Existentialism

Efter jobbet denna strålande sommardag strosar jag runt på Söder ett tag. Det blir ett varv i mina vanliga kvarter, Skånegatan, Södermannagatan och det där. Pet Sounds och en fika på trottoaren och så vidare. På Kocksgatan stannar jag till och hänger lite på Infamous.

Jag blir både glad och lite ledsen när en amerikansk tatuerare, medan han sätter nålen i tjejen på britsen, säger att jag är cool och har style (fast helt på engelska, då) och undrar vad en sådan som jag jobbar med och jag säger något om commune and socialen och maybe inte så stylish.

Nej, kanske inte. Känner mig inte helt hemma. Inte som handen i handsken eller fisken i vattnet. Frågan är vad en sådan som jag jobbar med - egentligen?

Nu är ju inte jobbet allt, men för att det där ska bli rätt också måste man ju veta vem och vad man är. "Människan är vad hon själv gör sig till". Människan definierar sig själv genom sina handlingar, och består i inget annat än handling, som Sartre skulle ha sagt.

Måste gå ut på balkongen och fundera en stund...

För övrigt ska S och Co spela Sartres Inför lyckta dörrar på Pygméteatern och Nytorgsteatern.

En krigsförklaring mot barbariet

Det är fortfarande ganska tomt på väggarna i vår relativt nya lägenhet. Men där hänger i alla fall ett inramat porträtt av Steven Patrick Morrissey, som fyller 50 år just i dag. Inte för att han skulle uppskatta om man sa det till honom, men grattis i alla fall. Fira till exempel genom att läsa dagens Under strecket i SvD. Och lyssna på musiken, förstås.

Mitt hårdrocks-jag

Sen måste jag ju ändå säga att det är hårdrocken som berör mig så mycket mer. Det är vi mot alla, utanförskap, sammanhållning, aggressivitet och ut med skiten bara. Så här sitter jag nu denna lediga klämdag bland all finsmakarpop och lyssnar på Madness nya, (Vem trodde att de hade något att komma med 2009. Men det har de faktiskt. Härligt engelskt på temat London och då särskilt Norton Folgate.) fast att jag någonstans innerst inne alltid kommer att vara en smaklös hårdrockare. Det är musiken för de obildade, de socialt utsatta och för de lite utanför. Sen att jag gett mig ut på en resa som akademiker, tjänsteman och kulturarbetare är en annan sak. Man kunde ta mig ur hårdrocken, men inte hårdrocken ur mig. Eller nåt.

I kväll gör jag upp med, om inte mitt hårdrocks-jag, så med mitt 90-tals-jag tillsammans med Schyffert på Rival (i morgon lördag direkt i din tv från Cirkus).

Det är fredag, ledigt och det regnar. Får man då sitta inne hela dagen, lyssna på skivor och spela GTA? Har faktiskt rensat ett avlopp, i alla fall.

Sen är det en annan sak att jag är en usel tv-spelare. Okej, hyfsad på Guitar Hero, men i övrigt. Eller så är jag bara oerhört brutal och effektiv, beror på hur man ser det. GTA är ju ett spel där det ska rånas, skjutas och dödas en del. Mitt första offer föll när jag skulle styra killen på date och vi gick ner oss i dammen i parken där man kan spela minigolf. Vad kan jag säga? Hon följde bara efter och jag hittade inte knapparna för att komma upp på fast mark i tid. Hon drunknade, helt enkelt.

Guilty Pleasure

När fan blir gammal... och hela den biten. Eller, till att börja med, när jag är inne i någon av de få skivbutiker som finns kvar i stan och som inte heter Pet Sounds blir jag melankolisk och tung i sinnet. Där ligger en massa plastiga bitar i själlösa högar, mycket bra, mycket skit, och det hela säljs ut till svårt devalverade priser. Musiken har tappat sitt värde och sin värdighet. Den finns överallt, bara att ladda ner eller köpa på ett stökigt överskottslager. Men, varför inte glädjas. Svårt att argumentera för att musik borde vara dyrare och mer svåråtkomligt.

I alla fall. Till saken. Jag köper Depeche Modes Some Great Reward från 1984 och det känns lite förbjudet. Då när det begav sig och det där var det senaste ljudet av framtiden, det var då jag tog ställning och valde sida. Det var det året jag skaffade Saxons Crusader och Kiss Lick it up (från 1983). Det var det ena eller det andra, synth eller hårdrock och aldrig att vi skulle mötas. Vi var säkra på vår sak, musik skulle göras av människor med gitarrer (som fick ta hjälp av sjukt många stora förstärkare och diverse distpedaler) inte av maskiner. Det var väl så det var? De otäcka maskinerna gjorde den döda musiken alldeles på egen hand.

Nu är det längesen och allt som är bra är okej. Fast, som sagt, det känns ändå som ett guilty pleasure att köpa den den där skivan. För att göra bot lägger jag även upp DVD:n Heavy Metal, Louder than life - The Look. The Sound. The Attitude. på disken. Dryga 3 timmar tung metall, nitar, läder och djävulstecken. Lite som att i tobaksbutiken dölja Fibban under Aftonbladet, Expressen - och - Teknikens värld.

Naturskildring

I skymningen ger jag mig ut för att springa ett varv runt Sickla sjö för att bränna lite av de stresshormoner som samlats efter en dag på jobbet och ett pass med Guitar Hero och en duell med Joe Perry som fick tas om minst 10 gånger innan fanskapet gav sig. Dessutom behöver de abnorma mängder kolhydrater jag sätter i mig på en dag någonstans att ta vägen.

Sjön ligger spegelblank och jag tar mig i högt tempo mellan buskar, både hägg och syrén, som doftar starkt. På skogssidan vid en glänta möter jag ett rådjur som placerat sig mitt på stigen. Djuret står kvar oroväckande länge och stirrar på mig. Jag tänker inte sakta in eller vika mig. Jag klappar lite lamt i händerna och när vi är riktigt nära varandra tar det idisslande rådjuret motvilligt ett par steg åt sidan.

När jag springer över den lilla stranden på väg hemåt igen har jag fått upp pulsen rejält och andas tungt med öppen mun. Sväljer minst tre flugor under den återstående kilometern. Nu, om inte förr, vaknar naturen i mig. Tarmarna börjar röra sig och påkalla inte bara min uppmärksamhet. Bara att öka lite till. Jag hinner hem den här gången också.

För övrigt har jag anmält mig till Midnattsloppet den 15 augusti. Det blir första gången jag medverkar i någon typ av organiserad löprunda. En mil runt Söder ska jag väl klara. Bara jag inte får för mig att anmäla mig till något lopp över längre distans än så. Någon måtta får det vara på självplågeriet.

Ser man på!

En gammal videoklassiker på Hall of Fame-listans sjätte plats.

Härliga tider. Strålande tider.

Den alldeles nya svininfluensan, dåliga nyheter om klimateländet och tro inte att den ekonomiska krisen är över. Klart det kan bli värre. Vad är det frågan om? Är det här den nya medeltiden, eller?

Sen har vi det gamla vanliga nu när solen, trots allt, visat sig - fästingarna, ozonhållet och hudcancern, lådvinet och kvaliteten på Allsvenskan.

Och som socker på toppen skriver nån jä... på DN-debatt att det är en hälsofara att äta frukt!

Firestarter

(Vet inte varför jag envisas med att skriva rubriker på engelska?)

Vi är väldigt många som står nedanför Hammarbybacken och väntar på att gubben i gul väst ska sätta fyr på riset. Klockan går och jag har som vanligt för lite kläder. Till slut brinner den väldigt lilla högen. Och vi går hem (!). Inget tal. Ingen sång. Det där borde någon styra upp till nästa år.

I dag är det 1:a maj. Arbetarrörelsens högtidsdag, en dag för kamp och protest. Vet inte om det beror på att jag nu bor i Sjöstaden där vi jobbar inom finanssektorn, tjänar 370 000 och röstar på moderaterna, men kanske är jag inte med i dag. Brukar ju gå där för mig själv mitt bland alla andra. Ingen solidaritet och gemenskap där inte, känner mig inte som en del av någon rörelse. Vänsterns kris har nått hem till mig. Men jag/vi kommer tillbaka. Måste bara ladda om.

Veckans skiva: Bob Dylan , Together through life. Snart 70 har han verkligen hittat stilen att åldras med. Det är musik med rötter i Amerikas 20- och 30-tal. Efter att ha svajat lite på 80- och 90-talet har han under de senaste dryga 10 åren producerat en rad plattor av hög kvalitet. Rösten är raspig och sliten men uttrycksfull och har så mycket fler nyanser än vad man kan tro när man hör honom live. Givetvis köper jag utgåvan där det följer med ett avsnitt av Dylans radioshow och en DVD.