På Lyran!

Man är lite på Lyran. Eller, inte riktigt än. Framåt kvällen tar vi fram förstärkare, gitarrer och trummor och förvandlar detta hus till inspelningsstudio. Där är det kafé och där bor gitarr-Emil och några till.

Tjusigt hus och vacker utsikt som förhoppningsvis ska inspirera. Och ja, det sägs att uttrycket, att vara på lyran härstammar härifrån. Det var på den tiden Ibsen och andra litterära giganter satt här och filosoferade och knäckte en bag-in-box. Nåt åt det hållet i alla fall.

En vän på vägen

Laddar ner Tom Pettys nya - Highway Companion. Precis den där typen av soft-rock som är hur bra som helst. Inget märkvärdigt, inget nytt, men det är kvalitet. Detta kan jag konstatera redan efter bara en genomlyssning. Allt sitter där det ska. Och det är Jeff Lynne som producerar. Kanske snackar vi en ny klssiker i samma anda som Full Moon Fever.

Synd att Petty sällan kommer till Europa och spelar. Tror det skulle vara en upplevelse och att man skulle få precis vad man vill ha. Till skillnad från sina "bröder" Dylan och Young är han inte lika avig.

Vad gäller inredning kanske Canton skulle vara någonting? En stabil svart pjäs i min i övrigt ganska vita lägenhet.

Flöjtdöden!

Man går till Debaser - igen. Och det är DJ-kollektiv från Malmö. Och tvärflöjt. Inte alls vad man väntat, hoppats på. Dansmusik och till denna improviseras det på trumma, sång, saxofon och - tvärflöjt. Det går inte. Man går därifrån. Kvarnen har blivit konstigt, alternativt alltid varit konstigt. Man går tillbaka. Flöjten har bestämt sig för att hålla på hela kvällen. Man går hem.

Gå och fiska!

Jag går och fiskar. Men fisken får jag inta på Telegraf. En restaurang mitt ute i ingenstans där man kan sitta på uteserveringen och titta ut över vattnet och Lidingö och ha solen i ögonen. Jag äter skärgårdscheescake med löjrom och fisk- och skaldjursgryta som jag sköljer ner med dyrt utländskt vatten. Gott men inte oerhört upphetsande.

Visst är det ett en härlig naturnära upplevelse att stiga upp tidigt på morgonen, packa ner några mackor och kaffe och ge sig ut i en liten båt för att fiska. Men fisk, nej. Vet inte om jag någonsin dragit upp någon, så det var inget jag räknade med. Tvärtom. Brukade fiska någon gång varje sommar med farfar. Det var trevligt, men minns inte att vi fick någon fisk.

I alla fall. Fiskgaranti lämnades - nästan. Jag var inte i närheten, men fick i alla fall se både en gädda och en abborre. Och skönt var det att sitta i sjön, så att säga, när solen stekte på.

Sen in till stan och spela tennis. Börjar nästan bli en vana. Nu har jag ju i alla fall spelat två timmar de senaste tio åren. Grundslagen börjar sitta, typ.

Sommartorpet

Fortfarande semester och jag flyr till lantlifvet. Det händer inte mycket alls. Fast mot slutet av veckan är tanken att det ska påbörjas musikinspelning. Måste ta tag i det där. Finns det musiker som kommer? Vilka låtar blir det? Och så är det en videoinspelning som ska planeras.

Det man kan göra idag kan man alltid göra i morgon.

Under tiden fantiseras det om inredning. Skulle behöva/vilja ha en teve- och musikmöbel och platt tv. På så sätt skulle jag kunna få undan en massa teknikprylar. Tror det skulle bli riktigt snyggt. Vad som krävs är lite pengar och ett tag i förådet för att kunna omstrukturera lite.

Sen finns det ju de där ännu mer krävande projekten. Måla taket, slipa golvet, fräscha upp badrummet och hela den biten.

För övrigt har jag aldrig hört Booten Anna, vilket jag förstår är en ganska unik prestation. Och det är helt klart an målsättning att slippa undan i fortsättningen också.

Allsång

Allsång på Debaser är en riktig svettpärla. En sådan total respons kan knappast något band med eget material framkalla eller ens begära. Här är det uppdukat med några av de allra största indiehitsen. Weeping Willows låter alldeles utmärkt och Magnus Carlson är en grym sångare.

Catti Brandelius leder allsången och de flesta behöver inte ens titta i texten i allsångshäftet när alla, ja alla, för full hals skrålar med i Bittersweet Symphony, Champagne Supernova, Ramlar och förstås, signaturmelodin There is a light that never goes out. Temperaturen är nära kokpunkten och svetten rinner.

Vad är Skansens reflexmässiga tonårsskrik när Povel Ramel eller Mats Paulson kommer in på scenen mot denna genuina kärlek till musiken?

Aristokraterna

"Jag skrattade så jag grät och tappade andan". "Själv skrattar jag så mycket att jag blir förblindad av saltet i mina egna tårar". "Sjukt rolig skrattfest". "Fick mig att skratta konstant". "Du har aldrig sett något roligare".

Jo, det har jag visst. Men så där går de på, recensenterna på omslaget till filmen The Aristocrats. Jag fattar inte någonting och då är jag ändå hyfsat normalbegåvad. Vad är det som är så kul? En lång rad kända och (för mig) okända komiker analyserar och berättar den "roliga" historian The Aristocrats, som cirkulerat främst bakom kulisserna i nöjesvärlden i kanske sjuttio år, i en dokumentär. Visst, det är obscent, och det stämmer säkert, så mycket bajs, spyor och förbjudet sex har det aldrig berättats om i en biosalong tidigare.

Men det blir inte roligare för det. Kom igen! Visst kan det vara roligt att säga bajs, men det krävs något mer. Roligast har de som är med i filmen. Och så recensenterna då förstås.

Däremot skrattar jag högt där jag sitter själv och ser om Team America. Det är intelligent lekfull drift med USA, FN, Nordkorea, Hollywood, terrorister och alla världsförbättrare. Dockorna fixar det där med spyor och sex också.

Cowboys & Indianer

Eftersom det är sommarkväll kan man inte sitta inne. Tar en promenad till Debaser. Rocket Room har flyttat ut på uteserveringen. Det är rockabilly och femtiotal och cowboys och indianer. Livebandet svänger verkligen. Kanske inte indianer. Och skulle man någonsin ångra en tattuering är det bara att gå dit och komma på andra tankar. Alla har dem och det är coolt.

Hud mot hud är meningen med livet.

Man kan få hudcancer också.

Familjen Storch, please stand up!

Klockan är knappt fem på måndagmorgonen när taxin kommer och hämtar upp mig för färd till Cityterminalen. Mannen är yrvaken och över sjuttio år (Inte jag, taxichauffören.). Innan vi lämnat Lundagatan har vi varit nära att krocka med minst ett par parkerade bilar.

Han pratar hela tiden. Jag försöker komma med några instick, men det är svårt. Han fyller alla sina egna pauser med mmm, ja just det, mmm, mmm. Fotbolls-VM, mmm, mmm, en kopp kaffe, mmm, ja precis, ut och resa, humm, humm. När vi är framme betalar jag och han fortsätter - man är över sjuttio och så pigg och frisk, mmm, mmm. MEN INTE I HUVET, avstår jag från att skrika när jag springer därifrån.

Kommer till Arlanda en knapp timme före avgång och hamnar nästan sist i kön för incheckning. Det känns bra, nu är jag här och på väg. Eller? När det nästan är min tur börjar det tisslas och tasslas från gubbe med någon sorts uniform, trådlös telefon och handskriven lista. Några som står efter mig i kön ropas fram, checkas in och sen slår luckan igen. What?

Vi är tretton personer som står kvar. Tyvärr, ni får inte plats. Ursäkta? Jag har köpt en biljeeet. Ni kan gå till luckan därborta. Tackar som frågar! I luckan vet de ingenting, det är inte deras jobb. Och det är inte någon annans jobb heller. Där står vi och planet lyfter.

En handlingskraftig Jugge-man slänger sig i bilen. Han ska minsann söka upp det där flygbolaget. Han är Janne Josefsson med extra allt när han tillslut hittar "kontoret" bakom en vägbomm ute i skogen. Ingen släpps in. Ingen är där?

Under tiden har vi andra fått frukost till ett värde av sjuttio riksdaler. Nu sitter vi. Efter ett par timmar hade någon vaknat och de ska ta sig en titt på saken. Klart är att man skickat ett för litet flygplan (!).

Det blir lunch också. Tillslut börjar det komma samtal. Kan du tänka dig att åka nästa vecka? Nej! Ja, idag lär det inte bli. Kanske imorgon.

Det blev imorgon. Alltså jag kom inte iväg förrän i tisdags. Semestern blev en dag kortare.

Efter allt det där på Arlanda åkte jag med Janne Josefsson-juggen in till stan till resebyrån och krävde ny biljett i handen. Fick det och åkte hem med en konstig känsla bestående av lika delar avmattad ilska, besvikelse och trötthet. Lade mig i sängen och väntade på att det skulle bli en ny dag. Och det blev det. Tog tunnelbanan instället för taxi.

Sen kraschlandade jag på Söderstadion igår (Bajen-Öster, 2-0). Vi kan väl säga så här, man har inte glömt VM. Har skulle Ola haft något att bita i. Hur ritar man det här?

För resestrulet väntar jag kompensation från resebyrån och försäkringsbolaget. Nu ska jag, 1000-dollars-mannen, rulla in mig i Gladpack. Eller nåt.

Tur och retur och otur!

Är jag tre år? sju? Nej, just det, 33. Hemma igen efter en vecka i Kroatien med sol, bad, mat och inte så mycket mer. Och mest har jag umgåtts med en treåring som hela tiden frågar varför? (Även den förklaring man då ger följs av - varför?) Det är bra! Man ska ifrågasätta hur världen ser ut.

Och så en sjuåring som sällan sitter still som jag är god förebild för. Med tattuering, hål i örat, magmuskler och avslöjanden som att Black Sabbath är gamla gubbar kommer man långt.

Det har varit trevligt och skönt. Jag har blivit solbränd och badat för första gången i år. Återstår att se om jag är beredd att sänka ned min lekamen i det svenska fostervattnet.

Allvarlig eller inte, ha aldrig en "en-fix". Känner mig som en VFT:are. (It´s all in The Game.) Längesen jag spelade Metallicas st. Anger.

Får återkomma till att resan inte började som den skulle och att jag inte kom iväg den dag som jag köpt biljett till (!).

Gör det!

Gå in på CDON och lyssna på en ny wilnerlåt, Allt som inte blir (demoversion) och rösta!

Sök på Wilner! Lyssna! Hoppas du gillar vad du hör!

Sommar i Berlin, Stockholm, New York?

I en annan värld tar jag på mig en sliten t-shirt och en hatt och glider i ett par sommarskor och går med en bok under armen till berlin-STHLM och beställer en Berlinerburger. Och den är verkligen något att rekommendera. Har ätit igenom en del burgare och den här är lite extra.

Blir satt på trottoaren vid ett bord med ett par tjejer (eller heter det kvinnor nu?) i min egen ålder. Här är det mötesplats. Och den ena tjejen är vacker och den andra charmigt världsfrånvänd i sitt utsmetade läppstift och med sin kraftiga kajal.

Jag ser mig omkring och i väntan på maten tar jag upp min bok och det blir - å läser du Paul Auster. Sen droppas det titlar och blir litteraturanalys. Hon med läppstiftet kommer tillbaka från toaletten och undrar om jag är präst. Det ska hon bli. Kanske. Fast nu har hon varit i London och studerat kabbala och fått snöre runt handleden.

Och man söker meningen med livet och spelar piano och lyssnar på någon snäv synthgenre som man måste åka till Tyskland för att få höra. Det mer eller mindre fulla gänget vid bordet brevid är också med i diskussionen ibland när de inte sjunger Sånt är livet eller Taube.

De pratar om att lifta runt i världen eller om hur det var på 70-talet. Någon är ganska packad konstnär och visar upp sina alster i en katalog. Man kan litteratur och antecknar i en liten bok.

Jag tar in en kanna kaffe och bjuder på snus. Sedan betalar jag, tar boken om Dårskaper i Brooklyn och vandrar vidare till någon helt annanstans.

Spännande

För första gången sedan Björn Borgs dagar, eller så, sätter jag på teven och tittar på tennis. Sport-Expressen visar Björkmans semifinal i Wimbledon.

Har själv mött Björkman en gång för så där femtio år sen. Jag förlorade.

Det är roligt när Jan Guillou i Aftonbladet på frågan om vad han mest av allt önskar sig just nu svarar: Att Carola får ett bättre låtmaterial.

Man blir lite trög i huvudet i värmen. Slår på "Hjärntumör" på vårdguiden.se. Kan vara spänningshuvudvärk.

Accelerator, Münchenbryggeriet

Det är inte sant att jag hatar människor. Jag tycker bara inte om dem. I alla fall inte när de hela tiden knuffar och trampar på mig eller står och pratar väldigt högt under en lågmäld konsert.

Den som är ensam på scen under pratet är Regina Spektor. Hon imponerade med sin fantastiska musikalitet, kontroll över den vackra rösten och fyndiga sånger. Annars måste jag träda fram som konservativ när det kommer till rockmusik. Det ska vara raka rör och feta gitarrer, helt enkelt. Så simpel är jag.

Det finns en tendens hos det fina popfolket att lyfta fram tunna ljudbilder bestående av mer eller mindra knasiga röster (Josephine Foster) och tokroliga instrument (The Research). Who gives a fuck, som Noel Galagher skulla ha sagt. Detta sagt av mig som ändå inte är känd för min samling av singlar som legat på sommartoppen.

Kvällen stora behållnning är The Raconteurs (med snygg retro hemsida). Och givetvis särskilt Jack White med sitt köttigt fysiska gitarrspel. Han är ju van att ensam fylla ut en scen när Meg sitter där bak vid trummorna. Jag är inte den förste att påpeka det, Brendan Benson strålar inte så där så att det sticker i ögonen precis, men även han filar på bra på gitarren och den växelvisa sången mellan honom och Jack funkar utmärkt och förhöjer helheten.

Sen har jag alltid en svaghet för folk med elgitarrer från ställen som Liverpool, Manchester, Birmingham och Sheffield. Arctic Monkeys ser ut att vara vansinnigt unga och det är de också. De är bra, men de lyckas inte förmedla den energi jag hoppats på. Kanske har de inte heller tillräckligt med riktigt bra låtar. Efter I bet you look on the dancefloor blir det plötsligt pinsamt luftigt i det tidigare folkhavet. Synd, för de har mer än så att komma med.

Tar hissen upp till Mälarsalen och någon påpekar "att det här känns ju verkligen festival. Att stå med en öl i en kaklad hiss" (Tja, som besserwisser ville jag påpeka att det knappast var kakel, men avstod. Och ni fattar poängen. Eller inte. Vi lämnar det.)

Hot Ship står på rad och spelar sin elektroniska musik. Det låter givetvis bra och sticker inte alls i öronen. Det är olidligt varmt där under taket och klockan har passerat ett, så efter några låtar förklaras aftonen avslutad och jag går hem i den tropiska natten med min meningslösa långärmade tröja i en kasse.

Jag ska bara...

Frilansar lite, proppade några rör och rev ut ett kök idag. Och igår var det teater för ett gäng internationella gäster på Häringe slott. Och imorgon lite utrensning på Glashuset.

Men sen. Sen blir det Accelerator hela kvällen lång och på måndag går flyget söder ut.

Nu gör jag semester-party-spellista i iTunes.

Bokat och klart

Dags att ta det här med semester på allvar. (Oj, ska visst jobba imorgon.) Köper en resa till Kroatien och en bunt böcker. Ska man nu ändå slappa kanske man samtidigt kan utvecklas genom att läsa.

I don´t need a record deal. Så blir du rik! Män som hatar kvinnor. Dårskaper i Brooklyn. Kanske blir det också: Spelet och Vem är det som bestämmer i ditt liv?

Hur ska detta sluta? En harmonisk, framgångsrik artist med en massa kvinnor och pengar?

Kanske skriver jag inte lika ofta de närmaste veckorna. Vi får se. Kommer i alla fall tillbaka med full kraft.

Njut av värmen!

Nyrostat

Min termometer visar 40 grader och det är tydligen extra lite ozonskikt den här helgen. Jag sätter mig där i solen och äter frukost. Medan jag slevar i mig en tallrik fil och läser i DN om de knasiga bedömningarna inom rättspsykiatrin blir brödet på brickan rostat (Ja, verkligen. På riktigt.). Praktiskt.

På torsdag är det Accelerator, The Big One. Ser fram emot lite festival, fast utan kisslukt och obekvämt tält. Det som lockar är The Raconteurs, Arctic Monkeys och Hot Chip. Sen blir det förhoppningsvis några glada överraskningar. Accelerator har ju lite rykte om sig att vara först med det senaste. För att vara väl förberedd kan man ju alltid ladda ned Acceleratorguiden.