Liten orkester i mitt huvud

Efter maten plockas det fram playstation med karaoke. Sitter i soffan med en koppkaffe och är lite småskeptisk. Lag delas in. Låtarna väljs slumpmässigt liksom vem som ska sjunga när och med eller mot vem. Det är duetter, stafetter och battles mest hela tiden och mitt lag förlorar.

Det är riktigt kul. Någon sjunger ganska bra, någon sådär. Någon är full och någon kan inte en enda låt. Själv får jag höra att jag sjunger riktigt bra. Men jag tycker inte jag kommer in i spelet riktigt. Slumpen väljer mig för sällan. Det är då det spårar ur.

När vi inte orkar tävla längre och en del försvunnit ut på krogen ber jag att få välja en låt själv. Naturligtvis ska det "battlas". Någon får ta den andra micken och poäng räknas. Jag vet inte riktigt hur, men på något sätt handlar det väl om frasering och tonsäkerhet och sånt. Jag förlorar. Men skamm den som ger sig. Låt efter låt radas upp; Suspicious minds, Livin´ da vida loca, Pretty woman, Eternal flame, och så vidare och så vidare. Jag förlorar hela tiden. Blir varmare och varmare. Börjar lätta på klädseln och fortsätter. Min röstpedagogstränade hals börjar krampa och det blir nästan svårt att andas. Inte en enda gång får jag mer poäng än någon annan. I ett sista desperat försök innan jag ger upp begär jag Motörheads Ace of Spades. Förlorar mot en späd tjej med kyrkokörsröst.

Antingen är det något grundläggande med det där spelet jag inte fattat eller så är det så enkelt som att jag inte kan sjunga över huvud taget. Tanken svindlar. Det är vad jag fått betalt för att göra nu under de senaste tre månaderna.

Nu sitter jag här och känner mig dagen efter och med, vad jag hoppas är tillfällig, tinnitus i mitt vänstra öra. Men kul var det.

Läs en bok

Ja, det regnar. Ständigt detta väder. Vi borde kanske inse att det är så här det är och börja prata om något annat. I alla fall, har tydligen valt att tillbringa min semester på den plats i Sverige med det minsta antalet soltimmar. Två per dag under de senaste veckorna.

Att komma hem ska alltså vara en schlager. Läser Per Hagmans bok och tycker den är fantastiskt bra. Har tidigare läst ett par av hans böcker, Volt - sådär, Cigarett (tror jag den heter) - inte alls.

Det är Hagman själv som driver omkring på platser som Paris, Kairo, Milano och Stockholm. En man i min ålder, rastlös, utan riktigt hem, ganska lycklig, men inte riktigt nöjd. Språket är underbart, formuleringarna både träffsäkra och poetiska.

"Inget på tv och ingen vill ha mig.
Jag sitter här ensam med en dator full av porr men varenda playmate känns som skäggiga damen.
Ingenstans att gå, ingenting att ta mig för.
Att komma hem brukade vara en schlager, men det var så längesen. Nu känns det mest som att lyssna till en radio som står och brusar mellan stationer".


I kväll är jag bjuden på middag. Innan dess tänkte jag kamma hem lite pengar på V75. Spikar Luxury Ås och, givetvis, Järvsöfaks.

Regnet regnar...

Det är Gudfadern som är ute och åker. Det vill säga jag som passerar orter som Smöramåla och Kråkhult, eller vad det nu är de heter. Besöker min gudson och vi leker krig, äter köttbullar och spelar schack. Han är bra för att vara knappt sju, men kan inte låta bli att avslöja sitt nästa drag. "Nu har jag en plan, nästa gång ska jag ta ditt torn".

Kommer till Växjö och det regnar och åskar som det bara kan göra ända längst bort i andra änden av hel... nu dog TV:n också. (M&M, det var inte mitt fel! Puh, nu kom bilden tillbaka.)

Måste äta kebaben med den rosa såsen. Annars kan jag rekommendera våfflor med jordguddssylt och grädde.

(Det är sant, nu dog TV:n igen. Skit också!)

Att komma hem ska vara en schlager

Det var inte jag som sa det först. Man kan bara ha ett hem. Oavsett vad man sen tycker om det och det hem man blivit tilldelad. Småland och Moheda är hemma och kommer alltid att vara. Jag tillhör den också, svensk lantras. Vi är ganska enkla människor med kroppar som idrottsmän och grova fyrkantiga ansikten.

Jag blir lugn och känner mig hemma när jag snörar på mig fotbollsskorna och går ut på planen tillsammans med dessa människor jag inte känner eller i alla fall inte har träffat på tolv år. Träningspasset var för övrigt rejält jobbigt, men jag går dit i kväll igen.

Hur hade mitt liv varit nu om jag stannat här? Helt annorlunda är väl det enda man kan veta. Hade knappast jobbat med det jag gör. Hade kanske också varit en av dem med ring på fingret, bil och hus. Känns i alla fall spännande att tänka på.

Nu tar jag farsans bil, stoppar Lundell i CD-spelaren och kör genom den småländska skogen.

Liten charmskola

När en svart man i 150- kilosklassen säger att det är dags att gå hem så har han säkert rätt. Men varför kan inte människor som jobbar i serviceyrken i allmänheten och dörrvakter i synnerhet, lära sig att de kommer betydligt längre med lite vänlighet. Utan förvarning inleder 150- kiloskillen på Berns med något i stil med, "jaha, kan ni gå nu. Det är måndag och alla vill gå hem". Uppenbarligen ville han gå hem i alla fall, medan vi kanske inte hade lika bråttom. Han fick det att låta som om han sagt till flera gånger tidigare, vilket han inte hade. Tack för upplysningen, så ni stänger nu? Vaktens kollega i baren hade bara några minuter tidigare sålt på oss några öl som man kanske borde få åtminstone en liten chans att avsluta.

Istället föredrar jag de trevliga typer som låtsas vara mina vänner. För det är klart att de mest är så där hyvens för att det har förstått sitt jobb och vill ha trogna kunder. Och jag går gärna på det. I min värld, som mest består av Hornsgatan, har jag några sådana ställen. Bland annat fikar och äter jag på Celine. De vet vad jag heter, vi kollar läget, jag berättar vad jag jobbar med för tillfället, det bjuds på en och annan espresso och så vidare. Mina kläder köper jag på Jupiter. De där snygga coola killarna med koll på vad som gäller plockar fram lilte olika plagg och säger saker som, "fan, det där sitter skitsnyggt på dig" - utan att man känner sig lurad efteråt - och sen snackar man lite fotboll i kassan medans kreditkortet halas upp för att lösa ut den lite för dyra påsen med kläder.

Kanske något som skulle regleras av regeringen. Sverige har tydligen problem med konsumtionen, trots att det går bra för företagen, räntorna är låga och hushållen får mer pengar.

Ja, vi lämnar det där.

Nu är det slut

Så var det gjort. Trettioen föreställningar av Trettondagsafton. Några tusen människor har varit där och tittat. Skivan med min musik har sålt i några hundra ex. Nu är jag färdig med narren Feste- för den här gången. Man vet ju aldrig...

I går monterades läktaren ner igen och lades in i sin lada för att vila till nästa sommar. I dag och i kväll blir det avslutningsfestligheter. Först med grabbarna och sen möter vi upp tjejerna på Lebanon för att smörja kråset med en oändlig mängd libanesiska rätter. Sen får vi se vart kvällen och natten tar oss.

I morgon sätter jag mig på tåget till Småland.

Till sist: Hoppas Hammarby vinner mot Gävle i kväll!

Moderklubben

Jag blev aldrig någon fotbollsspelare. Eller, det är jag väl, fast inte så framgångsrik. Ändå är jag uppväxt på en idrottsplats och i fotbollsomklädningsrum. Där finns många minnen förknippade med min barndom. Många dofter. Lukten av lite ruttet läder i bollförrådet, gräs, intorkad svett i träningsvästar, liniment, snus och i bussen på väg hem från bortamatcher satt en liten kille som var jag med stora ögon och såg de stora killarna dricka öl och spela poker.

Det tog lång tid innan själva fotbollsspelet var det som var intressant. Utan det var just allt detta runtomkring. Och inte minst, där kunde man få Bullens varmkorv, läsk och godis. Sen började jag ju spela själv också när jag var sju. Var inte så tuff i början, grät, gick hem och tyckte inte alls det var kul. Men så småningom lossnade det. Och när de stora i A-laget spelade, spelade vi själva på en plan bredvid istället för att titta. Jag var målvakt i vårt ganska framgångsrika juniorlag. Tror att vi vann serien tre år i rad och slog alla de kaxiga lagen från Växjö.

I över tio år spelade jag fotboll i Moheda IF och som sagt, de första sju åren i mitt liv tillbringades också en hel del på idrottsplatsen med de tre gräsplanerna, bingohallen som dog ut med Bingolotto och det lilla klubbhuset med foton på gubbar i keps från 40- talet. Klubben bildades 1908.

Om de tillåter tänker jag nästa vecka göra ett högst tillfälligt återbesök. Hörde att de börjar träna igen på tisdag efter sommaruppehåll. Ska fråga om jag får vara med. Ni vet, med de där stora killarna i A-laget där nu de flesta är sådär tio år yngre än vad jag är.

Skärgårdstur

Fortsätter att roa mig med 40- talisterna. Nuders köttberg verkar ha det riktigt trevligt. I går bar det av med ångfartyg från slottsbacken ut i skärgården för att runda Vaxholm och tillbaka. På däck spelade Sveriges Jazzband och gästartist var Titti Sjöblom. Går inte förneka att det svängde bra.

Sätta sig i 1:a klass salongen och intaga SOS (smör, ost, sill), samt halstrad lax med ugnsstekt potatis. Det hela avrundades med kaffe och en chockladbit.

Dra åt helvete vad den stockholmska skärgården är idyllisk och vacker. Vilka är det som har sina stora hus där på öarna och som sitter på sina stora terasser och dricker drinkar i solnedgången? Vi vet var ni bor!

Tror jag skaffar familj och parkerar mig därute också. Men först, sista veckan med Trettondagsafton. Dags att resa sig ur fåtöljen och försöka underhålla efter att ha suttit och blivit underhållen nu i ett par dagar.

På galej

Galejan. Vam har varit där som är under 55? Som förr i tiden på landet mitt i Stockholm. Leif Kronlunds orkester spelar storbandsmusik och dansbanan är fullbelagd. På en skylt lyser vilken dans det är som gäller för tillfället. Vals, Foxtrot, Tango, Sydamerikanskt.

Där finns de lyckliga paren som går dit för att dansa. De har med sig extra skor och skjorta att byta med när svetten lackar. Där finns damerna i sina klänningar som står med en cigg och spanar. Där finns gubbarna som sitter och spisar musik, varmkorv och kaffe. Ser ingen som köper sockervadd. Även en och annan fickplunta dras fram ur portföljen. Där finns de med sökande blick som kammat över flinten och tagit på finaste kostymen från 1954. Och där finns byfånen som mummlar något obegripligt och haltar runt och hjälper till att hålla rent på borden.

Det hela är ganska vackert på något sätt. Hoppas det finns ett ställe som spelar 80- och 90- tals musik om sådär en trettio år.

Familjebesök

Föräldrar från Småland på ingående. Dags att bädda sängen, dammsuga, köpa ut en flaska vin och laga middag. På onsdag ska de se mig spela teater. Vad vi gör fram till dess återstår att se. Det har nämnts något om storbandsmusik på Skansen.

Myror i huvudet

Hör att Hammarby spelar bra igen. Äntligen vinner man två matcher i rad. Sent ska syndaren vakna.

På Dramaten gör man judar till syndare i Köpmannen i Venedig. En bra uppsättning. Särskilt Mats Eks koreografier. Sen undrar jag, varför inte se till att man alltid gör sitt jobb och inte slafsar runt och ser till att alla hör vad man säger. Teater handlar om energi. Förvisso olika energier, men dock, energier som ska sändas ut till någon som ska kunna ta emot. En njutning då att se - och höra - Stina Ekblad. Hon är hel enkelt förbannat seriös i vad hon håller på med.

Varför skrattar vissa i publiken i slutscenen där juden Shylock tvångsdöps och får huvudet flera gånger nerkört i en spann och tidigare i pjäsen har mist sin dotter, sitt hem och alla sina tillgångar?

På TV sitter en man som ser ut som trädgårdstomten Schenkmanis, frid över hans minne, men förmodligen är någon helt annan och intervjuar Adam Ant som berättar att han även sysslar med grafisk design. Intervjumannen säger då förklarande in i kameran; Adam Myra tar nu fram någonting han knypplat (!?).
På 80-talet, alltså.

80- talet

Ser 80-tals maraton på TV. Jösses! Och det var under den här tiden man växte upp och ens världsbild formades? En tid av yta, pastell och inte så mycket mer. Eller? Men, vilken yta sen! Ja, vi vet ju alla vad vi talar om. Kan nöja mig med att konstatera att det finns bilder på undertecknad utstyrd i hockeyfrilla, träningsoverallsbyxor nedstoppade i tubsockor och, som pricken över i, svarta lofers med toffsar. (Vänder just huvudet mot TV:n och ser körsångarna bakom Elton John iförda de där korta, och jag menar korta, shortsen man spelade fotboll i på den där tiden!)

Sådär gick man runt och var livrädd för AIDS och debatterade synth vs. hårdrock och såg Samantha Fox visa brösten i OKEJ långt före Slitz och Thatcher och Reagan tog hand om världen och så sköts Palme och Muren föll och plötsligt var man vuxen.

Chips och bomber för republik

Äter sällan chips, men nu tänker jag fetta ner tangentbordet. Till detta drickes coca-cola light. Det är väl något i min brustna-blindtarms-tarmvreds-katarr-mage som säger mig att jag inte vill ha det här så ofta. Men skit i det.

När ska mänskligheten lära sig att det inte går att bomba fram fred, frihet och respekt för sina åsikter. Nu har Israel åter igen tagit på sig de så kallade hårdhandskarna i Gaza. Och som någon påpekade i dagarna med anledning av terrordåden i London; kom inte och snacka om att de i den muslimska världen som utför och står bakom hanlingar som dessa föraktar demokrati, frihet och vår livsstil. Det kanske är så att övriga världen är trött på att bli behandlad som skit av oss i väst (med USA i spetsen). IRA har också utfört terrordåd i London, just för att de behandlades som skit av engelsmännen. Då talades det inte om att de föraktade den engelska livsstilen. Så bygg inte upp fler murar mot dem som tror på Allah eller bara har mörkare hudfärg än en viss texasbo eller vilken ursmålänning som helst. Alla har vi våra livsstilar och de behöver inte prackas på eller inkräkta på andras.

Det här har naturligtvis ingenting att göra med att försvara terrorism och mördande. Men kanske finns det förklaringar. Och alldeles säkert är lösningen inte bomber och imperialism.

Då säger du, nähä, skulle inte Hitler-Tyskland ha bombats då heller? Det var väl något helt annat i en helt annan tid...säger jag då!

För övrigt sägs Kungen ha tagit schlager-Helena på rumpan. Nu är det väl dags för republik?

Till minne

Ibland är livet för djävligt och för en del människor helt outhärdligt. Fick veta i går att en bekant tagit sitt liv.

Jag tänker på hans familj och vänner. Det är så svårt att acceptera och förstå. Varför vill någon, som man tycker verkar ha ett så rikt liv, inte längre leva? Vänner, flickvän, framgång, kreativitet och passionerade intressen. Till vår stora frustration är inte svaret så enkelt. Människan och våra liv är så mycket mer komplicerade än så.

Som sagt, vi var bara bekanta. De som verkligen har det jobbigt nu är dina närmaste, men Lars, jag minns dig. Vi hade många intressen gemensamt; teatern, Hammarby, Iron Maiden och säkert mycket mer. Vi var i samma sällskap på midsommarafton och förra veckan var du och såg oss spela teater och skrattade högt. I går spelade vi för dig.

Går hemma och ligger

Jag erkänner, gör åtminstone en halv pudel och tillstår att det nu är alldeles underbart att bada. I går blev det två dopp och i dag när jag passerade Långholmen på min löprunda runt Riddarfjärden stannade jag till för att kyla ner mig. Det blir onekligen lite svettigt att springa i trettiogradig värme.

För övrigt har jag inte haft anledning att förbättra min tid på tre kilometer ute vid Steninge eftersom ingen har slagit mina 11.52.

Förutom att springa då, gör jag inte mycket på mina lediga dagar. Ligger lite i solen, ligger i skuggan och sen ligger jag lite till i solen. Ska i alla fall ta mig ut och äta i kväll.

När man ligger där man ligger kan man passa på och fundera lite på framtiden. Har plötsligt dykt upp väldigt intressanta möjligheter för hösten. Återkommer till det när jag vet hur det blir. Snacka går ju. Först blir det semester. Om två veckor tänker jag åka söderut. Vi talar då inte om Spanien eller Grekland utan Småland/Skåne.

Det är juli och varmt, varken tidningar eller bloggar innehåller några större sensationer eller konspirationer. Demokratin är inte hotad för tillfället. Elittyckarna kan ta det lugnt.

Sur strömming

Jag badar som en kärring - och det är inte ofta. Trots trettio grader flera dagar nu har jag fortfarande inte badat. Förutom det patetiska snabbdopp som gjordes på midsommarafton. Vet inte vad det är. Ser bara inte riktigt anledningen till att bli nerkyld och blöta ner sig när man äntligen har det varmt och skönt. Men det är klart, det finns en gräns där svalka är välkommen. Kanske börjar även jag närma mig den.

Iron Maiden live från Ullevi i lördags var precis så bra som jag visste det skulle vara. Mer rock´n roll, energi och kärlek mellan band och fans går icke att finna. Möjligen med något undantag, annars var det samma låtar och i samma ordning som i Oslo. De kunde väl ha spelat några låtar till, 57 000 där och TV och allt! 22 Acacia Avenue! Flight of Icarus!

I går åts det surströmming och ja, jag menar sur strömming. Fy fan! Hela mitt liv har jag varit en allätare. Redan på den tiden när jag satt fastspänd i en stol och blev matad åt jag vad som helst som serverades och njöt av diverse pikanta smaker. Detta kunde vara sådant som ansjovis, råbiff, kapris. Inga problem. Sedan har det fortsatt så. Jag har alltid uppskattat mat och alltså inte stött på någonting jag inte kunnat/velat äta. Nu har jag alltså det. Även om jag naturligtvis satte i mig hela den strömming jag lagt upp på min tallrik. Nu är det provat och jag gör det inte frivilligt igen. Liknande upplevelse har jag möjligen bara haft på dåligt underhållna offentliga toaletter.

Nog så trevlig kväll i alla fall. Allmänt utbrett fylleri (Dock ej hos en nykterist som jag.), mellanlandning hemma hos en tjej i ensemblen, spontandans och hela den biten - en härlig blandning av Nerd, Dirty Dancing och Guns´n Roses. Taxi till Berns och senare promenad hem längs kajerna när solen hade gått upp igen.

I dag tänker jag ligga utslagen i solen. Kanske att jag sträcker mig så långt att jag tar ett bad. Kanske.

Glädje och sorg

Nere vid Zinkensdamm en julinatt gick jag och visste precis var jag hade varit. Hornsgatan ligger inte alls öde och det luktar öl och kebab och man möter gamla bekanta och alla är solbrända och lite lagom berusade och utanför fönstret, i trädgården, är det fest. Chips och grill och allt det där. Hur ska jag kunna somna nu? I morgon ska jag spela teater redan på eftermiddagen och pensionärerna komer att stekas. Men vad spelar det för roll, allt är härligt.

Samtidigt har vi åter sett grymma bevis på vad terrorism kan innebära. Och det är i Europa, inte långt borta, i London där jag har varit och där du säkert också har varit och där vi känner människor som bor. Som om det spelade någon roll, men det gör ju det. Och det är på riktigt. Inte som när kvällstidningarna här skrek ut i sina extraupplagor att det var mordbrand i tunnelbanan. För att sedan konstatera dagen efter att det börjat brinna på grund av ett elfel.

Det är så förbannat sorgligt. Men vi kan inte göra något annat än vad engelsmännen gör. Gå vidare.

Så det blir sol och teater i morgon också och sen finns det inte någon som får missa Iron Maiden live, direkt från Ullevi i morgon. På SVT. Just det, missa inte.

I love rock´n roll!

Man minns Rick Astley och Glen Medeiros. Jag har i stort sett alltid varit en rocker, även om det började någon gång runt 1978 med ABBA och något senare Gyllene Tider. Åtminstone de senare kunde rocka lite de också. 1984 blev jag en gång för alla knockad av rocken. Saxon Crusader inhandlades på Carlesons musikaffär i Växjö tillsammans med pappa för sextiofyra kronor.

Sen var det väl en period strax före tjugo där jag var ställd under dåligt inflytande och helt tappade stilen och släppte in svensk mespop i min skivsamling, som sedan lång tid tillbaka är utrensad och återställd. Exempel på artister jag räknar till denna kategori är Niklas Strömstedt, Sussies Orkester och, gudarna måste vara tokiga, Edin Ådahl.

Annars har de olika vågorna av rock´n roll svept in i mitt liv och de flesta har stannat där. Den klassiska hårdrocken med Deep Purple, Black Sabbath, the new wave of british heavy metal med Iron Maiden, Judas Priest, den amerikanska åttiotalsscenen med Mötley Crüe, Bon Jovi. Springsteen, Dylan. Grunge - Pearl Jam och Alice in Chains. Indiepop med Ride och Popsicle, britpop med Oasis och Suede, senaste "garagevågen" med Mando Diao, The White Stripes, The Libertines. Och så vidare, och så vidare. Det upphör aldrig och fortsätter skänka mitt liv glädje, tröst, kraft och sällskap.

Vad det här då en liten moralitet och sedelärande historia? Nej, inget särskilt. Bara lite tankar som kom farande när jag råkade få in en radiokanal som kör gamla rökare från 70- och 80-talen. Bland annat Never gonna give you up med Rick Astley och plötsligt mindes jag klåparen på fritidsgårdens discon.

Hundtricket

Plötsligt tittar tjejerna på stan efter mig. I ärlighetens namn tittar även gubbarna och tanterna. De ler och ger ifrån sig små gulliga ljud. Och ska jag vara helt uppriktig är det inte mig de tittar på. Det är hundvalpen jag vaktade i dag. Vi kände inte varandra tidigare, men plötsligt är det någon som hela tiden vill vara vid min sida och som går efter mig vart jag än går. Det finns djur att älska också.

Kan bara instämma i Einar Heckschers med fleras uppmaning på kultursidorna i Aftonbladet i dag till ett "liknöjt och poppsnoppigt Inne-Sverige" att inte glömma glosor som:

sumprunkare - betuttad - fesmört - brådraskig - muggelsimpa - buskablyg - skränfock - klädd i näbben - sopprot - snorkpotta - möktugg - sladdertacka - fisförnäm - golbög - pådyvla - spelevink - brasgänges - dingbröla - smörbytta - pillemarisk - strulmula - vederstygglig - rackabajsare - flåskrås - kysstäck - fåntratt - mackapär - grötmyndig - dråsagaton - surkuk - ohemul - svassa - drullputte - mallgroda - dyngrak - knyffelknutte - åbäke - gottköpsknodd - illbatting - geggamoja - etc.

Kunst und Kultur syns på Haga

Kunst und Kultur går på teater. Teater i Haga gör Singoalla efter en roman av Viktor Rydberg jag inte läst om Romer och med den klassiska romeo-och-juliet-intgrigen, kärlek över mer eller mindre (o)möjliga gränser. Det visar sig att jag känner flera av de som är inblandade i detta stora projekt med massor av människor på scenen. Kul.

Det positiva först. Musiken är fantastisk och medryckande, musikerna är mycket skickliga. De kunde väl bara spelat lite mer varierat. Samma stycke återkommer ständigt. Det är många fina "bilder" med hela ensemblen uppställd på scen. Maffigt när det plötsligt blir en himla fart. Det myllrar av skådespelare och man tänker, nu händer det grejor.

Men det gör det egentligen inte. Man får intrycket av bland annat text i programmet att de velat problematisera och gå på djupet med de fördomar och den diskriminering som funnits och finns kring Romerna. Jag ser inget djup. I replikerna, texten, finns det inga oväntade dimensioner. Det som händer och sägs känns alldeles förutsägbart och under tiden är det varken poetiskt eller särskilt fyndigt. En enkel berättelse. Lite som barnteater. Sannerligen inget fel med det. Om det är det man gör.

När det är dialog känns scenerierna stolpiga. Skådespelarna står uppställda sida vid sida och pratar rakt ut. Ett par detaljer. Känns konstigt i det historiska sammanhanget när man ser att brev är skrivna med hjälp av dator. Det fungerar inte att prata skånska som den enda i ensemblen och dessutom som en av Romerna. Det skär sig.

Den som vill läsa en mycket positiv recension av Singoalla av Sara Granath som har sett allt det där jag inte sett kan söka bland teaterrecensionerna på www.svd.se.

Ja, här kastar jag sten i glashus. Ingen skugga över skådespelarna. De är mina kollegor och vissa rent av mina vänner. Ja, jag är kritisk och svårroad. Och det ska gudarna veta, jag är mycket kritisk till vad jag själv gör och de sammanhang jag medverkar i. Ganska jobbigt. Den positiva sidan är förhoppningsvis att det leder framåt. Jag är inte nöjd, det kan alltid bli bättre.

Vad gäller det jag gör just nu kan jag definitivt hitta invändningar både mot mig själv och mina kamrater i ensemblen. Samtidigt som där finns många underbara saker. För egen del är jag ganska stolt över att ha fått ihop musiken till föreställningen. Även om jag nu skulle vilja göra om vissa delar. Så är det väl alltid?

Och avslutningsvis, Shakespeare var trots allt en sjuhelvetes dramatiker! Det är, som man säger, en ynnest att få arbeta med sådana texter.

Hata djur

Var sak på sin plats. Djur ska inte vara där de inte ska vara. På senaste tiden har jag vid ett flertal tillfällen blivit utsatt för naturen på ett för mig väl påträngande sätt. En råtta, ja råtta, inte liten mus, hade bosatt sig i innerfickan på ett klädesplagg jag skulle ha på mig när jag jobbade. När jag skulle ta på mig jackan hoppade eländet ut på mig. Efter lämnade han/hon/det några småkryp på en stickad mössa som låg i fickan. Där jag jobbar nu, vid Steninge slott, har möss varit och ätit av maten som låg ovanpå kylen. Någon annan sorts småkryp har upptäckts i min garderob. Spindelväv klibbar allt för ofta fast i mitt ansikte. När jag var ute och sprang här för leden ringlade en orm över vägen precis framför mig. De andra "djuren" tar jag för vad de är, ormar har jag fobi mot. Tål icke ens gummiormar. När man spelar teater utomhus tar folk med sig hundar som gläfser och skäller och stjäl all uppmärksamhet. Vilket naturligtvis är helt oacceptabelt.

Nej, djurvän av ordning förespråkar att djuren håller sig på sin kant. Vilket alltså inte är detsamma som min.

På tal om ovannämnda löprunda. Mellan mig och de andra killarna jag jobbar med nu i sommar har det uppstått en oerhört prestigefull tävling. Innan vi börjar jobba springer vi, var för sig, tre kilometer och tar tiden. Denna tid anslås sedan på väl synlig plats. När någon slår min tid blir jag galen och måste genast ändra på detta tillstånd. Jag leder just nu på 11.52. Vad är egentligen en bra tid på denna sträcka? Antar man ska ner på en sex, sju minuter för att tillhöra världseliten. Lite till måste jag pressa. Men som sagt, just nu kan jag sova lugnt. Jag leder.

Teknikens under

Det verkar inne att tycka till om bloggar. En del, som Ola Larsmo i DN i tisdags, konstaterar att det är samma gamla elittyckare som vanligt. Belinda Ohlsson skriver i AB samma dag att hon inte kan namnet på en enda icke-journalist med blogg. Det är klart. Inte lätt att nå ut till någon bredare allmänhet om man inte har en rikstäckande tidning att marknadsföra sig i. Ska det här med internet och bloggande innebära en demokratisk revolution är det så klart ett problem. Hur ska världen hitta just min blogg? Om det nu är vad man vill. Eller så är det bara ett kul sätt att hålla sina närmaste uppdaterade. Om det är vad de vill. Inget problem här alltså. Möjligheterna finns, även för en tekniknolla som undertecknad.

Problem har däremot de elittyckare som i sina fina spalter förfasar sig över bloggandet. Det skrivs för mycket, för dåligt och för ointressant. Herregud. Läs inte skiten. Det är väl just det som är poängen, alla får vara med, alla väljer själva vad de vill ta del av. DN-debatt och Janne Josefsson finns ju kvar.

Låt mig helt enkelt slå ett framstegsoptimistiskt slag för teknikutvecklingen. Det visas mycket skit på TV också. Inte så många som beklagar teveteknikens tillkomst för det. Sen kan man ju längta tillbaka till bara två kanaler av helt andra skäl.