Trettifyran

Per Myrberg, mannen som sjöng den gamla dängan Trettifyran och spelade i Hemsöborna med mera med mera. Ja, vad är det med honom? Jag bär den gröna väst han hade i Dramatens uppsättning av Emilia Galotti år nitton-hundra-någonting. Bara en sån sak. Ja, inte just nu alltså, utan i den föreställning jag spelat tidigare i kväll.

Det blir långa dagar. Hemifrån 07.30 hemma vid midnatt. I helgen behöver jag inte stiga upp tidigt i alla fall. Det ska jag inte göra heller.

Charmigt?

Vad är det frågan om? Jag har blivit helt fixerad vid att min lägenhet inte ska få förfalla och stå och samla damm. Och framförallt gäller det kanske min svarta tv, där minsta lilla korn genast syns. Köpte i dag min tredje (!) trasa för detta ändamål, det vill säga att torka tv:n med. Har inte varit nöjd med de tidigare. En dyr specialare för känsliga ytor, lämplig för bland annat Plasma, LCD och mobiltelefoner. Upp till bevis!

För övrigt ringde jag just mamma och frågade hur spishällen ska rengöras på bästa sätt.

Utanför fönstret är det Kenta och Just i dag är jag stark och kämpa Hammarby, kämpa Hammarby. Damallsvenskan, antar jag, och alldeles nyss gjorde Bajen mål.

Jag har en granne som sätter upp meddelanden (?) på sin ytterdörr. Nya flera gånger om dagen. Senast, när jag gick ner till tvättstugan för en stund sedan, förekom orden: Grilla. Grönt. Bibliotek. Häromdagen satt även en tändsticksask upptejpad.

Jag ska inte säga att det är konstigt, fast det är det nog, jag undrar bara vad det betyder. Jag förstår inte. Antar att det är ett sätt att kommunicera på, även om budskapen varierar. Det får onekligen mig att fundera i alla fall.

Claes Wahlin tyckte det var charmigt att besöka slottsparken vid Steninge.

Fylld med skit

Efter att chocken över att vara tillbaka på jobbet lagt sig och jag var tillbaka i stan blev det XXXL-burgare (eller hur många X det nu var?) på Burger King, godis och Tarantino på bio. Death Proof är en härligt snygg och kitschig skräpfilm. Det knastrar, hoppar och svajar. Brutalt våld och underhållande meningslös dialog. En hyllning till B-filmen. Och givetvis mycket bättre än de flesta av förlagorna.

Sen är det inta alla som gillar Quentins skildring av snygga tjejer som dricker, röker, snackar skit och hämnas brutalt: Bara för att han har en tolvårings hjärna vill jag inte vara en del av hans fantasi, säger skådespelaren Julie Delpy till Daily Express (citerad i dagens SvD). Vet inte om hon blivit tillfrågad om att vara med i någon av hans filmer?

Och när man går på bio bjuds det på trailers. Jag hoppas det här är en komedi. En skräckfilm där monstren är - får. Just det. Vita ulliga gulliga, eller kanske inte så gulliga, då.

I morgon spelar Alex Turner och de andra aporna på Annexet. Tror inte jag ska gå. Men man kan ju ändra sig.

Snabba Cash

Så var premiärhelgen avklarad och i morgon är det måndag igen. Tillbaka till dagjobb och stiga upp på morgonen. Ska dessutom avhandla försäljningen av min gamla lägenhet, lämna nycklarna och förmodligen aldrig återkomma till Lundagatan 36F. Ska dock skicka dit städning lite senare eftersom målningen inte blivit riktigt färdig. De får sköta jobbet, så sköter jag fakturorna.

Känns lite konstigt att åka direkt för att kasta mig in i ett jobbmöte i morgon. Det är bara en dryg vecka sedan, men känns längesen jag var på jobbet och har varit en del annat att tänka på. Hur är det nu vi gör? Vad är det jag ska göra? Antar det löser sig när jag väl är på plats.

Har gett efter och läser nu det alla andra redan läst. Jens Lapidus Snabba Cash, om en verklighet, antar jag, precis utanför min dörr, som jag i stort sett har missat. Fast ändå inte. Det är bara det att jag inte är ute i det där, krogarna, kriminaliteten, drogerna, och tur är väl det. Men nog anar man. Och det behövs inte mycket fantasi och inlevelseförmåga för att förstå att det är så där det är. Och på senare tid har det faktiskt kommit mig nära om jag tänker efter, via människor jag känner. Stan är full av koks. Och snabba Cash.

Premiärlejon

Det gick ju bra det där. Och det verkar det vara fler som tycker.

Och så här efteråt orkar jag inte ens hänga med ut på stan. (Det gjorde i och för sig inte alla andra heller.) Börjar väl bli gammal. Eller bara asocial. Eller nåt. Jag har gjort mitt jobb, sen hem till soffan. Vill ju inte missa någon tid med min nya lägenhet. En tallrik filmjölk. Kanske lite Sopranos, eller en bok. Rock´n roll!

Glad midsommar, förresten!

Direkt från köket

Ja, tack vare Apples Airport kan jag stå vid diskbänken och blogga. Efter att regissören tagit, det i min smak, felaktiga beslutet - vilket att jag också framfört - att ställa in genrepet står jag nu lätt snopen i mitt kök med sminket på svaj i kalsongerna och steker till en kyckling som jag tänker äta med pasta och pesto.

Kändes inte helt bra att åka hem igen efter fyra och en halv timmes väntan och laddning. När jag sen i sista stund lyckats få på mig smink och kostym var det bara att byta om igen. Och så tycker tycker jag att jag själv, och vi, definitivt hade behövt en genomkörare till före morgondagens premiär, det har inte varit särskilt många sådana. För att se det positivt; nu blir det mer spännande i morgon.

Nu när jag ändå är hemma ska det bli en skön kväll. Tänker äta framför tv:n och ge mig in på sjätte och sista säsongen av Sopranos. Ja, den som spar han har, så att säga. Sen har det ju varit omöjligt att undvika tidningarnas kommentarer och de amerikanska reaktionerna på det bittra slutet. Det blir bara svart i rutan. Och sen inget mer. Aldrig mer.

Äntligen!

Goda nyheter från Jehovas vittnen trillar in genom brevinkastet. "Allt lidande ÄR SNART SLUT!" Ja, vi närmar oss slutet för människans sorgliga försök att leva oberoende av Gud. Jo, man tackar.

Bohusgatan

Så har jag kommit ut på nätet också (har dock inte lyckats skicka mejl). Jag är på plats och lägenheten är väldigt fin. Nu sitter jag här i mina nya möbler framför min svarta platta tv med öppna fönster och hör ropen från fotbollsplanen. För övrigt verkar det dessutom vara här utanför mitt fönster man lite lagom i nattmössan, fast uppspelt, samlas 07.30 på lördagsmorgonen för att åka på bortamatch.

Allt gick snabbt och smidigt. Flyttfirma som fick packa, bära och köra i fredags medan jag mest stod och pekade. I lördags var det komplettering på IKEA tillsammans med mina vänner och alldeles egna inredare från Småland. In med kartongerna i lägenheten och där lämnade jag mina vänner med stök och bök och manualer. Jag drog iväg för att jobba och när jag sen kom hem var det precis som i ett sådant där program på tv. Försiktigt öppnade jag dörren och tittade in. Allt var färdigt. Monterat, placerat, inrett, städat och putsat. Fantastiskt! Vilken service.

Tror ändå att vi kom fram till att det var en win-win-situation. De tycker om att bygga, fixa, inreda och bjöds på tjusigt hotell. Jag tycker om att, tja, få saker ur Mina händer och att spela teater.

Nu är i stort sett allt redan färdigt och jag kan koncentrera mig på att njuta och att bo och på att jag har premiär på fredag. I mitt lyxiga kök ska det ikväll lagas mat, en husmans klassiker; raggmunk med fläsk och rårörda lingon.

Plats: Lundagatan. Tid: Nu.

Sista natten på Lundagatan. I morgon finns jag någon annanstans. Nästa gång jag bloggar är det ur ett helt annat perspektiv.

Jag har liksom inte hunnit tänka på det eller känna efter, men det är väl någon sorts separation och en förändring som betyder någonting. Så här länge har jag aldrig bott på samma plats. Förutom i mitt barndomshem, förstås. Klart att jag kommer att sakna Skinnarviksberget och Jonnis Livs och kaffet i trädgården och promenaden ner till Hornstull, men nu är det nya tider och lägenheten jag kommer till är fantastiskt fin och större och bättre och nu ska den inredas och bli mitt nya hem och det blir fantastiskt kul. Känns lite som att vänta på julafton. Undrar om jag kommer att kunna sova?

Det finns de som alltid har trott på mig. Jag får höra att jag är född till att vara på scen.
Och så är det nog, även om det satt långt inne innan jag visade det för någon. Första gången jag hörde det var i Kristianstad, kanske 1995. Vi spelade musik, det var festival och massor av folk och plötsligt släppte jag ut någonting som fanns där inne, som liksom legat till sig. Jag tänkte på det länge sedan, på mannen som kom fram och sa, att du måste älska att stå på scen. Det visste jag inte då, eller det hade jag inte vetat i alla fall, men det fastnade och jag tänker uppenbarligen på det fortfarande.

Synd att inte de som kunde gett mig feta kontrakt, stora scener, rikedom och berömmelse ville se det där när jag verkligen försökte. Fast kanske var det lika bra det. Nu jobbar jag på kontor. Och spelar musik. Och spelar teater. Kanske ger det så mycket mer nu. Som ett avbrott, en flykt, en lek, ett spel. Och det finns de som fortfarande tror på mig. Som tror mig.

De 7 dödssynderna

Högmod, girighet, vällust, avund, vrede, lättja och - räkfrossa. I går seglade Försäkringskassan och några andra firmor (typ de där som återfinns på fotbollsläktare) ut från Slussen. Sen var det räkor till förbannelse, solnedgång i skärgården och trubadurer med förinspelade bakgrunder som river av Ta mej till havet, Sommartider och hela den biten. Och det nåste sägas att de gjorde det med stor inlevelse, hattar och peruker. Och på utresan var det inga applåder och de pratade och pratade mellan låtarna och ingen hörde och ingen brydde sig och sen, på hemvägen, då var det klackarna i taket, allsång och svettigt på dansgolvet. Och där var jag. Även om det inte var direkt frivilligt. Första gången.

Som en charterresa i koncentrat, kan man säga.

Det börjar dra ihop sig. Flytt är beställd, inköp av diverse inredning planeras - har under de senaste dagarna tittat på det här med tv och kommit fram till att det viktigaste måste väl ändå vara hur den ser ut, inte hur det som visas i den ser ut? - och nästa vecka är det teaterpremiär.

Veckans soundtrack:

The Tough Alliance - A New Chance.

Musiköra

Jag sitter ute på Heleneborgsgatan och äter indiskt, djupt försjunken i mat och aftonblad. Damen med rollator som köpt sig en öl och äter medhavt knäckebröd slår sig ner hos mig. Du är intresserad av musik, säger hon. Det syns på dina öran och din panna. Vafalls, ungefär, säger jag och tittar upp från nan, tandoori och en Sweden Rock-sågning av Scorpions. Du är inte i Stockholm född, fortsätter hon, utan att jag direkt sagt någonting. Syns det också på mina öron? Inte du heller, hör jag. Hon är 87 år och från Hamburg. Hon bor mittemot och har en pojkvän där inne. Han är "bara" sjuttio någonting. Hon hade en släkting som var filosof som varnade för Hitler på 30-talet. Filosofen dog sen. Sen måste det ändå påpekas, när ett par passerar på trottoaren, att det är märkligt att blonda flickor är med chokladpojkar. Jo, men visst. Ett intressant möte, men jag tror jag tar kaffet hemma.

På var och varannan lyktstolpe, elskåp och papperskorg sitter lappar med hälsningar från Apoteket: Deprimerad? Stressad? Förbannad? Vi har medicinen som gör dig foglig. Nu kanske inte Apoteket helt står bakom den här kampanjen, men nog ligger det något i det. Jag möter ständigt människor i mitt jobb som är förbannade, uppgivna, ledsna, knäckta och oönskade på arbetsmarknaden, vilket gör att de är svåra att foga in i systemet. De är sjuka och får recept.

Sommar-tv är repriser, även bra sådana. Söndagar bjuder från och med i dag både Musikministeriet och Världens modernaste land. Inte för att jag ser mycket på tv, men det där är väl två av de bästa programserierna från senare tid.

Föråkare

Nu har jag varit ute och testat - delar av - banan för Stockholm Marathon. Den håller fint. Nu får någon annan göra resten.

Från Solna till soffan

Kick-Start my Heart (missade tyvärr de stygga pojkarnas spelning på Globen i går). Uppe 07.30 denna röda dag och det är redan riktigt varmt. Ger mig ut och springer och Rålis ser ut som ett slagfält. På plats finns en enda övergiven soldat. Vet inte om han blivit kvar eller bara är tidigt ute. Sen bjuds jag på en präktig frukost på teatern; fil, müsli, sill, omelett och hela den biten. Efter det har jag hängt i solen ute vid Slottet. Nu är det laddat i soffan; kaffe, cola, snus, chips, allt inom armlängds avstånd. Nu reser jag mig inte förrän Sverige vunnit.

Pardon my French

Inte för att jag kan franska. Men ändå:

Gerhard Schroeder vous a qualifié de « pur démocrate ». L'êtes-vous vraiment ?

Putin (i Le Figaro):
Oui, bien sûr ! Bien sûr que je suis un pur et absolu démocrate ! La tragédie, c'est que je suis le seul pur démocrate au monde. Voyez les États-Unis : des tortures horribles, des sans-abri, Guantanamo. Voyez l'Europe : des manifestations violentes, durement réprimées. Même les Ukrainiens se sont discrédités et vont vers la tyrannie. Depuis la mort de Gandhi, je n'ai personne à qui parler !

Vafalls?! Dags att ut och träna i buskarna igen? Med sådana här stolliga uttalanden är det ju inte konstigt om ryss-skräcken vaknar till liv igen.

Så där har det väl inte låtit sedan Brezjnev, eller nåt. Å andra sidan framförde ett livslevande Status Quo just Whatever you want i Bingolotto i min tjock-tv...

För övrigt sträcker sig mitt nationaldagsfirande i morgon till att hålla på Sverige i EM-kvalet mot Island. Sen får det räcka med självförhärligande nationalism.

Veckans soundtrack:

Något att bita i: Von Südenfed - Tromatic Reflexxions. Jättekonstig electronica. Något att rava loss till. Eller bara förundras över.

Danskjävlar

Jag trodde jag var slut som människa. Och kanske att det hade med det myckna jobbandet att göra. Till min stora glädje utvecklade det hela sig till en hederlig förkylning och jag har fortsatt att jobba, vilket i och för sig kanske gör att det inte riktigt vill gå över, men när jobbet vi talar om, som det gjort i helgen, handlar om att vara ute i solen och naturen vid Steninge slott är det rena hälsokuren. Nu är jag solbränd och trött, men botad från mina psykosomatiska halsmandlar. Nästan.

Jag har haft lite weekend för mig själv, fast tillsammans med andra, kan man säga. Steninge under dagen i lördags, sen tåg till Uppsala och till hotellet för dusch och vila. Sen var jag asocial på trevlig 30-årsfest. Det är under de där landskamperna som betyder något jag blir ett fotbollsfan på riktigt. Och i går fick nerverna vad de tålde. Jag satt vid tv:n medans det grillades i trädgården. Jag gick ut för stående mat i halvtid och sen tillbaka in. Vad tiden led fick jag mer och mer sällskap. Och vi led också för varje mål som trillade in bakom Isaksson och det som kunde rädda Sverige var klockan, såg det ut som. Då kliver danskjävel ett in i handlingen och boxar Rosenberg i magen. Mycket riktigt tilldöms Sverige straff och dags för danskjävel nummer två. Ja, resten vet vi. Vilken match! Vilken idioti! Vad som trots allt är glädjande, även om det hade varit roligare om Ljungberg fått sätta straffen, är att Sverige är på väg till EM.

Också glädjande att det finns danskar som inte är jävlar. Både spelare och publik verkar haft förståelse för domarens beslut och till och med tyckt att det var riktigt. Puckot som sprang in på planen bör nog dra sig tillbaka till Sverige så fort som möjligt. Undrar om han har fylleångest i dag? Vad gjorde jag i går? Just det, jag var på Parken. Och sprang in på planen och försökte nita domaren. Aj, då. Och matchen avbröts och laget jag håller på blev fråntagna matchen och troligen ett helt EM-slutspel. Skit, också. Jag skulle aldrig ha tagit den där sista flaskan Carlsberg.

Själv vaknade jag upp på Hotell Linné med utsikt över hans trädgård. Och efter riklig frukost, med bland annat småländsk ostkaka, åkte jag tillbaka till slottsparken.

Nu måste jag se alla sportsändningar. Det kan aldrig bli för mycket av eftersnack och upprepade analyser efter sådana här matcher. Och just sådana här matcher finns knappt överhuvudtaget.

I brist på mitt bloggande kan jag rekommendera Fotbollskanalen och Ekwall. Patrik och jag tillhör väl de i Nåjden som inte har någon självklar plats, men som bjuds in med armbågen då och då. Senast föreslog han att vi skulle starta ett veteranlag för att få spela. Jösses, är jag redan där? Inte riktigt visade det sig. Jag har ett år kvar dit. Det är lång tid. Eller?

Och på festen i går träffade jag Karl som bloggar för UNT. Kul att träffa en livs levande bloggare i dessa tider, lite inspirerande. Kanske kommer jag igång igen. Jag har ju ändå funnits här i två år nu. Och det är lång tid i sammanhang som det här. Karl kallade det för vintage-blogg. Det ni! På tal om veteran. Eller hur det nu var?