnära tjänster utan några skumma skatteavdrag. Because I´m worth it.

Avmattad

Eftersom jag tänker på tillväxten och den konjunktur alla nu gör sitt bästa för att prata ner - Nyss var det strålande tider och skulle så förbli, nu är det slut med det för det har vi (läs: de där) bestämt. Tillsammans med de som lånat ut pengar lite hur som helst till vem som helst till bostäder i USA och de snikna arbetarna och deras fackföreningar som nu fått/krävt för stora löneökningar - Till saken:

Tröstshoppade otvättade jeans från Whyred och smårutig skjorta från Tiger. Och som extra plåster på såret röda strumpor. Ja, det kan behövas lite färg bland allt det där grå-blå och det är de små detaljerna som gör det och hela den biten. Sist men inte minst även en sidennäsduk att bära i kavajens bröstficka. Där snackar vi pricken över i.

I kväll Editors på Debaser Medis. Svulstig välkammad stadium-indie från Birmingham med texter om döden och sånt. Lite Joy Division, lite Interpol, lite Franz Ferdinand. Vet inte vad de inblandade tycker om det, men så brukar det låta i beskrivningarna.

En dåres försvarstal

"Har haft hundratals färstingar", står det på remissen läkaren på infektionskliniken sitter och granskar när jag kommer in i behandlingsrummet. Ta hit får jag se, säger jag. Så står det:"hundratals fästingar".

Det här kan möjligen betyda tre saker:

1. Företagsläkaren som skickade remissen anser att jag är/vill få mig att framstå som psykfall/hypokondriker/helt bananas.

2. Hon tror inte att de på infektionskliniken tar hennes remisser på allvar och gör alla nödvändiga undersökningar om hon inte överdriver kraftigt.

3. Läkaren i fråga är själv inte vid sina sinnens fulla bruk.

Jag vet inte. Jag har i alla fall aldrig påstått att jag haft någon fästing överhuvudtaget. Det är ju det som är problemet, eller själva det stora frågetecknet. Det är inte jag som analyserat blodprov och sagt att det luktar borrelia.

För övrigt var det inte någon större affär att ta prov från ryggmärgsvätskan. När jag kom tillbaka till jobbet fick jag dock höra vittnesmål i lunchrummet om folks vänner och bekanta som blivit förlamade för livet av ryggmärgsprov. Kan det verkligen varit samma lilla stick som jag genomgick? I vilket fall, glad att jag inte hörde de där historierna före ingreppet.

Nu ska det väntas på analys igen. Kan vara neuro-borrelia. Kan vara ingenting. Kan vara något helt annat. Det där med positivt svar på borrelia i blodet kan även visa sig vara - något annat. Någon annan infektion, neuro-någonting och reumatologiskt-någonting. Sluta nu! Det är inte roligt längre.

På tal om sjukstuga så är EKG i Kanal 5 ett uselt program. Hur kan en riktig läkare sitta där och inte skämmas. Fast det är kanske det han gör.

Viktiga och intressanta frågor om sjukdomar och hälsa som tramsas bort eller som inte ställs alls. Visst, de försöker göra ett lättsamt glammigt Fråga doktorn, och det kan man säkert göra. Men snälla, inte så.

Det blir bara värre

En annan katastrof inträffade ikväll på Kärrtorps IP. Tillbaka till den gamla ovanan att få storstryk. Och som om det inte räckte med en gång så stannade jag kvar efter vår match och "förstärkte" det lag vi faktiskt slog förra veckan. Och där blev det tvåsiffrigt i baken. Ett bra träningspass, kan man säga.

Antar att jag inte är helt road av morgondagens besök på sjukhus. Försöker ignorera det och se det som lite sovmorgon. Sitter uppe och dricker julmust och tittar på repriser och annat. Persbrandt i Närbild, GW Persson hos Ortmark, tidigare nämnda Idol eftersnack, Sportspegeln och Fotbollskanalen.

Katastrof i Idol

Låt mig först säga att jag gärna tittar på Idol. Det är ju kul med folk som sjunger och bekvämt att sitta och tycka till om hur folk klarar sig som artister.

Men programmet Idol eftersnack som just råkade passera i TV400. En studiodebatt om läget i Darfur i Axess TV eller en direktsändning från KU i SVT24 har inte en mer bekymrad ton. Fel kille hade åkt ut. Och så var det kanske. Men herregud, tagga ner.

Brunch

Kommer hem efter ännu en helg på hotell med späckat program. Promenader, mat, ping-pong, bastu, kaffe, vila - och så jobb.

Fixar till en liten brunch bestående av Heinz vita bönor i tomatsås, prinskorv, stekta ägg, sill, rostat bröd, kex med ost, juice, kaffe och sist men inte minst en croissant med apelsinmarmelad. Detta tillsammans med engelsk fotboll och nya Roxy Music-dvd:n The thrill of it all får väl ses som uppladdning inför kvällens bockeymatch.

Tick Tick Boom

Ännu en (halv-)ledig fredag som ett led i min rehabilitering, eller nåt. Framåt kvällen jobbar jag förstås. För övrigt börjar det väl kännas som att mitt tillstånd varken är allvarligt eller riktigt stabilt. Mer av vanlig hederlig trötthet nu, känner mig inte särsklit stressad och bara lite hypokondrisk. Ett antal läkarbesök och tester kan nu läggas till journalarkivet. Hjärta, lungor, mage, blodvärden med mera verkar vara alldeles utmärkta. Om det inte var för den där mystiska borrelian. Efter en evig väntan kanske svaret på den gåtan kommer nu också. På måndag lägger jag upp mig på infektionskliniken.

Sen är det bara hoppas att jag inte ska bli som de där haveristerna som framträtt i SVT:s Vetenskapsmagasinet och i kvällsisarna. Den svenska sjukvården har konstaterat att de inte har någon aktiv borreliasmitta och anses därför följdaktligen inte behöva någon behandling mot borrelia. De mår fortfarande dåligt. Åker till mer eller mindre mystisk tysk läkare som säger att de visst har borrelia och får oändliga mängder antibiotika under lång tid. Vet inte om de blir bra sen? Bluff och placebo säger man i Sverige.

För övrigt kan väl den som mår alldeles utmärkt i november varken ha själ, hjärta eller hjärna. Det här är en omänsklig tid på året. Det är så här det ser ut när helvetet har frusit till is. Och du som trodde att du aldrig skulle få uppleva det.

Ska försöka värma mig med livemusik de nämaste veckorna. Nästa vecka Editors på Debaser och veckan efter The Hives på Annexet. Det lär bli hett. Fagerstakillarna är ju kända för att vara svettiga redan innan de kommer upp på scenen och sen höjer de temperaturen tills hela skiten flyger i luften, Tick Tick Boom...

Sen är det snart jul och väldigt ledigt i tio eller om det är elva dagar. Och det är precis vad jag behöver.

Helgen som gick

Tog det lite lugnt i helgen. Fredag kväll: Teaterjobb. Tillbaka i stan gicks det till Restaurangen. Virtanen verkade fylla år och Marit Bergman stod för skivspelandet. Min vän jag var där med hängde i baren och sjöng duett med Marit. Det blev stängningsdags. Där. Och vidare transport med gul buss som skulle föreställa taxi till Eken.

Lördag: Korpfotboll i hallen i Bromma. Stryk. Fotomässa, Nacka strand. En och annan intressant utställning, alldeles för mycket folk och en massa prylar som inte intresserade mig, så mycket. Bjudning hos mig på kvällen och liten teaterklass-reunion. Eller bjudning och bjudning. Vi handlade tillsammans några stycken och sen lagades det färsk pasta med kräftstjärtar och bär med vit choklad och glass. Jag höll låg profil.

Söndag: IKEA. Ja, behöver man säga mer. Än en gång bekräftades det. IKEA ÄR ångest. Bergman, IKEA, Kent - svensk ångest när den är som bäst.

Jag var väl mest där för att titta och för att köra bilen. Köpte bara lite småtjafs som vinglas, skedar, julstake och tandborstmugg. Och vilken tid det tog. Som en arbetsdag. Hann hem lagom för att hämta utrustningen och bege mig till Kärrtorp och bockeypremiären.

Och en sådan premiär. Knivarna, jag menar skridskorna, var slipade, armbågsskydd och bandystrumpor inhandlade. Vem hade trott att det skulle hjälpa. Som sagt, ingen seger på de två säsonger jag varit med och spelat. Plötsligt händer det! Visst, det började som vanligt. Låg under 2-0 i halvlek. Sen vänder det och vi tar dem med hjälp av taktik och fler avbytare. Vi vinner med 7-4 och undertecknad gör inte mindre än fyra - 4 - mål. Så ska en slipsten dras, som det heter i skridskosliparkretsar.

It´s alive!

Nä, nu blommar löken! Dra mig baklänges på en liten kärra, eller vad som helst. Härom kvällen strax före läggdags satt jag och rotade lite förstrött i en av skrivbordets lådor. Fick syn på min gamla iPod, den som tackade för sig och brakade ihop någon gång i somras. Nu såg den väldigt gammaldags, bullig och ful ut där den låg och stirrade på mig med sin sura min.

Det var inte alls den jag letade efter, men så kom jag att tänka på en av Bengt Ohlssons krönikor i DN På stan för ett antal veckor sedan. Han skrev om sin iPod, om den där sura minen som är det enda som visas i displayen när hårddisken liksom har tackat för sig. Men sen hände något. Jag minns inte riktigt, men jag tror han tappade den i golvet och då vaknade den till liv igen. Våld skulle kunna vara lösningen.

Eftersom jag inte hade något att förlora - längre, de där 2500 låtarna hade jag redan gråtit färdigt över (nej, av diverse anledningar hade jag dem inte i mitt bibliotek i datorn), varför ändå inte prova med lite våld? Försiktigt klappade jag till det silvriga skalet. Inget hände. Och så några gånger till. Hårdare och hårdare. Då händer det. Fanskapet rasslar till, den börjar lysa och ser plötsligt ut som om ingenting har hänt, fast att det har gått flera månader.

Och nu går jag igång rejält. Här gäller det att smida medans järnet är varmt, så att säga. Kopplar in eländet i datorn. Försiktigt, när som kan den klart lägga av igen. Laddar ner fulprogrammet Senuti (precis, Itunes baklänges), som krävs för den här typen av operationer när låtar från gammal iPod ska föras över till nytt Itunes-bibliotek. Det tar en stund innan jag fattar hur man gör, sen är det bara att börja kopiera allt som finns i den före detta döda manickens inre.

Det tar sin tid. Vi snackar alltså 2500 låtar som först ska kopieras och sen i nästa steg läggas till i biblioteket. Det går som på räls, utan några komplikationer och sen förs låtarna från biblioteket till min nya fina iPod. Nu har den totalt en bra bit över 3000 låtar och jag har fått tillbaka en oändlig massa musik som jag saknat och som det kändes så gått som oöverstigligt att behöva skaffa igen.

Klockan blev alldeles för mycket och jag sov för lite den natten. Men det var det värt. Nu kan det där gamla skrället vila i frid.

Det finns hopp om livet. Man behöver bara ligga till sig lite, göra ett antal omstarter, kanske hitta lite ny programvara och ibland, banka in lite vett.

Mitt liv i konsten

I dag ligger jag kvar i sängen. Ser reprisen av Idol, läser tidningar, ser fotboll (Inter och United) och mår alldeles utmärkt. I går en märklig kväll med inte helt nyktra människor med konstigt beteende på liten gård ute i obygden. Vad mycket dolda drifter människor, som jag antar, i sin vardag ter sig tämligen normala, har inom sig.

En konstig kväll på underhållningsbranschens bakgård. Men det är ganska kul det också. Efteråt. Intressant skulle man kunna säga. Och vi gör det tillsammans och vi kan sen fly in tillbaka till stan och sitta i lobbyn på Rival till framåt natten.

Den nästan alltid kloke Leif Zern skriver söndagskolumn om vad konsten kan göra med oss. Den kan trösta. Jag tänker på vad jag skrev i fredags om förvirring och dags för nästa steg.

Konsten är som livet, livet är som konsten. Och det är inte så märkvärdigt. Och hur stort som helst. Det finns en dramaturgi. Zern skriver om Shakespeare som visste att det som tröstar och roar är övergången, passagen från en känsla till en annan. Mitt - och ditt? - liv är som en kantat av Bach, som bröderna van Eycks målning, som teatern och ritualen. En resa genom tiden och rummet, något som börjar på ett ställe och slutar på ett annat. Leif Zern avslutar kärnfullt: Sorg. Se om ditt hus. Gläds.

Sen läser jag just att Inters match troligen ställs in i dag. En supporter har dödats i bråk mellan supportrar från Juventus och Lazio. Ibland är det inte helt lätt att glädjas. Det där måste få ett slut.

Vad är det de har gjort i England som vi i Sverige och Italien inte klarar? De som var värst av alla. Nu hör man aldrig talas om bråk i samband med engelska matcher. Det kanske finns i samhället utanför. Men när såg man bråk, misshandel, fyrverkerier, inkastade föremål eller annat skit i samband med en engelsk match senast? Det kan väl inte bara handla om höjda biljettpriser och ut med pöbeln och underklassen?

Stryk

Målställningarna har ställts åt sidan och man plockar ner reklamskyltarna. Kanalplan går till vintervila. För någon vecka sedan spolades Zinken. I går kom de första snöflingorna och marken är täckt av frost.

Jag går upp på vinden, slår som vanligt huvudet i takbjälkarna, letar i kartongerna som givetvis står underst och hittar till slut skridskor, hjälm och klubba. Nästa vecka börjar Korpens söndagsserie i hockeybockey. Som sagt, en seger på två säsonger och den gången var jag inte med. Nu kan det bara gå bättre.

På tal om bockey. Järnkaminerna annonserar på stan om hur mycket skador spelarna har eller har haft. Men de spelar minsann ändå, de är hjältar.

Jag vet inte. Eller så är de bara utslitna och har fått för mycket stryk.

Latlåt från Södermalm

Fredag kvart i två. Sitter vid köksbordet efter att nyligen ha avslutat frukost och morgontidningar. Tittar ut på Globen och Frans Schartaus gula tegel, lyssnar på Sonic Youth. Vaknade vid halv tio, utan att någon klocka ringde. Efter att ha vaknat till gick jag till Ringen och köpte bröd från Utö Bageri och juice. Jag har tagit semester från Kassan i dag och några fredagar framöver. Bara för att jag kan. Och kanske för att jag behöver det.

Det var väl så här mitt liv var tidigare. Spela teater, kunna sova hur länge jag vill, ta det lugnt, fixa lite ärenden, sen spela teater igen. Ikväll är det dags igen. Arbetsdagen börjar 16.30.

Var mitt liv bättre då? Ibland. Var min ekonomi bättre? Nej. Hade jag haft råd att bo där jag bor? Nej. Var jag lyckligare ändå? Ibland. Mådde jag bättre? Inte alltid.

Men visst stressar det mig en del att ha ett sånt där lite ansvarsfullt jobb på kontor mellan 8 och 5. Och att sitta fast i det där hjulet som heter räntor och räkningar, stiga upp på morgonen och den ena plikten efter den andra. Å andra sidan handlar det om så mycket mer än så. Diffusa krav och roller, brist på sammanhang och mening, förväntningar att leva upp till. Mest egna. Och sånt dyker upp i alla möjliga sammanhang. Jag vet. Och någonstans i allt det där finns det andra människor. Mer eller mindre nära relationer som ska passas in, som kan ge så mycket, men också bli en enda sörja av dåligt samvete, krav och osäkerhet.

Så som vanligt måste man gå till sig själv. Det går inte att komma undan. Och det är det jag gör, i dag och några fredagar framöver. Har lite kvalitetstid med mig själv. Slutar att hålla andan och tar några djupa andetag.

Dessutom kommer jag att få hjälp med det där. Efter att ha varit på bedömning för ett tag sedan ska jag nu få ett behandlingsprogram på PBM Stressmedicine. Tack för det Staten. Tack för det Landstinget!

Samtidigt har nya prover visat att det fortfarande är något med borrelia i mitt blod. Men ändå inte. Det är tydligen svårt det där. Jag har fel symptom, men man vet aldrig. Kallad till infektionsklinik i slutet av månaden. Vill jag veta tidigare är det bara att sätta sig på akuten. Får se hur jag gör. Sen ska det tas prov från ryggmärgen. Låter festligt. Sen ska den saken kunna vara ur världen, hoppas jag. Antingen är det bara att glömma borrelian eller så blir det till att medicinera. Enda problemet enligt min läkare är att om man haft borrelian under en längre tid kan det ta lång tid att bli av med symptomen. Det där med bestående men ville hon inte ens prata om. Det var så sällsynt, menade hon.

Ja, det är en bit kvar men efter några veckors frustration, förvirring och uppgivenhet börjar det klarna något och bli dags för nästa steg. Snart finns svar på borreliagåtan, snart börjar jag lära mig andas och tänka klart igen och snart är det fredag igen. Då sitter jag här igen och blickar ut.

Min grej?

Ur min Nåjden-kollega Patrick Ekwalls blogg i går:

Jobba dagtid är inte min grej...det känns för mycket Försäkringskassan...så jag sitter kvar över kvällen också.
Sen sömn, måste bli mycket sömn.

Ingen kommentar.

400 slag

Vilka är de där 400 slagen, har jag tänkt när jag hört kentlåten. Vaddå ta 400 slag? Nu några år senare skulle jag tro att jag hittat svaret på denna stora fråga.

Inte för att jag tänkt så mycket på det där de senaste åren, nu när jag tröttnat lite på Kent och inte ens köpt nya skivan - än i alla fall, men ledtråden bara står där i döda vinkeln när jag är i videobutiken för att hyra Blades of Glory. Där står Truffauts debut De 400 slagen från 1959.

Han svänger sig ju med en del mer eller mindre finkulturella referenser den där J. Berg. Det är Pollock, Baudelaire, Keats och så vidare. Och De 400 slagen är en film som Bergman på sin tid tyckte var ett mästerverk. Bara en sån sak.

Vad handlar då filmen om? Jo, en tonårspojke som skolkar och driver runt på Paris gator. Om en känslig pojkes opposition mot en fientlig och svårbegriplig vuxenvärld. Låter som något för pojkarna från Eskilstuna.

Nu lutar jag mig tillbaka och lyssnar på lite lagom svår pop/jazz med Robert Wyatt. Han har jättestort skägg och sitter i rullstol sedan han en gång på fyllan trodde att han kunde flyga och hoppade ut från ett fönster. I intervjun för lite sedan i SVT:s Kobra sa han att hans liv ändå blev bättre på något sätt efter den där händelsen. Han berättade också att hans fru till slut tvingat honom välja henne eller spriten. Efter ett tags betänketid valde han frun, men det var svårt. Håhå jaja, den spriten, den spriten.

Svart orm

Jag vet, de spelade inte på delle Alpi utan Olympico. Och det var väl bra det. Betydligt bättre stämning. Eller så bra var den kanske inte. Inte om man heter Zlatan i alla fall. Det buades och armbågades friskt, men han har mognat, säger de som vet. Och så ser det ju faktiskt ut. Han hamnar inte i några större bråk, han ler och har börjat ge intervjuer till svenska journalister. Annars var det väl inte någon av Zlatans större matcher.

Zappar förbi den gamla skåpmatskanalen TV4 Komedi. Är det inte självaste Dr. House som är med i Black Adder?

Slottsweekend

Förra helgen var jag tillbaka på brottsplatsen, det vill säga i Norge. Den här helgen på slottsweekend utanför Eskilstuna.

Efter halvdag i fredags var det finlunch, lite men god mat på stora tallrikar, på Pet Sounds Bar. Sen till Sundbyholms slott och en fullsatt föreställning. I dag stor frukost, hänga på hotellrum, promenad längs vattnet, bastu, afternoon tea och sen ännu en utsåld och uppskattad föreställning. Menyn var den samma båda kvällarna så ikväll blir det varken hummersoppa eller oxfilé till middag.

Ikväll missar jag inte Zlatans återkomst till Stadio delle Alpi.

Desinformation

Jag förstår fortfarande inte. Det skulle ju inte hända någonting, men så idag trillar det ner en kallelse till infektionskliniken på Karolinska Huddinge. Vad betyder det? Var det ett missförstånd, det där om att inget skulle göras oavsett vad, och nu blir det en rutinmässig uppföljning? Eller, har man hittat en livsfarlig smitta?

Idag var jag då på utredning. En timmes samtal där jag fick beskriva känslor och symptom och sen en massa sladdar på kroppen, som vid förhör med lögndetektor, för att mäta diverse temperaturer, frekvenser och annat medan jag fick läsa, räkna och vila - psykofysiologi.

Och på tal om desinformation, eller nåt. Varför lär sig inte Makten hur de bör agera när det kör ihop sig? Bilder på två uppenbart packade personer som hånglar publiceras i Sveriges största tidning och Reinfeldt, i det här fallet, går i försvar för sin Schenström, förnekar det uppenbara och går istället till anfall mot journalisterna, säger att det inte finns någon story att tala om överhuvudtaget. Kom igen! Vi gick inte på det där och nu blev allt så mycket värre än det hade behövt bli.

Han såg allt lite skakad ut idag i Riksdagen, Fredrik. En av hans tyngsta stunder i politiken, medgav han.

I morgon är det halvdag på Kassan. Sen blir det Halloween, eller Allhelgona, eller vad det nu är, för hela slanten. Fredag och lördag spelar jag teater.