Tomtar

Något senare: Bär upp den sista flyttkartongen på vinden efter att inte ha gått igenom den på något sätt alls.

Fredagsmys: Brightblack Morning Light, haschtomtar från San Fransisco som gör lugn flummig rock passande för en utmattad fredagkväll. För oss som själva inte röker på finns en begränsad upplaga av skivan där prismaglasögon dekorerade med hampablad medföljer. Kolla in jättekonstig hemsida.

Samtidigt äter jag grovt bröd från Saltå kvarn med ägg och smörgåssill. Smaka på den; smörgåssill. Vad är medelåldern på oss som köper de där små askarna med Lucullus skivade, jag säger det igen - smörgåssill - i dillsås?

Morrissey vägrar att återförena The Smiths trots erbjudanden om jättemycket, och jag menar jättemycket, pengar (Och nu har han tydligen sagt att han inte tänker gigga alls under överskådlig framtid). Hur mycket pengar de har att vänta har jag ingen aning om, men det är ju fantastiskt trevligt att The Jesus & Mary Chain rör på sig. De inte bara spelar tillsammans igen, en ny skiva ska det bli. Vet inte hur mycket de sålde när det begav sig, men vi snackar hur skön och viktig skotsk indie som helst.

I morgon klockan tio släpps biljetterna till Springsteen med E Street Band på Globen. Klart man skulle vilja kunna se tillbaka och säga att man sett Bossen, Miami Steve och de andra. Men hur troligt är det när biljetterna säljer slut på fyra sekunder.

Måndag - igen

Måndag hela veckan. Eller, på något sätt har det gått en vecka och i morgon är det måndag igen. Veckan var fylld av jobb, dag och några kvällar. I dag känner jag mig inte alls utvilad, trots, eller kanske just eftersom, att helgen innehållit mycket trevligt.

Herrmiddag hemma-hos i fredags. Kräftor, biff Rydberg, tiramisu och en massa sprit, för den som ville ha det. Lördag: ut och löpa, sen 3-årskalas med grillad korv och tårta. Kvällen tillbringades i Kungsan där SR i ett föredömligt tempo radade upp en massa artister. De jag njöt av var Laakso, Timo Räisänen och framförallt - Mando Diao. Sen middag på Café Milano, där servicen blir lite sämre för varje gång. Men vi blev ganska nöjda ändå till slut efter att ha kompencerats med gratis dessert. Promenad hemåt via Skeppsbron och vad som utmålats som årets sista sommardag led mot sitt slut.

Fast i dag skiner solen också och det var som upplagt för att mötas upp för en liggande kaffe på Nytorget. Men jag är så trött så trött och måste nog sova midda. Utan att ha orkat fixa middag först.

Sätter på lite vuxenpop med Richard Hawley - som spelat gitarr med bland andra Pulp och Robbie Williams - men som kan stå alldeles utmärkt för sig själv, och somnar i soffan.

Var sak på sin plats

Mina morgonrutiner sitter i ryggmärgen och jag lyckas ta mig till jobbet efter semestern även om det tar emot. Väl där blir jag inkallad till chefen och blir omflyttad till nya arbetsuppgifter med omedelbar verkan. Och det var väl kanske precis den nystart som behövdes. Nu har jag vaknat.

I Korpen är jag en avslutare av Henry-typ.

Det är förbannat lätt att ta hårdkokt på saker och ting på dagen, men om natten är det en annan sak, som Hemingway skulle säga.

Det är höst

Sent ska man vakna. I ett sista desperat försök att skapa semester- och sommarfeeling blir det frukost i det gröna nere vid kajen. Sen sitta och frysa framför Parkteaterns scen i Galärparken och lyssna/se på det tjechovksa pennfajtandet, vilket naturligtvis på köpet är ett stycke teaterhistoria. Måsen, Onkel Vanja, Tre systrar, Körsbärsträdgården och däremellan Stanislavskij.

Vad har hänt med Man United? Laget som inte kunde förlora kan inte vinna.

För att citera kommentatorn i Liverpoolmatchen när Chelsea fick straff: That´s more than controversial.

Söndagsångest XL. I morgon tar jag pendeln till Tumba igen. Fast jag har tjuvstartat lite med jobbandet. Både torsdag och fredag var det teaterspelande.

Det sägs att julen ligger bra till i år. Då blir det långledigt.

Helt sjuuukt!

Nu är det ju semester, men låt oss ändå ta det där med sjukskrivningarna. Som den lojala medarbetare på F-kassan jag är står jag naturligtvis upp för arbetslinjen och uppdraget att så många som möjligt ska komma så snabbt som möjligt tillbaka i arbete.

För det första. Naturligtvis kan man behöva vara sjukskriven både en och femtiotvå dagar för utmattningsdepression. Det där får nu någon (Socialstyrelsen) titta över igen. Sen ska det bli intressant hur det går med alla andra rekommenderade sjukskrivningstider för de övriga 89 diagnoserna.

Vidare. I dag på DN-debatt beklagar en läkare att vi simpla handläggare på Försäkringskassan ska lägga oss i när han nu sjukskriver så fint (Det talas i hela artikeln om sjukersättning, d.v.s. det som tidigare var sjukpension, antar att han menar sjukpenning.). Och det är ju mycket möjligt att just han gör, men faktum är att vi i Sverige motionerar mer och äter bättre än vad man gör i många länder. Förmodligen har vi också ett relativt humant arbetsliv och en ganska okej miljö att leva i. Och ändå, sjukskrivningstiderna och ohälsotalet är bland de högsta, om inte högst, i världen.

Och det hänger väl ihop det där, därför behövs gemensamma riktlinjer för sjukskrivning och därför måste de omständigheter läkarna skriver om i sina intyg ibland, inte nödvändigtvis ifrågasättas, men utredas på något sätt. Det behövs ställas frågor och ibland kan någon annan läkares bedömning vara på sin plats.

Undersökningar visar just att sjukskrivningstiderna för samma diagnoser varierar mycket från läkare till läkare och är olika på olika platser i landet. Det har också visat sig att läkare tycker det är svårt att bedöma arbetsförmåga och vilken tid för sjukskrivning som är lämplig. Därmed inte sagt att det skulle vara lättare för oss handläggare utan medicinsk utbildning, men viss utredning kanske inte skadar med hjälp av de verktyg vi trots allt har. Inte att glömma är ju att den sjukskrivne själv förhoppningsvis är inblandad i någon typ av dialog.

Och så är det ju så att jag varje vecka i mitt arbete möter ärenden där läkaren antingen öppet säger att han sjukskriver för att hans patient vill det och att han inte är intresserad att ta någon konflikt eller diskussion kring det, eller att läkaren öppet deklarerar att hon sjukskriver patienten för att att den har slut på a-kassedagar eller på annat sätt fått problem med sin försörjning. Och det är naturligtvis ett stort problem för den enskilde och för samhället, men knappast vad sjukförsäkrigen ska användas till. Snarare undergräver det systemets legitimitet och skattebetalarnas lust att bidra och helt enkelt skyndar på utvecklingen mot ett ännu mer urholkat system där var och en får stå för sin egen försäkring. Och det vill vi inte. Inte jag i alla fall.

Det förekommer också att läkare säger att en patient inte kommer att komma tillbaka till arbetslivet på mycket lång tid, om överhuvudtaget, och veckan efter ringer personen ifråga själv till Försäkriningskassan och berättar att de börjat arbeta.

Ja, nu blev det mycket. Men någonstans här antar jag att anledningar finns till varför det kan vara bra med riktlinjer för sjukskrivning och till varför inte alla medicinska intyg godkänns utan utredning.

Och mitt i allt elände Försäkringskassan ställer till kan det vara bra att komma ihåg att det är ungefär i en procent av alla ärenden det blir tal om avslag eller indrag av sjukpenning. Så att ställa människor på bar backe är inte direkt Försäkringskassans huvudsakliga verksamhet.

Till sist. Sen är det en annan sak - eller inte - att det här är ett system som inte fungerar särskilt bra eller är helt och hållet rättvist och rättssäkert. Kanske blir det nu lite bättre. Och nu orkar jag inte fortsätta den här diskussionen, utan går tillbaka till semester, soffan och massmördaren i filmen Parfymen.

Sugrör

Två vänsterhänta sitter på varsin sida om glasrutan på Starbucks vid Carnaby Street och demonstrerar sugrörsföring.

På tal om London - igen - så måste engelsmannens musiksmak vara betydligt mer utvecklad än gemene svensks. Eller? Där spelar band, som jag antar, här anses vara ganska indie, som Editors och Babyshambles, på Wembley.

Och vilket derby det var i går! Svettigt att titta på. Oj, vad det smälldes på och kämpades. Den där finnen i DIF hade som enda uppgift att ta Eguren ur spel. Och han lyckades. Strax därefter kom målet. Och Bajen har som bortalag inte vunnit mot Djurgården sedan 1981, eller nåt sånt.

Och publiken skötte sig. Nästan. De där bananerna måste tydligen alltid kastas in. Och undrar om personen som kastade in sin mobil i samband med Djurgårdens straff kanske känner att det var lite förhastat. Kan man ringa till vaktmästaren på Råsunda i dag och fråga om de tagit om hand om en borttappad telefon?

Det var inte meningen

Det har tagit på krafterna det där med sjukdom, semester och londonresa. Hade jag inte väckts av att telefonen ringde i dag på förmiddagen efter tio timmars sömn hade jag nog sovit fortfarande.

Sen tog i alla fall mig iväg till ännu en sådan där inte alltför meningsfull provfilmning för reklamfilm. Hur många ska man behöva gå igenom innan det resulterar i jobb? På väg hem stoppas jag av repoter från en tv-kanal som upplyser om att det är de vänsterhäntas dag just i dag och ja, jag visar mig vara vänsterhänt och sen ger jag totalt meningslösa tafatta svar på meningslösa frågor. Varför?

Nej, varje dag kanske inte kan vara fylld med någon djupare mening, men nu får det räcka för i dag. Tror jag ska gå ut och ligga i solen, som jag tror kommit fram nu, och läsa tidningarnas uppsnack inför kvällens derby. Skippar Råsunda och håller mig framför tv:n. Det låter som meningen med semester.

Det är mycket fotboll nu. Fick i mig åtminstone ett par Premier League-matcher i helgen och i går fick Man United stå åt sidan för BP. När jag tar mig till Grimsta vankas det poäng, tre stycken till och med den här gången. Det kan gå vägen. Örebro är allsvenskans sämsta lag.

Drinking tea with the taste of the Thames

Tillbaka från London och med mig har jag mina kompisar Ted Baker, Paul Smith, Marc Jacobs och några till. En hel del shopping blev det, både nytt och så secondhand från de välsorterade butikerna i Notting Hill. Var tvungen att passa på, inte var dag man har tillgång till Londons utbud.

Dock blev det inte några inköp i butikerna på Bond Street eller Savile Row. Där ligger lyxbutiker och skräddare vägg i vägg. Hos Alexander McQueen eller popstjärnornas Richard James får du hosta upp tre tusen spänn för den enklaste t-shirt. Och vill du ha alla designers som gäller på en och samma gång kan ett besök på Selfridges & Co rekommenderas. Ta med dig ett glatt humör och hundra tusen, eller så.

Ja, mycket traskande på stan blev det. Och inte bara shopping, även teater i West End med Orlando Bloom. Ett seriöst familjedrama mitt bland alla musikaler - In Celebration. Och Orlando har det körigt. Efter föreställningen.

På scen hade han inte den största rollen, men efteråt är det ingen som bryr sig om någon annn än honom. De övriga skådespelarna promenerar obemärkt hemåt. Några hundra står kvar och väntar på Orlando. De skriker och kamerorna blixtrar. Han tar ett varv, skriver autografer och pussar några tjejer på kinden, allt under beskydd av fyra fem vakter, som sen måste eskortera hans bil ut i trafiken. Och så där antar jag det är varje dag på jobbet. Och det är ett hårt jobb. Åtta föreställningar i veckan.

Även sväng på rockklubb hanns med. Escobar från Birmingham (!) spelade, men det missade vi. Sen var det ytterligare ett gäng brittiska unga band. Och det lät bra. Till exempel Cheeky Cheeky & The Nosebleeds och The Death Kit.

Och när benen värkte och tröttheten kom som ett slag i bakhuvudet etfter allt vimsande i den kokande underjorden - i Stockhom är det svalkande att ta sig ner i tunnlarna på sommaren, i London är det ångbastu och ingen vet varför, inte jag i alla fall - var det bara att ta sig till de ruffiga östra förorterna runt Leyton och krypa till kojs på Sleeping Beauty Motel.

Nej, skönheten var inte alltför påtaglig. Men som sagt, den finns där, vilande. Ett omdöme läst på nätet: Almost no hot water, dodgy rooms and well, creepy all together! Vi lämnar det, och London, där, för den här gången.

I morgon startar Premier League. Bara en sån sak. Dålig timing att missa ligastarten med två dagar. Det får bli en annan resa. Då kanske till Manchester.

Närakuten

Det är alltid kul när det där med vården fungerar. För det gör det ibland. Ringde i går sjukvårdsupplysningen, blev kopplad till närakuten och fick en tid tjugo minuter framåt i tiden(!). Traskar Ringvägen bort. Där, ett stick i fingret och svar efter fem minuter. Jag var inte drabbad av någon bakterie, alltså kunde det inte bli tal om penicillin. Blev lovad ett intyg om det inte blev bättre och jag skulle behöva ställa in min resa.

Och så i dag ringer läkaren upp mig för att fråga hur jag mår. Lite bättre, säger jag. Behöver jag något eller undrar något mer så är han där och jobbar hela helgen.

Att jag fortfarande är lite trött och hängig i dag kan även bero på att jag i går tog mig igenom fem timmar Fanny & Alexander. Hur många gånger har man inte sett den nu? Men en fantastisk film är det! Inte minst gubbligan Malmsjö-Ahlstedt-Kulle är vansinnigt underhållande.

Välkommen till Springfield!

Murdoch, en man med värderingar, som med Mats Wiklunds ord är snäppet - men bara snäppet - mer toleranta än Montgomery Burns i Simpsons, fortsätter sitt war on journalism. Och världens politiker har bara att foga sig och se till att han hålls på gott humör.

Mr Burns sitter på en medieapparat som kan avgöra val i inte helt obetydliga länder som USA och Storbritannien. Det är inte tanken bakom fri press och demokrati. Är Maria-Pia Boethius underrättad?

Anmälan

Antar att man egentligen borde sjukanmäla sig även på semestern. Fast det gör man ju inte. Dagarna går och här sitt-ligger jag. Tog mig ut för att hyra ett par filmer - Mel Gibsons Apocalypto med okänd ronaldhino-kille som huvudperson och Blood Diamond med Leo - men började sen må vansinnigt illa.

Får snart söka för det här. Nästa vecka måste jag vara i form.

Som tur är är jag inte helt bortglömd. Snart kommer både mat, tröst och sällskap.

Teaterdrömmar

Kan jag ha semester på riktigt? Kan jag säga nej? Tja, både och. Både i måndags och i går har det ringt folk som vill snacka jobb. Och det är ju i och för sig trevligt. I måndags tackade jag nej till ett litet gig. Gårdagens samtal slutade med att jag i dag ska provfilma för australiensisk ölreklam.

Diskussionen om huruvida det är hedervärt eller inte att sälja sig till alkoholbranschen tar vi en annan gång. Jag har ju inte fått jobbet än och jag mår inte riktigt bra.

Har länge sett fram emot att jag i dag skulle gå på Söderstadion och se Bajen-Malmö, men eftersom min hälsa är något sviktande får det väl bli tv-soffan istället.

För övrigt fick jag vid ett tillfälle nöjet att hälsa på och byta ett par, i och för sig inte särskilt djupsinniga, ord med Ingmar Bergman. Det var generalrepetition av Gengångare, eller om det var Maria Stuart, jag, en inte jätteung, men ändå väldigt grön teaterentusiast gjorde allt för att ta mig in i teaterns finrum. Jag jobbade i garderoben på Dramaten.

Det låg en laddning i luften, det kändes i hela huset att något var på gång, och så kom han plötsligt ut från teaterns innandömen. En gammal mild man som hälsade artigt och undrade om det fanns något programblad (det gjorde det inte eftersom det var repetition). Han var omgiven av en rad assistenter och chefer som betedde sig som idioter. Kan inte tänka mig att han hade bett om det.

Och så missade jag mitt tillfälle att få arbeta med honom. Dramaten sökte statister till nyss nämnda uppsättning av Maria Stuart. Jag var ditkallad och ingen visste att det var Bergman som skulle regissera. Vi åkte upp till en repetitionssal högst upp i det mäktiga dramatenhuset. Efter en stunds väntan kom någon in och berättade att regissören, som hette Ingmar Bergman, hade ändrat sig och inte behövde några statister. Bara att vända hem igen.

Persbrandt brukar ju prata om det där, hur han började som figurant hos Bergman och blev förändrad och sen gick det som det gick. Vem vet vad som kunde ha hänt...