Blur i Manchester

M.E.N. Arena i Manchester i fredagskväll. Efter ett par förband (t.ex. Klaxons) som det var omöjligt att bry sig om stod de där som om ingenting har hänt - Blur. De öppnar med She´s so high, Damon säger Good evening, sen gungar Girls & Boys igång, hela arenan reser sig och förblir stående, hoppande, sjungande resten av kvällen. Det är Tony Blair och 90-tal, men fungerar precis lika bra i dag. Det är oerhört bra.

Jag har bevittnat en del konserter genom åren, den här här kvalar lätt in på topp fem, kanske tre. Så många bra låtar, man har liksom glömt, men det aldrig slut. There´s no other way, Country House (tillägnad Michael Jackson), Coffee & tv, Parklife, End of the century, Tender, The Universal, Song 2, Chemical World, och så vidare och så vidare. Två timmar pop av allra högsta klass.

It really really really could happen. Damon Albarn och Graham Coxon blev vänner igen och varken de, David Rowntree (jag köper en t-shirt med trycket Vote Dave och en Obamaliknande bild på trummisen och numera även Labour-politikern) eller Alex James ser särskilt många år äldre ut än senast (det är väl en 10 år sedan. Senast de spelade i Manchester, 1997). Damon dyker ut i publiken, står och skvätter med mineralvattnet på de längst fram och springer på stället. Graham är coolast, står och tittar på skorna och så plötsligt exploderar han och kastar sig på golvet och gör en baklängeskullerbytta och jag minns Mejeriet i Lund 1993, eller var det 1994?, när han i ren iver och galenskap hoppade upp i luften och när han landade platt höll på att bryta ryggen. Den där instängda frustrationen som får sitt utlopp i musiken är underbar. På något sätt.

Jo, jag minns och klart att det är lite nostalgi och man ser sig omkring i publiken och inser att även den här typen av pop har blivit gammal, men det är inte bara det, verkligen inte. Det var helt enkelt en oförglömlig kväll och när man svettig och hög lämnar arenan går det inte att låta bli att skänka en tanke till de gamla rivalerna, stadens söner i Oasis. Då när det begav sig hade jag svårt att välja. Nu är Oasis ett dåligt skämt. Blur är Outstanding, som omdömet löd i The Independent. Blir det bättre än så här? Fan tro´t.

Moz

Efter undersökningens glada besked firade S och jag med att se Morrissey på Hovet. Om han var glad vet jag inte. Kanske mera charmigt trulig. Han öppnar med att säga: Stockholm - the heart of the world. Det var ju snällt sagt. Sen kör han sina fina sånger om att inte vara älskad, piskar med mikrofonsladden, blottar bringan och kastar ut skjortan till publiken.

Det är bra. Möjligen kan jag för en gångs skull hålla med Kristin Lundell, som skriver i SvD, han skulle inte behöva ha bandet till att fläska på så förbenat med tunga gitarrer. Han är ju en pop-kille. Någon ska vara det också.

Här näst: Blur! De är tillbaka. Och jag får uppenbarligen inte nog av den brittiska popen. Det lär inte dröja länge innan den där lille får sådana där hörselkåpor för kids. Den musikaliska fostran har redan börjat.

Pappa! Vem? Jag!!!

Jag är pappa till ett foster som har svårt att ligga still i sin mammas mage, men som till slut fastnade på några suddiga ultraljudsbilder i alla fall. På rasbiologiska institutet, eller jag menar Södersjukhuset, kunde man konstatera att skallbredden är 39 mm och lårbenslängden 27 mm, vilket är alldeles proportionerligt och normalt. Det är vi glada för. Vad man kunde se var allt annat normalt också. Och det är precis vad man vill. I det här läget är inte lite egen, udda och speciell något som efterfrågas.

Förlossningen är beräknad till den 26 november. Jag ska bli pappa. Fatta det, den som kan. Jag kan nog inte riktigt det, men glad är jag.

Veiron på natten

Det sitter en lapp på porten. Något byggprojekt på gång. Kommer nog inte att störa så mycket, de ska bara hålla på i flera veckor mellan 18 och 06(!).

Vet inte vad det betyder eller vad det ska jämföras med, kan bara konstatera att det känns friskt och fräscht att se U21-landslaget spela fotboll. Helt apropå, eller så.

För övrigt har jag bokat en rundtur på Old Trafford nästa vecka.

You can´t believe it´s not...

Det där med fotbollen var ju inte någon höjdare förra helgen. Jag vet inte, men ofta när jag ser matcher i Premier- eller Champions league häpnar jag över vad som händer på planen. Det är skickligt, overkligt, magiskt. Det är ett annat spel.

När landslaget visar upp sig från den här sidan får jag starka associationer till min egen framfart i Korpen och division sex. Det är något med tempot, förvirringen och kvaliteten på passningarna som känns bekant. Visst, det är fotboll, det är ett spel jag känner, dock inte alltid så kul att titta på.

Jag är beredd att stödja Cronemans bojkott av Lagerbäck (se krönika i DN Sport i dag). Nog är det så att journalister och många hemgjorda förbundskaptener i sofforna ropar på förändring och avsked väl snabbt ibland. Men nu kanske det räcker. Vi orkar inte med Lars-Rolands oförstående, lättkränkta nunor längre. Försvar, försvar, försvar, även där. De har aldrig sett en dålig landskamp.

Det är vi många andra som har. Och jag tror faktiskt att det finns både ledare och spelare på elitnivå som tål att höra det. Och när det väl är sagt kan det vara dags att prova något nytt, byta ut innehållet i den där dammiga pärmen. Oavsett om vi sen går till slutspel eller inte. Låt strängar brista, men det är dags att åtminstone spänna en och annan båge.

För övrigt har dagen ägnats åt att åka runt till ställen som Plantagen, Jysk och Bauhaus. De båda balkongerna är nu redo för sommar. Ute är det väl runt tio grader och regn. Men det ser bra ut genom fönstret. Och man kan stanna inne och titta på The World at War, som nu kan samlas med Expressen. Oändligt mycket om andra världskriget och med Sir Laurence Olivier som berättare.

Du gamla du fria

Det finns bara ett värdigt sätt att fira denna nationaldag; Sverige slår danskarna på Råsunda. De måste göra det, annars kanske det inte blir något VM. Kom igen nu! Långa bollar på Zlatan!

Bruce på Stadion

Det är kristider och Springsteen öppnar (efter Idas sommarvisa-introt) sin andra kväll på Stadion med Downbound Train. Tror inte det är en låt som dyker upp särskilt ofta och hade jag fått önska - vilket publiken får när Bossen går runt och samlar in lappar och plakat med önskemål - så är det just denna sorgliga låt om att förlora jobbet och flickan jag hade valt. Senare, en bit in i konserten, pratar Bruce om de hårda tiderna och om att vi där och då ska bygga ett hus av hopp, drömmar och rock´n roll.

Kvällen börjar alltså strålande och himlen har spruckit upp och solen visar sig en kort stund innan den försvinner ner bakom Stadions läktare. Som alltid ger han och bandet allt. Det är starka saker om hopp och drömmar, ibland krossade. Sen blir det klart lite party också, Detroit Medley och gospel.

Det är en kall junikväll och fötterna börjar domna bort efter ett tag. Det påverkar klart också och kanske är det inte riktigt lika bra som senast och en så stor upplevelse som det var förra året i Göteborg få man kanske inte vara med om två gånger. I går var det "bara" alldeles underbart.

För övrigt gör den 18-åriga sonen ett lika bra jobb bakom trummorna som pappa Max Weinberg.