Fint tillsammans

Bon Iver på Berns i tisdags var en fin sak. Alldeles fullt i salongerna, men lugn och andäktig tystnad, allt fokus på de fyra unga männen på scenen. Gitarristen som får sjunga en låt och som heter Mike ser ut att vara 14. Kanske är han det. Låtarna från plattan spelas och låter minst lika bra. Det är både skört och brutalt och ibland är det kanske samma sak. Denna musik sprungen ur depression och sorg är stark vacker och full av liv.

Justin Vernon och de andra tycker det är den finaste lokal de spelat i och är tagna av mottagandet i det lilla landet långt borta. Sällan har jag hört så långa applåder. De fyller i stort sett ut hela mellanrummet mellan låtarna.

Jag har det lugnt på jobbet. Nästan väl lugnt. Jag ska inte klaga. Tänk vad mycket bättre allt kan bli. Så mycket elände en dålig jobbsituation kan skapa och som smittar av sig på alla tänkbara och otänkbara områden i livet. Kan inte sluta tjata om det där.

Men man ska inte vara långsint. Jag har gått vidare och allt är förlåtet. Som sagt, det avslutande samtalet var bra och i veckan fick jag tjänstgöringsbetyg. Där stod det om någon som är ambitiös och engagerad, som har mycket lätt för att lära och som har stor kunnighet och kapacitet, som har lätt att skapa goda relationer och som utför arbetet med hög integritet och gott omdöme. Det var fint. Jag blev nästan lite rörd.

Och så ringer de plötsligt från ett företag och vill att jag ska komma på intervju. Klart jag går. Det här skulle kunna bli rörigt, men jag har faktiskt bara en projektanställning. Än så länge. Måste ju kolla av mitt värde på marknaden.

Sen verkar det som om hela den där "marknaden" har problem. Banker, aktier, butiker, låntagare, bostadsägare - allt och alla hänger löst. Nu sitter vi alla och väntar på vad Bush och amerikanerna ska sy ihop som ska lösa den akuta krisen. Hur akut den nu är? Tror inte man ska fundera så mycket på det där. Eller? Snart kanske man sitter här och äter kålrötter som i Troells Maria Larssons eviga ögonblick.

Det var en - fin film. Persbrandt som suput och otrogen bråkmakare full av charm är naturligtvis inte svårt att tänka sig. Maria Heiskanen (hon är väl den Norén kallar Masja?) i huvudrollen är underbar. Hon gör en stark kvinna från början av 1900-talet i en film jag tycker är väl värd att se. Skönt att se något som utspelar sig i en annan tid. Varken Stockholms innerstad eller animerade superhjältar.

Tyvärr har en del av lusten försvunnit i teaterrepetitionerna. Det är liksom noll kommunikation och var man för sig. Om det där stannar utanför pjäsen och scenen kan det ju bli bra i alla fall. Vem vet, spänningen kanske till och med gör det ännu mer laddat och därmed bättre. Men så kul har man ju inte. För mig har teatern ända från början varit en genväg till sammanhang och gemenskap. Samtidigt är jag den första att vilja se resultat. Det är ett jobb som ska göras och resultatet ska bli så bra som det kan bli. Ibland har det ett pris. Man kan inte alltid få allt.

Efter en häktisk vecka är en solig söndag utan några som helst krav det bästa jag vet. Himmeln är blå, fönstret står på glänt, jag ligger fortfarande i sängen tillsammans med tidningar och kaffekoppar. Snart kommer S och vi tar en promenad i den höstklädda staden. Kanske lagar vi mat, sitter och läser och tar en siesta innan kvällens repriser av alla veckans Idolavsnitt. Min bästa tid är nu.

Om utifall någon undrar

Det rullar på. Jobbar på nya jobbet. Känns bra. Jag mår bra. Spelar föreställningar. Nämnde jag förresten att jag för ett tag sedan spelade för, och under middagen satt bredvid,"Lill-Pröjsarn"? Inte? Det gjorde jag i alla fall. En legend. En tävlingsmänniska. Han åt och drack snabbt och sa sen att han vann. Han åt även från min tallrik när jag för ett ögonblick inte var riktigt uppmärksam. De sa att han kallades Mördaren. Men han verkade helt okej. Repeterar. Det ska nog bli bra. Men det hela är väl inne i ett kritiskt skede just nu. Viss frustration. I dag var jag "tvungen" att sparka till en säng. Den höll. Var i alla fall ute en sväng i går. Såg Solstrålen på Spegelteatern. Gick till El Mundo och till Pet Sounds bar för sällskap och bra musik. Gick till och med till McDonalds på nattkröken. Har anmält intresse för nybyggda lägenheter i Hammarby sjöstad. Vad det nu ska betyda. Borde i alla fall stå hyfsat till i kön. Verkar å andra sidan inte vara säljläge direkt. Här i huset säljer man nu till förhållandevis låga fasta acceptpriser efter en hel rad massa visningar med inte många besökare. Tur att man har lite marginal och inte lånade till hela inköpspriset. Det går upp och det går ner. Bara så ni vet.

Busstur

Samling i kommunalhuset. Kommundirektören, ekonomichefen, informationschefen och några till berättade om mål och medel. Några andra pratade om personalförmåner och den biten. Lunch i Folkets hus. Sen buss runt i den stora kommunen med guide som pratade oavbrutet. Och någonstans där efter maten blundades det lite på färden. Men det var trevligt och intressant och gav absolut lite sammanhang och perpektiv, varför och för vilka man är där. Stopp vid litografiskt museum och kaffe på Östra gymnasiet. Snyggt värre. Prisad arkitektur med högt i tak. En sådan skola hade man velat gå i.

Fika på String. Lite manus. Idol, som kanske gav inspiration, fast till någonting helt annat än det de gör där, kom plötsligt vidare med en text som legat och skavt ett bra tag. Spelade, sjöng och letade efter tonen. Punk & Garage.

10 för de stora, 5 för de små

Kommer hem från jobbet. Slänger in tvätt i tre maskiner. Springer en mil. Hänger upp tvätten. Äter hamburgare. Lyssnar på Thelonious Monk. Måste plugga text. Vill lägga mig framför tv:n.

S och jag var i Småland i helgen. Hämtade en bil på Avis efter jobbet i fredags. Som tur är hittades inte bokningen och vi fick en större bekvämare bil än den som det betalades för. Plockade upp ett par färska plattor (säger man så nu för tiden?) på Pet Sounds, matade cd-spelaren och körde i solskenet. Kom hem i går kväll.

I Moheda bor det inte väldigt många mänmiskor, men i lördags var det stor fest. Idrottsföreningen fyllde 100 år och det kom drygt 400 pers. Det var som de där idrottsgalorna i Globen man ser på tv, fast lite mindre (men bara lite), satt vid långbord i stor bollhall. Mat, dryck, scen, orkester, artister, priser och tal. Till mig närstående personer kammade hem några fina utmärkelser.

Träffade en och annan gammal lagkamrat, de flesta även skolkamrater, som jag spelade tillsammans med 1980-1990, ungefär.

Har läst ut Lars Noréns En dramatikers dagbok och placerat den tolvtaggaren i bokhyllan. Jag har läst varenda en av de 1680 sidorna. Det trodde jag inte när jag köpte den. Trodde den skulle få ligga och samla damm för att eventuellt plockas upp då och då och att jag då skulle läsa några sidor här och där. Det är ju inte så att det är någon spännande handlling direkt. Det går mest runt runt med ångest, skrivande, regi, uppskjutna möten, shopping, trädgårdsarbete, relationskriser och så vidare i all oändlighet. Jag hamnade väl i trans på något sätt och fastnade själv i den där karusellen.

Grannen ska sälja sin lägenhet. Vill ha mindre. Kanske kan vi byta.

I morgon ska jag på rundtur med buss i Huddinge kommun.

Nu kanske jag läser lite. Kanske är det där programmet med Betnér på femman (21.55) kul. Han ska konfronteras med dem han brukar häckla. Och försöka roa dem, antar jag. Kan bli kul. Det ska jag ta reda på. Ska äta glass först. Med chokladsås. För övrigt så är det höst.

Modeblogg: Handskar och mössa behöver inte alls vara fel september 2008.

Avslut

Hinner inte skriva. Måste sova ibland. Nu är jag igång, som vanligt. Till Huddinge på morgonen. Vidare till repetition eller föreställning. Känns bra. Jag är inte längre bara trött trött trött. Jag är inte (så) sjuk. Har inte ont. Magen fungerar. Det handlar om vad och hur man gör. Sen får det gärna vara mycket. Börjar känna igen mig själv, den jag trodde att jag var, men inte längre var. Orkar vara framåt, kan tro att jag har något att komma med, är inte bara rädd, obekväm.

I mitt fall handlade det om ett jobb som stressade mig på alla sätt och tog all min energi och kraft genom att ja, jag orkar inte dra allt det där igen. Det är nu ett avslutat kapitel. I går träffade jag dessutom min förra chef och vi hade ett två timmar långt avslutande samtal där jag sa allt vad jag tänker om de enorma problem den organsiationen har och varför jag inte tycker det är en bra arbetsplats. Vi fick också reda ut det där om de där märkliga felaktiga uppgifterna som dök upp i samband med att referenser skulle lämnas. Hon förklarade att det inte var så det var sagt. Och jag tror henne. Hennes uppfattning är den motsatta. Min nuvarande chef måste missuppfattat. Där med kan även det, som ju gjorde mig väldigt upprörd när det var aktuellt, lämnas. Jag har gått vidare.

På jobbet är det lugnt. Har liksom inte fått så mycket arbetsuppgifter än. Hänger runt, träffar folk, möte här och där och fikar. Känns bra, kommer igång så småningom.

Hinner inte träna heller. Det skulle jag vilja. Springa, kanske skaffa gymkort, spela fotboll. Yoga kanske kunde vara något för att behålla balansen. Men det är så svårt att ta sig samman. Finns så mycket om man googlar. Det är teer, batik och konstiga hattar. Jag vill bara sträcka lite på mig och andas. Finns säkert det också. Var?

Hann precis hem för att konstatera att Sverige vann. Det var väl nödvändigt. Bokar biljetter till Bon Ivers spelning på Berns den 23:e. Blir säkert en fin kväll. Ska till Småland på 100-års jubileum. Borde läsa manus. Som sagt, måste sova nu. Sover gott.

Det är inte alltid som det känns

Ganska sällan är det så. Tror jag reagerade instinktivt. I går kände jag viss panik, eller inte panik, men någon sorts obehag. Trodde jag var kvar i något gammalt. Stressa till bussen. Missa bussen. Pendeltåg. Samma station. Såg en f.d. chef på lunchen. Sitta vid dator. Boka in möten.

I morse kom jag på att det inte är som det var längre. Och det kändes väldigt bra. Kraften är på väg tillbaka.

När jag steg av tåget efter jobbet gick jag till ett par second hand-butiker och letade efter kläder till min rollfigur i den pjäs jag repeterar. Det är inte lätt. Köpte inte någonting. Kanske fick en idé. Kolla med de andra. Vidare till Pet Sounds. Köpte inte någonting. Inte så kallt som tidigare i veckan. Köpte en mycket krämig och god capuchino på Skåningen och satte mig utanför och läste SvD. Hem och värmde rester. Nu ska jag blunda i soffan några minuter. Senare tar jag en titt på Generation Kill. Krigsserie från HBO med bland andra Alexander Skarsgård som drar igång på Canal+.

För övrigt började inte dagen helt lyckat i dag heller, men jag tog det bra. Hoppade på fel buss vid Skanstull och hamnade på Södersjukhuset istället för på Södrastation.

Ny på jobbet

Igen. Kvittera ut nyckel, ny telefon, dator och det där. Dags att börja på nytt. Lite chockartat att stiga upp och gå till jobbet igen efter en månads semester, men annars känns det bra. Inte alls samma panik och ångest som slår emot en när man öppnar dörren till den här arbetsplatsen. Inte alls faktiskt. Nu följer en månads introduktion.