Någonting

Jag ger mig. Har hela tiden tyckt det var töntigt med bandet som inte vill ha ett namn och inte heta någonting. Hörde dem för längesen som förband någonstans. Jag brydde mig inte. Nu dyker Ingenting (vet inte hur man gör den där parentesen som inte är en vanlig parentes) upp överallt. Det är inte ofta men ibland sätter jag på P3 och då är de alltid där. Det där är väl ingenting(!), har jag försökt. Men jag har inte blivit fri från den där enkla, lysande, klättrande pianoslingan. Inte från texten, eller det andra heller. Och kanske har det där bandet något mer också. Utan att vara medveten om det åker Tomhet, idel tomhet med när jag köper Richard Hawley´s nya (har inte lyssnat än). Halleluja!

Ser Killinggänget på Dramaten. Jag vet inte? Konstigt är det. Och konstigt är ju ofta bra. Men frågan är om de inte kört fast på riktigt. Där håller herrarna på och gör något av sin idétorka. Frågan är vad? Inte så roligt. Några trötta allvarliga stunder. Mycket känns krystat - vi kan göra vad vi vill. Utsålt är det i vilket fall, jag fick kämpa för att få min biljett.

Tänkte på det här med socialismen och på den svenska borgerligheten, det vill säga Alliansen, och på varför jag inte röstar på det gänget, även om inspirationen inte direkt flödar på vänsterkanten. Och förmodligen aldrig kommer att göra heller. Ibland kan man ju undra. Sen kommer Reinfeldt, Borg, Hägglund och de där med sina påminnelser.

Socialismen kan med rätta kritiseras för fyrkantighet, för mycket femårsplaner och lägga-livet-till-rätta-klåfingrighet. Det där gillar inte borgarna. Och oftast inte jag heller. Sen kommer Alliansen med sänkt skatt och det känns ju bra i plånboken. Men sen då? Politik måste vara mer än så. Men det är väl ungefär det och allt och alla ska följa samma mall och tjäna samma syfte. Det är rationalitet, inga snedsteg, ingen individualitet utanför ramarna. Struntprat om "vanliga människor", utförsäljning och avknoppning till varje pris, ingen ska söka sig fram och överraska sig själv och alla andra, så studiestöd ska inte betalas ut så länge. Håll inte på med strunt, läs ekonomi eller till ingenjör, bli lönsam. Forskning ska inte bedrivas lite så där hur som helst, den ska vara - lönsam - under inflytande av näringslivet. Det samma på kulturens område. Inga högre värden här inte, det är inte något för "vanligt folk". Snacka om fyrkantig låda. Think inside the box.

Och så vidare. Klart att vi behöver lönsamhet och inte kan slappa runt och leva på bidrag. Frågan är om det är den där gamla borgerliga enda vägen som leder till ett rikt (i alla bemärkelser) samhälle. Skulle inte tro det. Därför ingen röst från mig.

Och så kommer forskning som visar att Sverige, det gamla Sosse-sverige, är ett mer socialt rörligt samhälle än USA. Men så kan det ju inte vara, myten får duga som sanning, trots att de hungriga vargarna inte jagar så bra som man kan tro. Så jag, jag föredrar det där gamla röda Sverige, trots alla brister. Land of the free, så att säga.

Nu ska jag inte komma här och påstå att jag är någon "ovanlig" feminist- och genusmänniska, men på tal om herrarna på Herrön: Zappar förbi reprisen av gårdagens Här är ditt liv. Inte vet jag, är det okej med bara män som huvudpersoner?

Väntans tider

Det här är inte en blogg. Inte längre i alla fall. För längesen var det kanske det, men inte nu. Informationsflödet har stannat upp. Varför vet jag inte. Kanske meddelar jag mig med världen på något annat sätt. Det tror jag inte. Jag meddelar mig helt enkelt inte så mycket alls.

Så vad är det då jag gör? Jo, jag väntar mest. Väntar på att gå hem från jobbet. Väntar på att få gå och lägga mig.

Väntar på att mitt barn ska födas.

Sitter och tittar på Tummens baby-gym, amningskudden med mumintroll och babysittern från BabyBjörn i jeanstyg. Och här ska jag sitta ett tag till. Kanske nio veckor. Har förresten varit nere i förrådet och konstaterat att däcken på vagnen måste pumpas.

Sen börjar det, det nya livet. Det gamla finns ju kvar också, men det blir något som går utöver allt det där. En helt ny känsla, kanske den största. Så har man sagt i alla fall. Än vet jag ingenting om det.

Under tiden tar jag mig till järnaffären för att köpa plugg och skruv. Bokhyllorna måste sättas fast i väggen. Kan inte bara sitta och vänta. Lika bra att göra som jag brukar. Jobba, träna, spela musik, teater. Läsa alla tidningar, läsa Guillous nya, se Man United och en massa annan fotboll. Allt är alltså som vanligt. Nästan.

Wilner re-invented

Det är ett par veckor sedan nu. Tog tåget till en sådan plats dit jag inte trodde tåg tog någon längre. Jag steg av i Berghem, en liten by i skogen utanför Borås. Där tillbringades sedan tre dagar i en studio i en källare.

Enligt en strikt schema, som inkluderade uppstigning klockan åtta och bad i poolen efter 21, spelades fyra låtar in. Det är låtar som har varit med ett tag, men nu tog vi det från början. Skalade av och lade till lite annat. Inga distade gitarrer, mer piano, tillbakalutad sång. Jag tror vi hittade någonting där. Nu återstår mixning, mastring och sådant. Det tar den tid det tar. Kanske blir det en liten skiva av det där.

För övrigt så har jag blivit farbror till en liten flicka i Göteborg. Inte illa, men snart blir det större än så. Tiden går fort. Babygym och babysitter har inhandlats på Blocket. Och vagnen står ju sedan ett tag tillbaka i källaren.