Köp och sälj och den biten

Vad då finanskris, lågkonjunktur och eländes elände? Glider in hos Filippa K, på väg hem efter ännu ett textrep, och köper en kostym, helt enkelt. Som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Det är det naturligtvis inte. Jag har funderat på och planerat det där länge. Men så i dag slog jag till på en impuls. Faktum är att jag inte har någon passande kostym och det är givetvis ett av de basplagg som ska finnas i var mans garderob. Den svarta, som förvisso hänger i min garderob, fick jag när jag var tio år yngre och tio kilo tyngre. Den passar liksom inte. Nu har jag en fin mörkt grå. Så det går bra att bjuda in till fest.

Sen är det klart att kassan skulle behöva fyllas på efter denna shoppingtur. Det går bra att gå in på Fastighetsbyråns sida och lägga ett bud på mitt hem (sök på webbnr: 1440-4175). Sen kan jag gå och sätta mig, jag vet inte var; hemlös, men inte byxlös. Fast förhoppningsvis får jag snart kontraktet på hyresrätten, då blir det där jag sitter.

Måste fortsätta sitta och glo i det där manuset. Men annars blir det en för mig väldigt ovanlig fredag framför tv:n. Har inte varit hemma någon fredag sedan...jag vet inte när. Någon gång i somras, kanske. Ska sitta här och låtsas som ingenting, köpa hem lite mat och titta på Idol och det där, ni vet.

Vänta bara!

Lägenheten har fotats. Ser bra ut. Nu ska den ut på nätet. I morgon tror jag. Lite stressande det där. Marknanden har ju, som sagt, varit hetare. Får jag inte ett åtminstone hyfsat pris vet jag inte vad vi gör. Men, den är verkligen fin min lägenhet. Kom och köp! Ge mig 1,8 så får du den direkt.

Tog ledigt från kommunjobb i dag för att repa teater. Inte så lite panik vad gäller den biten. Jag kan inte replikerna och på lördag ska det spelas för en massa folk som har betalat en hel del pengar för slottskalaset, så att säga. Ser fram emot när det där är över. Då ser faktiskt mitt liv lite lugnare ut ett tag. Men det ju alltid dyka upp någonting. Man vet aldrig. För att inte bara sitta och glo (förutom att jobba minst heltid) planerar jag att roa mig lite, låta mig bli underhållen. Ska gå på teater och har köpt biljett till Dirty Pretty Things spelning på Debaser den 16 november. Och inte för att det är nu precis, men på onsdag släpps biljetterna till Oasis spelning någon gång efter nyår.

Äta måste man. Får bli några mackor och flingor. Sen tillbaka till textpluggandet. Känner igen känslan från tiden då jag var vid universitetet. Jag ska bara... Och Bröllopsform och Du är vad du äter och alla andra program jag aldrig sett är nog oerhört intressanta. Egentligen.

Håll i hatten

Vad ska man säga. Mitt liv rullar vidare i högt tempo och det råder någon form av kontrollerat kaos. Hämtar sushi och sätter mig i soffan veckans första lediga kväll. Var dock på kontoret till halv sju, som sig bör på torsdagar.

Någon dag efter premiären för ett par veckor sedan fick jag ett nytt manus i min hand och nu sitter man här med lätt panik. Ny premiär om en dryg vecka. Har spelat ett par föreställningar till av Gnistrande spår och det känns kul. Vi börjar bli fria.

Har tittat på lägenheter. Hyres. Fick erbjudande om en nybyggd, inte ens färdig, men den kändes inte helt rätt. Avvaktade. Tittade på en till och den var underbar. Ligger i Hammarby sjöstad, högst upp och har två (2) balkonger. Spänd väntan några timmar när jag visste att jag var den med längst kötid som sagt ja. Någon kunde ju segla om på upploppet. Det visade sig sen att jag hade stått 23 dagar längre i kön än den som var närmast och som också ville ha läganheten i fråga. Bara att slå till, ingen betänketid. Och nu antar jag det betyder att jag ska flytta och att jag ska bli sambo. Gäller bara att sälja min lägenhet utan att göra totalfiasko på den iskalla bostadsrättsmarknaden. Mäklaren kommer hit i morgon och vi ska lägga upp strategin och planera försäljningen.

Ja, så kan det gå. Fortsättning följer.

PR

Damien Hirst (som dyker upp i kvällens Kobra) säljer konst för miljarder. 1,3 miljarder till honom personligen vid ett enda försäljningstillfälle. 1,3 miljarder!!! Och han var världens rikaste konstnär redan före det. Ni vet, det är han med dödskallen prydd med ädelstenar och uppstoppade djur i typ akvarium.

Är det bra konst? Jag vet inte. Är det värt så mycket pengar? Tydligen. Hirst var med även när det var 90-tal och Storbritannien och Oasis och Blur var coolast i världen och alla kändisar hängde på Groucho Club i London. Alex James skriver om det där i sin bok. Han var/är vän med Damien Hirst sedan college. Och det slår mig (som om det vore något nytt) att vad man än gör, vad man än ska sälja, så är det främst sig själv man måste sälja in. Få människor att gilla dig, lite på dig, sen kan du gå hur långt som helst. Inom konstvärlden, företaget eller i partiet.

James om Hirst:

Damiens stjärna var på uppgång. Han hade charmat all personal på Groucho genom att bjuda dem på drinkar, skämta och göra teckningar åt dem. De slogs om hans uppmärksamhet och stället var alltid öppet för honom. Han kunde behaga och dra till sig människor på ett sätt som öppnade dörrar och armar, på samma sätt som Tabithas ansikte gjorde. Till och med när han var klädd i Prada hade han en vagt lantlig utstrålning. Hans främsta talang, och han hade många, var att få fram det bästa hos folk. Han fick alla att höja sig ett snäpp.

Sen kan man sälja för miljarder. Kommunikation, framträdande och relationer är viktigt för att nå framgång. Kalla det marknadsföring. Och det är knappast heller något nytt. Mången konsult, mer eller mindre seriös, har insett det för längesen. Men ändå.

För övrigt var det inte någon som kom till kvällens föreställning och den fick ställas in.

Jag vill ändå påstå att jag i vissa professionella sammanhang är bra på att skapa goda relationer.

I´m your social worker

Premiären avklarad. Det gick bra. Av de reaktioner jag fått verkar det vara ett stycke teater som fängslar och vill någonting. Tror aldrig jag gett så här mycket av mig själv på en scen och stått där så här öppen och totalt utan skydd. Det tar på krafterna. Om det är bra teater vet jag inte. Det lämnar jag till alla andra att få avgöra.

Om de lever upp till alla enormt stora ord är inte intressant. Jag nöjer mig med att konstatera att Glasvegas gör rakryggad brittisk pop som man inte vill vara utan. Längesen jag körde något på repeat på det där sättet. Det är underbart vackert att sjunga om socialarbetare: I will be the angel om your shoulder - My name is Geraldine, I´m your social worker.

Känner mig i alla fall lite träffad. Jobbar ju faktiskt inom socialtjänsten numera och försöker dra något litet strå till stacken. Vår gemensamma stack som består av individer. En del av dessa individer behöver ett extra handtag och som vi alla, någon som ser dem.

Var på Debaser Slussen i går. Hade ingen aning före, men där spelade amerikanska Brant Bjork and The Bros. Ett bastant svettigt groove. Skönt. Efter att ha klämt ett 9-pack på McDonalds och kommit i säng vid 4-tiden var det läge för att sova länge. Dagen har gått fort. Långfrukost, läst tidningar, tvättat, handlat, stekt en strimlad fläskfilé och hällt över sås. Nyss spelade Zappa Zappa i min tv. Nu till tjafset mellan partiledarna i Agenda. I morgon en av kunskapsdagarna på Infra City i Upplands Väsby, se visningslägenheter i Sjöstaden och så ännu en föreställning.

Gnistrande spår

Slutar tidigt på fredagar. Nu laddar jag för kvällens premiär. Har inhandlat Oasis Dig out your soul och Bob Dylans Tell tale signs (The Bootleg series vol. 8) och tänker blunda en stund här i soffan. Klockan åtta bär det av till ångest, sorg och ömhet i Alaska. Kom dit om du vill. Om inte i dag så en annan gång. Datum och tider hittas här.

Lundell på Cirkus

Jag vet inte. Det känns väl inte väldigt angeläget, lite avslaget, helt enkelt. Först ensam med gitarr och munspel i de första fem låtarna, eller så, och jag önskar att något ska hända, att munspelet ska försvinna, åtminstone.

Mellansnacket är avslappnat och lite kul. Men varför pling pling på gitarren och tut tut i munspelet mellan varje stavelse som en parodi på Allan i dalen. Och sen kommer bandet in och jag tänker att han är faktiskt en ganska gammal man. Inget fel i det, men ändå. Lite rörande och det är knappast de känslor man som artist vill väcka. Inte där och då i alla fall. Det rockas för fullt men kallas unplugged för att trummisen ibland använder vispar och de förstärkta gitarrerna är akustiska.

Var det inte mer, tänker jag. Hade hoppats på något magiskt. Har jag gått vidare, är det här inte för mig längre? Sen kommer jag hem och sätter på en skiva som En eld i kväll och det är så fint så fint. Och så där hade jag kanske hoppats det skulle varit på ett andäktigt Cirkus. Istället får han säga till folk att sluta fota - "det här är ingen turistattraktion" - och han säger att det är så mycket konstiga människor som sitter längst fram och det gör han rätt i. Bland annat är där "två damer som gått på fel föreställning".

I alla fall. Det är inte sista turnén som en del tidningar skrivit. Det börjar gå mot slutet, men det här är inte slutet. I novemner ny skiva och minst en sommar till blir det. Jag är säkert där då också.

Med tidigare inlägg i tankarna: "Det är folket som bygger landet. Folket är dom enda som kan det. Det kommer underifrån när den dagen är här. Om folket vill bygger folket landet".

De där orden är kvar i huvudet när jag sätter mig på bussen och lämnar ett regndränkt Djurgården. Om ett halvår är våren här. Tills dess måste vi trots allt gå ut och försöka vara vackra och stolta.

Ett spöke

Kommunistiska manifestet på Tribunalen var väl ingen stor teaterupplevelse. En estetik man känner igen väl vid det här laget. Det är talkörer, rytmiseringar och sång, inte så mycket gestaltning. En text som inte är så dramatisk på scen, men fylld av politiskt sprängstoff. Då i mitten av 1800-talet och nu när världen skakas av finanskris.

Men det blev inte så mycket med revolutionen i den kapitalistiska delen av världen. Inte då och knappast nu heller. Detta därför att vi proletärer som säljer vårt arbete har fått mer än bara det mest nödvändiga. Vi, den stora massan som kallas medelklass, lever inte på existensminimum. Vi har inte bara våra bojor att förlora, utan även vår platt-tv, vår mac och iPod, resan till Teneriffa, maten på Riche och kläderna från Filippa K. Så revolutionen förblir nog inställd här i Sosseland (några år med Alliansen ändrar inte på det), denna härliga kompromiss mellan arbete och kapital.

Sen finns det de som enligt de nya moderaterna lever i utanförskap. Och i någon mening gör de det, även om jag tycker att det borde finnas bättre ord. Det är de människorna jag möter i mitt arbete. Deras arbete är inte särskilt efterfrågat alls. DE lever på existensminimum. Och de lär bli fler nu när konjunkturen viker och Försäkringskassans regler skärps. Det finns även tendenser som tyder på att gruppen som har arbete men trots detta måste söka försörjningsstöd ökar. Här finns det något som måste göras.

Ja, vad bör göras? Jag vet inte. Revolution är knappast lösningen och som sagt, det finns inte underlag för det, den stora massan kommer att sätta sig emot. Underskatta inte den kraft som släpps lös om den slumrande medelklassen väcks. Men visst borde vi proletärer (i meningen lönearbetare) förena oss kring detta.

Trots allt. Jag tycker verkligen om människorna på Tribunalen och det de gör där. Och föreställningen fick mig ju att tänka på allt det här. Det är gott så.

Jag gör som jag brukar

Det är inte så mycket som händer. Fast det är ju det det gör. Men jag kan inte skriva hela tiden att jag jobbar mycket och inte hinner skriva så mycket. Nu gjorde jag det igen. Det är som vanligt, helt enkelt. Man kan gå tillbaka och läsa från valfri period i denna bloggs drygt treåriga historia. Det finns ett mönster. Det är det här som är mitt liv.

Eftersom jag bara är ledig på natten har jag inte hunnit köpa Glasvegas debut (som nu även släppts i Sverige). Som upplagt för besvikelse. Skyhöga betyg och hyllningar. Och så en och annan skeptiker däremellan som inte fattar någonting. När det mumlas om bästa brittiska debutalbum någonsin blir man skeptisk. Det kan inte vara möjligt.

Måste köpa Bruno K Öijers nya diktsamling också. Han är rock´n roll.

Föreställning även i morgon, repetitioner både lördag och söndag. Och så ser jag den inte alls hyllade föreställningen på Tribunalen. Men Kommunistiska manifestet på scen låter kul, tycker jag. Helgen kommer att avslutas med Lundell på Cirkus. Men där är vi inte än.