Den utvalde!

Jag är den utvalde. Kanske har jag förtjänat det på något sätt. När vi spelar hockeybockey är det mig de i andra laget är på. Jag ger dem helt enkelt vad de - inte tål. De som trycker till mig, trycker jag tillbaka. Sen kommer hoten och efterslängarna och jag säger saker som, å vad du är tuff! Du är min idol - mes! De blir tokiga. Efteråt tar vi i hand och säger, det är lugnt. Idrott är vackert.

Behöver jag säga att vi förlorade med 5-3 (Vi har fortfarande noll poäng.). Men jag hittade målet igen. Två strutar.

Tidigare på dagen körde jag Kjell Berqvist i en taxi. Eller körde och körde. Vi satt i bilen på en trailer och låtsades. Skådespeleri kallas det visst. Förutom ett hyfsat gage för liten insats fick jag en musche på köpet. Skägget bort och kvar blev en mustasch. Regissören, Jesper, ville att jag skulle se ut och vara lite som Lasermannen. Nu måste jag se ut så här, i alla fall till på onsdag. Då ska vi spela in lite till. Serien sänds på SVT i höst.

I morgon kommer de att väcka mig, reklamfilmarna. Jag kommer att stå yrvaken i min gubbmustasch - och rasa! Fast det kanske jag inte kan. Nu har jag ju sagt okej till att filma min dörr.

Jag har en plan!

Får följande SMS från för mig okänd avsändare:

Hej bussen stöd
sedan här så jag
slåss vänta


Vad ska jag göra? Starta bussen? Hålla igång motorn? Plocka upp någon som kommer ut med litet handbagage? Eller ska jag slå mig ut?

I smålandsskogen

Ännu några dagar på tåg. Stockholm-Kalmar med byte i Alvesta. I går teater i skogen utanför Kalmar. Fantastiskt uppskattat, som vanligt. Vi har ju varit där ganska många gånger nu. Och vilka människor. Den riktiga småländska bondtypen, en sån som jag också är, eller kunde varit. Fast kanske inte riktigt ändå. Vi snackar om en äldre generation.

Sitter länge efteråt och pratar med ett par. Människor som aldrig har varit i Stockholm, eller kanske en gång för 40 år sedan. Och varför skulle de? Det är helt ostylade människor med båda fötterna på jorden och skit under naglarna som kan konsten att småprata utan att det känns besvärande. Och när det blir tyst säger vi, jo då, så att, så är det - utan minsta tendens till ironi. Jag tycker om dem.

Och vi drar den gamla visan om att man för priset av en etta i Stockholm skulle kunna köpa en herrgård i deras trakter, något jag har för mig att några stockholmsmäklare i en kampanj nyligen ville hävda var en myt. Men det är det ju inte. De pratade om en gård med lite skog någon de kände avstått köpa för 1,2 miljoner för att han tyckte det var dyrt.

Där skulle man kunna ha ett helt annat liv. Fast det kanske man inte vill.

Sålt sig som en hora!

Det blev en kompromiss. De får använda min dörr i sin reklamfilm och spela in under max ett par timmar medan jag är hemma på tisdag. Jag får tusen spänn i fickan.

Alltså ingen utlåning av nycklar, omklädning eller allmänt omkringskrotande i min lägenhet.

Ska han säga!

Rubrik i DN: Bush vägrar förhandla med regim som använder våld.

Här sitter vi tydligen i glashus och kastar både första och andra stenen. Den som sa det, han var det och så vidare...

Full, bedragen och bitter. (Och magsjuk?)

Markus "Sverige har vassare kritiker än artister" Larsson på Aftonbladet verkar ha hittat sin nisch. Att helt onyanserat totalsåga de band han påstår sig tycka om. Naturligtvis är Oasis inte ett viktigt band 2006. Som jag skrev i går handlar det främst om nostalgi och de gamla låtarna.

Men vi som var med (vilket Larsson förmodligen också var) när de var på topp minns att de stod som pappfigurer då också. De tre andra i bandet som inte heter Gallagher var statister även då, fast med andra namn. Visst, Liam hade lite problem med rösten, men han återhämtade sig och vad jag såg var det han drack genomskinligt och fanns i platflaska. Förmodligen vatten.

För ett mer sansat omdöme läs till exempel City i dag. En trea. Varken mer eller mindre. Om det här var noll plus måste det vara svårt att få skalan att räcka till. Så, god natt, Markus. Måste vara jobbigt att behöva sitta uppe och skriva sent på kvällarna.

Here´s the story, morning glory!

I´m gonna take my car and drive real far, I´ve got to be myself, can´t be no one else, you and I are gonna live forever. Vissa perioder i livet fastnar musiken lite mer än annars.

1994 säger jag upp mig från jobbet, åker till Grekland och är berusad i två veckor, Sverige tar VM-brons och jag kommer hem till ingenting. Sen börjar en annan resa, jag har nyss flyttat hemifrån på riktigt och här kommer hela livet och alla känslorna på en och samma gång. På gott och ont. Klart man behövde ett soundtrack.

På Hovet tolv år senare är det bara bröderna Gallagher som är kvar. Fast det är ju de som är Oasis. Andy Bell får glida med på ett hörn nu när Ride är bortglömda och ingen behövde Hurricane #1. Liam, denne rockens Mikael Perbrandt, eller tvärtom (?), tar sig mellan benen, visar långfingret, spottar, rör sig som en apa och står som en staty och stirrar på publiken. Verkar kanske sådär, men det går inte att komma ifrån, han är bara cool. Och väldigt många gånger applåderar han oss i publiken också och mot slutet sluddrar han fram, ”always a pleasure”. Rösten verkar lite sliten efter några låtar, men han kommer tillbaka med nya krafter. Ibland får han gå ut och vila när brorsan tar över.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör Oasis. De flesta låtarna går i samma lite släpiga tempo och de har inte någon större dynamik. Ändå finns den där - kraften, känslan. Och det är klart, framförallt i det äldre materialet finns det fantastiska melodier. Vi får höra många godingar som ”Acquiesce”, ”The Masterplan” och ”Champagne Supernova” och givetvis ”Live Forever”, ”Wonderwall” och ”Don´t look back in anger”. Avslutar gör de med The Who´s "My Generation".

De beskylls ofta för att texterna inte har något djup eller större mening. Det handlar inte om det, det handlar om en känsla, en attityd. Det här är musik jag behöver när jag vill fylla på mitt självförtroende, känna mig odödlig. Det är känslan av att hela livet ligger framför mig och allt är möjligt. På väg hem i kväll går jag med lite rakare rygg.

Where were you while we were getting high?

Gubbjävel!

Känner mig som en latent gubbjävel (ett fantastiskt uttryck Marcus Grahn använde i en recension i AB i går). En sådan där som vill ha lugn och ro, inte en massa spring, oväsen och störigt mediafolk inpå knuten.

Vem har bestämt att de ska få vara och spela in i min trappuppgång? Inte nog med att de vill ha min lägenhet, är jag hemma vill de säkert att jag ska vara tyst också.

(Det där sista motsäger kanske lugn och ro. Men jag vill stå för oväsendet själv, när jag vill.)

Bulleribulleribock!

Ligger naken i sängen och läser tidningen när det plötsligt bankar på dörren. Får på mig provisorisk klädsel och öppnar. Utanför står Felix Herngren, Hans Ingemansson (han som bankade så skönt på Hammondorgeln i The Creeps) och några till. Det ska spelas in reklamfilm nästa vecka i min trappuppgång. De skulle vilja använda min lägenhet. Någon skulle komma ut därifrån och de skulle kunna byta om där.

Jag vet inte. Viss ersättning utgår, men min magkänsla säger nej. Det här är mitt hem, faktiskt det enda hem jag har. Ska min lägenhet ge sig in i "branschen" nu också? Vi får prata om det där. Även en lägenhet har väl rätt till viss integritet!?

I dag lyssnar jag på Oasis hela dagen och ja, nu städar jag.

"Some might say they don´t believe in heaven. Go and tell it to the man who lives in hell."

Jag är inte bitter. Det är mina sånger.

På väg ner i tunnelbanan möter jag en vän jag inte sett på länge. En kille i gänget han har sällskap med frågar - var det inte du som satt på det där kaféet och sjöng så bittra sånger?

Får skaffa mig ett långt förhållande, igen. Kan inte hålla på att göra "skilsmässoplattan" varje gång. Fast den här gången blir det det - också.

För övrigt händer det att jag gör en del mål inomhus.

Våga fråga!

Det ringer en kille från...(ohörbart)...och undrar om han får ställa några frågor. Tar det lång tid? frågar jag. Nej, säger han. Det handlar om tobak. Kul, tänker inte jag, men det kunde varit värre. Fyrtio minuter senare är vi färdiga. Vilket är det första snusmärket du tänker på?...vilket är det åttonde snusmärket du tänker på? (Det är sant!)... Tycker du att det och det är innovativt, gott, manligt, roligt och så vidare och så vidare. Man hinner med många frågor på fyrtio minuter.

Min aviga hållning och mina sarkastiska svar får i alla fall både honom och mig att skratta.

Hej, Clown!

Oj, vad jag jobbade i går. Kunde liksom inte skriva. När jag kom hem hade dygnet tagit slut och så även orken. Först var jag på mässa och på kvällen var det teater i Enköping.

Två dagar har jag stått i en monter på byggmässan (!) i Älvsjö iklädd kirurgkläder (!) och varit någon sorts lekledare för ett företag som sysslar med betong (!). Behöver jag säga mer? Förmodligen inte. Eller, det är väl helt okej, bra betalt och bara fyra timmar, men det är klart att tanken ibland slår en - vem vad var är jag?

I morgon ska jag i alla fall vara ledig och ägna dagen åt att ordna upp det ena och det andra. Blanketter, sådär i allmänhet, ska fyllas i och skickas, samtal ska ringas och min svinaktiga lägenhet ska städas. Tycker alltid att jag precis har gjort det och inte behöver göra det NU IGEN. Senast var väl före jul. Nu är det disk som lever sitt eget liv, damm, sand, jord, blod, slem, hår, avlagringar och äckel. Näää, så illa kan det naturligtvis inte vara, men nästan.

Jag verkar vara på ett konstigt humör. Jag måste gilla när saker och ting går åt helvete, eller åtminstone inte blir riktigt som man hade tänkt sig. Jag skulle vara roligaste killen i skyttegraven eller koncentrationslägret. Kanske är det bara en släng av flågelflunsan.

Många frågar sig säkert (varför de nu skulle göra det när det är jag som har svaret) hur det gick i måndags! Faktiskt, vi förlorade (6-2). I kväll provar jag en annan sport - inomhusfotboll. Inte heller min starkaste gren. Min inneboende genalitet behöver tid och ytor. Precis som de vackra fria fåglarna (?).

Ser man på!

Insåg just att det är på torsdag jag ska gå och se Oasis på Hovet. Det var ju ett bra tag sen jag köpte biljetten, var den nu är, ja? Vore väl att överdriva att påstå att det känns så där väldigt hett. När hörde man dem senast? Inte en massa hauss i media precis. Men det är utsålt och ska bli kul att se vad de går för. Senast jag såg dem var väl för nio år sen. (Lägg av, kan det verkligen vara så längesen?) Se fram emot någon typ av recension torsdag kväll eller fredag!

I övrigt på livefronten är det så att Thåström spelar i Stockholm och Håkan Hellström i Västerås och Uppsala samma vecka i mitten av mars. Kanske skulle köpa upp lite biljetter. Fick faktiskt ett presentkort hos Ticnet i julklapp.

I dag har jag lyckats förlägga diverse repetitioner hemma hos mig själv. Praktiskt. Bara sitta här och ha mottagning. Först musik. Vi gjorde en fantastisk inspelning på mobiltelefon som sen ska mejlas till övriga musiker. Nu väntar jag på skådespelare för Burroughs rep. Dessutom har det trillat in ett manus i brevlådan till teveserien "Mäklarna" av Ulf Malmros och Vasa. På måndag ska jag vara taxichaufför och köra runt på Kjell Bergqvist.

Som inte det vore nog ska dagen avslutas med bockeymatch. I dag vinner vi, det känner jag på mig! Jo, tjenare!

Vafalls!

En lagom intelligent man i sina bästa år med utbildning, erfarenhet, visioner, humor och kunskap vill sätta upp en pjäs med brännande, både historiskt och dagsaktuellt, tema. Kan det vara något kanske? Skulle inte tro det. Jag bitter? Knappast.

Första möte i dag för intresserade. Ser inte ut som jag får ihop folk som vill vara med i uppsättningen av Nathan den vise. Det fattas framförallt manliga skådespelare.

Nu går jag på Sopranos, år två.

En orm i paradiset

I min egen lilla söderidyll smyger tjuven. I torsdags, när jag inte var hemma, hade en granne i min trappuppgång inbrott, blev av med dator och kläder. Obehagligt. Bäst att låsa alla möjliga lås. Och föreningens gemensamma musikrum har blivit ett piano fattigare. Fast där har vi en misstänkt. Som flyttade för ett par veckor sen (!).

Sociopat, någon?

På skylten när man kör in står det något om att här är friheten större, vi är friare, eller nåt sånt. Skanör är en vacker plats. Havet och de låga gamla fina husen i det pittoreska samhället. På promenad bort till spel- och tobaksbutiken tittar jag in genom fönsterna. Överallt ser det ut som om Ernst, på sitt allra mysigaste humör, varit och ställt till rätta. Alla är väluppfostrade och artiga.

Vad är det då som stör, när det inte finns något som stör? (Förutom att "tobaksbutiken" knappt har något snus. Får köpa mitt tredjehandsval. Inte så många som sysslar med sånt här.) Vem skulle inte vilja ha det så där?

Det är väl just det. Ibland vill man bli störd, överraskad, chockad (nåja), ha något som bryter mönstret. Inbillar mig att här inte finns särskilt många invandrare, knarkare, uteliggare, "besvärliga människor" eller andra som på något sätt avviker från den vita-, heterosexuella-, kristna-, medel- och överklassnormen.

Jag njuter av att vara där. Det är avslappnande och rofyllt, men jag skulle inte kunna stanna - eller? Tror inte alls jag skulle känna mig friare i längden. Det är något som stör - mig. Förmodligen talar vi om samma känsla som den som kommer krypande om jag ser Rhapsody in Rock(!) eller en folklig fars på Chinateatern.

Vad är det där? Ett uppror mot min egen trygga uppväxt bland villakvarterets välansade gräsmattor? Något för terapisoffan.

På turné

Efter några hårda dagar ska det bli skönt att sitta på tåget, läsa, lyssna på musik och vila. I dag blir det teaterturné till Skåne.

"Kan du älska mig som tågen älskar rälsen?"

Dubbel bokföring

Nu har jag läst och hört om Roland och hans likgiltighet inför kvinnors möjlighet att få se fotboll live. Knasigt! Visst, vi kanske inte kan ändra på deras kultur hur som helst, men en markering hade ju inte skadat. Och han som är/var(?)socialist och allt. Men så har det väl alltid varit. Klasskampen har prioriterats före kvinnokampen.

I dag jobbar jag dubbelt. Har slutfört arbetet med badrummet. Från kakel och golvvärme till arkeologisk utgrävning. I kväll blir det teater på slottet.

Så att du vet att du lever!

Att vara en del av trasproletariatet är ingen underkur för skönheten precis. Blir nästan rädd när jag kommer hem och ser mig själv i spegeln. Jösses, vilken grå figur. Det visar sig vara ett tjockt lager damm från betongen jag massakerat. Så efter tvagning, rakning och infettning återfår jag min lyster. Nåja, min vinterglåmiga hy är väl inte alltför upphetsande, men jag ser i alla fall ut som om jag lever. För det gör jag i allra högsta grad.

För övrigt var det kul att spela i går. Som traditionen bjuder förlorade vi. Ledde faktiskt i halvlek, men det hela slutade 2-4. Ett av desssa fall framåt. Det var mot serieledarna.

Vän av ordning tycker till!

Låt oss rasa i en anda av politisk korrekthet.

- Paris-Dakar rallyt. Vad är det för tokig tävling där man varje år utan att göra någon större min rapporterar om dödsfall. I år tre stycken, deltagare, sen nämner man på sporten i teve, så där i en bisats, att det var visst några barn som blev överkörda också. Förbjud!

- Ser War Stories med Oliver North på Fox. Krigsanekdoter berättas, hur fint man gjorde både det ena och det andra. Man pratar om Vietnam, "det land som tog så många amerikanska liv". Undrar varför? Ge er!

- Daniel Nyhlén har försvunnit från Aftonbladet. Inget att rasa över, tvärtom. Fortsätt så!

Nu orkar jag inte mer idag. Det är jobigt men ibland nödvändigt att rasa.

Han river!

Spik i foten är inte det enda. Fingrarna blöder och byggdammet river i lungorna. Adrenalin. Aggressivitet. River väggar, tak och golv. Det är ett träningspass på åtta timmar. Det är tolv år sen jag hade ett "hederligt" arbete (Just det här är väl allt annat än hederligt - ur vissa aspekter.). Nu minns jag. Man kommer hem och det enda man vill är att slötitta på teve och somna i soffan.

När jag sitter på tunnelbanan i fristadskläder är jag någon helt annan.

Men här duger det inte att ligga i en hög och vara utmattad. I kväll är det bockeymatch. Jag missade matchen senast, de hade fått tokstryk, 14-1, eller nåt.

Moderna fotografier från 50- och 60-talen

Kunst und Kultur ägnar sig åt just - kunst. För första gången någonsin besöker jag Moderna muséet på Skeppsholmen. Till mitt försvar vill jag säga att jag besökt synnerligen moderna muséer i andra länder och städer.

Det är sista dagen man kan se utställningen med tre fotografer, Arbus, Model, Strömholm. Mest porträtt av mer eller mindre skabbiga och udda individer. Det är uttrycksfullt och sätter igång tankar kring personerna, tiden, städerna, livet.

Efter ett tag infinner sig dock den vanliga musée-koman och man går och fikar istället. Det blir för mycket på en gång. De permanenta utställningarna får jag ta en annan gång. De är ju dessutom gratis nu för tiden (Än så länge är väl bäst att tillägga. Man vet aldrig vad borgarna hittar på.). Det är sådant som är kulturpolitik!

Med mig hem tar jag en citat av fotograf Strömholm som satt uppsatt på väggen och som jag inte riktigt kommer ihåg, men som jag sedan hittar på nätet.

"Det är konsten att SE som är utgångspunkten
för allt skapande, sen har varje yrke sin speciella matematik och sina materialbegränsningar"
Christer Strömholm

Grabbhalva

I går var en dag i "grabbighetens" tecken. Kuppade mig in på ett arrangemang som inte alls hade med min födelsedag att göra, men som blev ett utmärkt sätt att fira på. Blev upphämtad redan vid tolvtiden för möte i spelbutiken, sen bastu, smörgåstårta, fotboll, hästar och en massa pengar kastade i sjön, teveklipp med elak och äcklig humor, musik. Givetvis fanns där också sprit och öl.

Många timmar senare avslutades det hela med nattliv på Metro. På något sätt tycker jag det är kul, eller intressant, eller nåt, men visst har nykterismen och/eller åldern ett pris. Det är något märkligt med det där att stå och trängas och knuffas och knappt höra vad någon säger samtidigt som man ser tuff och snygg ut.

På väg hem köper jag hamburgare och snus. Jag, en man, inne på sitt trettiofjärde år.

Ja må jag leva!

Klart jag sett "Almost Famous". Den är bra, men jag är sällan den som ser filmer flera gånger. Det fick bli Sopranos istället.

Någon berättade här om dagen på engelska i något program på teve om någon som var i trettio- fyrtioårsåldern. Det översattes med att personen var i medelåldern. Är jag i medelåldern nu? Det var jag väl i så fall i går också, trettiotvå eller trettiotre är ingen större skillnad.

Nu har jag kört bil genom stan för första gången sedan den infördes. Det var vid femtiden när det borde varit mycket bilar ute. Aldrig har det gått så snabbt och smidigt att komma ut ur stan. Trängselskatten är en lysande uppfinning. Tjugo spänn var det värt. Särskilt när man inte betalar själv.

Ja, "Så lyckades Birgit Nilsson hålla sin död hemlig", är en intressant rubrik.

Fanfanfan

Mäktigt! Thåström som rumba. Som alla andra svenssons tittar jag på Let´s Dance. Fast nu slår jag över till "Almost famous" på trean. Det ska vara en bra film. Tror inte jag sett den.

Hybris!

Tyvärr. Studio Virtanen på TV8 är inget vidare. Man vill ju att det ska vara det. Jag gillar honom - när han skriver. Läser det mesta, både blogg och Bladet. Vi är inte så många som tittar heller, typ 1000 pers såg första programmet. Bra gäster, men det funkar inte att vara så där...osäker, nervös, ofokuserad eller vad det nu är som är problemet. Och det finns fler. Erik Hörstadius verkar inte helt stabil. Och det i en reklamsnutt för programmet Studio 8 (tror jag). Ingen direktsändning. Fritt antal omtagningar.

Jag skulle kunna göra det där. Jag kan tänka mig att ha en egen talkshow.

Kulturrevolution

Fräs vitlök, basilika och persilja i mycket olivolja. Häll i en burk krossade tomater. Låt koka en stund. Koka spaghetti, lägg i brockoli de sista tre minuterna. Lägg upp pastan och brockolin i en djup tallrik. Slå på tomatsås. Strö över riven parmesan och nymald svartpeppar. Tre önskningar på en gång - enkelt, billigt, gott. Den här veckan har jag tid att laga mat också.

På måndag är kulturrevolutionen här - igen, glasögon förbjuds, akademiker och kulturarbetare ska ut och arbeta på fälten. Då ska jag, okunnig och intet ont anande, skickas hem till någon och gå bärsärk i ett badrum. Ser Magnus Kreppers murare i "Om jag vänder mig om" hos någon skum Ingvar Hirdwall-gubbe framför mig. Men så blir det nog inte. Inte så många som är så där. Eller?

Laguppställningen är klar, undertecknad, Emil, Håkan och Daniel. Vecka sju träffas vi, repar och spelar in. It´s only rock´n roll, but I like it!

Nu ska jag försöka få tag på Håkan Hellströms nya. På tiden. Den kom ju för flera dagar sen. Musik för oss pojkar som aldrig riktigt sett nån i ögonen och förstår om du skulle träffa nån bättre sen. Vi som aldrig varit normala. Bara när jag går med dig...

Lita på mig!

Sveriges mest trovärdiga dialekt enligt Fredrik Lindström: En tjej från Växjö.

En kille från Moheda kan inte vara så illa heller.

Dagens namn är Fridolf

Appropå Fridolf kom jag att tänka på Franz. Nu kom jag på var jag hört namnet tidigare. Franz Ferdinand är ju inte bara några skottska akademiker som spelar dansvänlig gitarrpop. Det var ju han som var tronföljare i Österrike och som 1914 sköts av Gavrilo Princip, vilket utlöste det första världskriget. Jaja, så var det ju.

Äggröra?

Jag har många ägg i min korg. Ägnar mig åt skådespeleri, skriver låtar och spelar musik, ska regissera och kan inte låta bli att skriva lite dramatik också. Som tur är var det i alla fall längesen jag insåg att idrotten inte var en möjlig karriärväg.

Är det här bra eller dåligt? Det öppnar ju för fler möjligheter, samtidigt vet man ju inte om det skulle vara lättare att lyckas med lite fokusering, att satsa allt på ett kort. Allt eller inget. Men det verkar inte rikitgt vara jag. Jag kan liksom inte låta bli att vara där och peta. Det finns så mycket jag vill göra. Det är bra.

"Om det här är vintern måste våren vara på väg", sjunger Lundell. I dag stannade jag i en riktigt skitig hårt trafikerad korsning, vred upp volymen, lutade mig mot en husvägg och lät solen värma mig.

Jag vill göra Thommy Berggren till kulturminister, sjunger han i nästa låt. I en bättre värld.

Letterman, semlor och Luther

Jag tycker inte Letterman gjorde bort sig i går när han dissade högerspöket O´Reilley. Visst, det kanske inte är det bästa sättet att argumentera på, att säga att jag har inte sett ditt program, men det du säger är skit. Fast det är ju det. Letterman är "bara" en underhållare/komiker, härligt att se honom ta ställning och inte bara vara inställsam mot alla gäster, vilket de flesta talkshowvärdar faktiskt är. Särskilt svenska. Men den här mannen visar sitt humör och sina känslor. The Original. The Best.

Jösses, vilket härligt fritt glidarliv jag lever. Sover länge. Läser tidningen och äter frukost. Mejlar. Skriver. Läser manus. Tar en promenad. Köper Aftonbladet och en semla på konditori Eclair. Värmer ärtsoppa i micron. Spelar gitarr. Äter semlan i soffan. Lyssnar på musik. Men, plötsligt knackar Luther på dörren. Och det är inte Martin Luther King, utan den andre. Man måste jobba på riktigt också. Livet ska ha fasta ramar, det ska vara skitigt och svettigt. Tänkte inte på det - för ett ögonblick.

I morgon ska jag jobba på riktigt, framåt kvällen. Och nästa vecka blir det mycket jobb. Det hotas till och med att jag ska ut och slita vid sju - på morgonen.

Nu fattar jag!

Som sagt, man kan läsa mer om Burroughs här.

Det som ser kontigt ut här där jag skriver syns alltså inte sen. Jaha, ja.

William Burroughs

Nu kan man läsa mer på www.benway.se

(Vad hände med sådana där snygga smidiga länkar? Nu för tiden när man trycker på den knapp som tidigare fungerade så bra ser det ut så här:
Hjälp! Någon?)

Ex-alkis och haschtomte

Sällan har man sett någon så uppenbart nervös och darrig i teve som Virtanen i sin studio. Han verkade inte riktigt höra vad folk sa, eller vad han själv sa. Runars julkort drogs fram minst en gång för mycket och Stolthet och fördom var skriven av Shakespeare. Kände igen panikångestsymptomen från när jag själv, före all scenvana, satte mig bakom Kristian Luuks skrivbord. Men jag behövde inte sitta kvar så länge.

Men det kommer säkert att bli bra. Pulsen kommer att gå ner.

100 höjdare i går. Vilken grej att en haschtomte som Kenta varit med i melodifestivalen (1980). Vilken låt! Vilken härligt avslappnad stajl! Och så en tröja med texten "69, Try it you´ll like it" och illustrerande bild. Snacka om sexkupp. Ex-alkisen Bedrup behandlade Kenta som om han var helt efterbliven. Det hade han inget för.

Jag har ett hål i huvudet. Gick in i en sån där ställning man använder när man piskar mattor. Jag skulle varken piska mattor eller något annat, bara passera.

Liket lever!

Likt fågel Fenix reser sig Nåjden ur askan och tar nya tag, om än något tilltuffsad. Tillslut hör "presidenten" av sig. Som tidigare konstaterats blir det division sex nästa säsong. Vi slopar ett lag, alltså inget lag i reservserien. Behåller typ trettio man i truppen. Låter kanske mycket, men knappast. Antar att minst hälften inte brukar kunna vara med när det väl är match. Oseriöst, tja, vi är ju inte proffs precis. Dock, "OBS! Gubbs som ej orkar löpa i 90 minuter göre sig icke besvär i år". "Presidenten" talar klarspråk i sitt SMS-meddelande. På onsdag kör säsongen igång inomhus i Liljeholmshallen.

Gubbs eller inte, tur för mig att jag får medhåll från en kvinna, fotbollsexpert och före detta spelare, Jennifer Wegerup. "...damerna skulle kunna vara bättre tränade. För det behövs ju inga särskilda resurser heller, det är bara att gå ut i skogen och köra tills man spyr". "Tjejer som tycker att det är jobbigt att göra beep-test inför lagkamraterna har fel psyke och bör lägga av".

Det är inte ofta, men ibland händer det. I dag är en sådan dag. Jag vaknar vid fyratiden och är pigg och rastlös. Vad hände med kräksjukan-light? Kanske är det för att jag slappat så osannolikt mycket hela helgen. Hela min existens protesterar, nu får det ta mig fan hände någonting! Kanske är jag uppspelt för att jag snart får besök och ska visa upp mina låtar och för att jag i kväll ska presentera pjäsen och eftersöka folk till "Nathan den vise", som jag ska regissera?

Tony Clifton

Håll utkik efter Tony Clifton framöver. Bandet från Gotland spelade på Burroughs-galan på Mosebacke i kväll. Rock´n roll med den rätta attityden och soundet. Svenska Arctic Monkeys?

Det var en del folk där i alla fall. Rockband, lite prat och Burroughs-text. Konferencier var han från idolprogrammet, inte trollkarlen, den andra.

Uppenbarligen gick jag hem tidigt. Kräksjukan-light.

2 februari är det premiär för pjäsen. Då är jag där. På scenen alltså.

Mera teve!

I morgon 22.30 börjar Studio Virtanen på TV8. Det måste man ju kolla in. Bara att ringa till comhem och uppgradera utbudet i apparaten. Passar samtidigt på att få ner bredbandskostnaden med 70 kronor i månaden. En ren vinstaffär alltså.

From: Fredrik Virtanen
To: Björn Johansson
Sent: Sunday, January 08, 2006 5:26 PM
Subject: Re: TV 8

wow!

Resumé av en tv-kväll

Det kan inte ha varit roligt att vara Pete Best. Precis när de skulle slå igenom på allvar och spela in första egna skivan får han sparken. Och det från det största och bästa band som någonsin funnits - The Beatles. Sen sitter gubben som jobbade med inspelningen och som menade att Best inte höll måttet, i dag och säger att han sparkades i onödan. Ringo hade knappast heller klarat av det han bad Best spela. Istället blev Pete Best statstjänsteman.

A Hard Days Night är knappast så bra, som film betraktat, även om någon tok ger den fyra plus. Där blir jag lite rastlös och börjar pyssla med annat.

Sen är det mordet på Lennon. Jag blir ledsen, upprörd och besviken. Så onödigt. Chapman hade ju ångrat sig en gång och åkt tillbaka till sin fru på Hawaii, sen ändrar han sig igen, åker till New York och skjuter. Efteråt inser han genast hur meningslöst det var.

Det är naturligtvis ingen som kan veta, men många vittnar om att Lennon verkligen var på gång, då hösten 1980. Han var i fin form, började göra bra musik igen och hade planer på en världsturné. Och även om han inte hade gjort det var han en människa älskad av många. Hans jesusliknande bild står här på hyllan över mitt skrivbord.

Sist kommer Lennons jukebox, musiken han bar med sig och som inspirerade honom. Vi får se Lieber, Stoller och lite andra som skrev eller framförde musiken. Och så Sting. Varför? Eller varför inte? Jag vet inte. Det här programmet är väl sådär. Det är väl intressant att höra om influenser, men det kunde gjorts roligare. Eller så var det bara jag som började få träsmak.

Vaknar upp med DN och får tårar i ögonen - igen. I DN Söndag finns Anna von Brömssens bilder på Sebastian som dör i cancer. Snacka om orättvist och meningslöst. Samtidigt så vackert.

I kväll är det gala för att göra reklam för pjäsen om Burroughs. Livemusik och sånt. Mosebacke 20.00.

Formsvacka

Inte riktigt min dag i idag. Vaknar med något i halsen. Går och tränar. Blir helt utmattad och konstigt svettig efter en övning. Tillbaka hem till soffan. Vitlök och några amerikanska dunderpiller.

Det kunde vara värre. Italiensk fotboll och fem timmar Beatles på teve i kväll!

Kompassvägen - Slussen

Folk skaffar sig hus i Nacka eller Boo eller vad det heter. Tystnad, natur, vatten, fina kåkar. Bara inte så lätt att ta sig hem så här en sen afton.

Den automatiska idioten på SL förstår inte vad jag säger. När jag till sist får en uppgift visar den sig inte stämma. Osäkert vilken sida om vägen man ska stå för att fånga bussen. Bytas ska det i alla fall någonstans. Hoppar på. Med hjälp av någon hemlig signal stoppar chauffören en mötande buss. Jag går på, han säger att hans buss inte heller går till Slussen, vilket det stod på den att den gjorde. Men jag kan nog byta någonstans. Efter en stund pratar han länge och helt obegripligt i sin mikrofon. Inte så många på bussen. Jag antar att han försöker kommunicera med mig. Nu är han helt säker. Den här bussen går inte till Slussen. Men, han ska köra dit. Hans nästa tur går därifrån. Jag får åka med. Bara han och jag i bussen. Det är halt. Bussen kommer inte loss. Jag sjunger, en busschaufför, en busschaufför, det är en man...Eh, ska jag putta på? Han backar. Vi tar oss ut på vägen igen, jag och min busschaufför.

För att göra en lång historia kort. Jag är hemma nu.

Trettondagsafton...

...är inte bara en pjäs av Shakespeare. Missade helt att det var någon sorts afton i går. Satt hemma i min ensamhet och färdigställde en ny låt - En helig allians - om vänskap och en förebild som försvunnit. På måndag träffar jag musiker för att se vad någon annan tycker och vad det kan bli av det här.

Sen två avsnitt av Sopranos. Nu är jag på desperat jakt efter andra säsongen. Slutsåld överallt efter julhandeln. Efter det var klockan ganska mycket, men tröttheten inte så stor. Satt uppe och såg New York Rangers - Philadelphia. Av någon anledning fick Lundquist inte stå. Foppa var ganska anonym. Kim Johnsson gjorde typ årets mål. Laddade bakom eget mål, tog sats, åkte förbi alla och satte enkelt pucken bakom målvakten. I ärlighetens namn somnade jag efter två perioder.

Läge för sovmorgon. Vaknar upp till action på högsta nivå. Not. De där oredigerade direktsändningarna på SVT 24 är verkligen public service och en lovvärd insats för demokratin, men särskilt tevemässigt är det inte att se vänsterpartister göra lite oigenomtänkta inlägg och sedan gå på lunch.

Det var liksom förutbestämt att The Strokes "First Impressions of Earth" bara skulle få ett ljummet mottagande i tidningarna. Rockens hopp i början av 2000-talet som inte kan leva upp till förväntningarna. Nu är det "trist" och "flopp" och "coolt, men inte bra". Vad de än gör kan det inte vara tillräckligt bra. Visst, säg det som inte kan bli ännu bättre, men det här är jävligt bra! Inte en tvåa, inte en trea utan en fyra - minst.

Får ett tips om en skandal i tunnelbanan. När tågen kommer står det åtta vagnar på skylten över spåret. Sen kommer det bara tre. De nya vagnarna, som i stort sett är de enda som används, är mycket längre än de gamla. Total förvirring. Man rasar.

Å andra sidan

Sen kan ju idrott vara något helt annat.

"Just betoningen på tävlandet är något som kan stå i motsats till de idrottspolitiska målen om en idrott för alla. Hur löser man då motsättningen mellan att behålla tävlingsglädjen samtidigt som resultatjakten tonas ner? Svaret finns redan inom flickidrotten. Den lever i stort upp till vad staten och idrtottsrörelsen vill att idrotten ska vara".

"Flickornas miljöer bör därför utifrån de ungas egna upplevelser stå som modell för idrotten. Det är här vi kan finna de mest positiva förebilderna för en idrott som lägger mindre betoning på tävling och mer på nöjet att idrotta".

(Per Nilsson, Mats Trondman, Nils-Olof Zehtrin, Aftonbladet Debatt i dag.)

Spring i benen?

Det går inte att komma ifrån, damfotboll är inte lika bra som herrmodellen. Långt ifrån. Går inte ens att jämföra på samma dag. Det är något helt annat och om någon föredrar det, visst. Men om damerna vill bli tagna på allvar måste de ta sig själva på allvar. Inte åka på semester när det är viktiga matcher.

Och nu är det SOK som vill dra in stödet till landslaget för att de inte är tillräckligt bra tränade. Absolut, damerna lever under andra villkor och måste ofta jobba heltid samtidigt som de tränar - vilket herrarna ofta gör också även om de spelar i Superettan - men det duger inte att säga att man inte fullföljt styrketräningen, att det har varit lite slarvigt. Och man kan definitivt inte dra sig för att göra cooper- och beep-test.

"Man går in med en negativinställning och tror inte man ska klara springa så mycket, och då gör man inte det. Det är jobbigt att köra när andra tittar på. Det är svårt att göra bra resultat i beep-testet om man inte vågar springa... - Nej, men tänk dig själv om du springer med dina kompisar. Om du ser att andra klarar jättemycket är det klart att det sätter en mental press på dig", säger Victoria Svensson, även om hon själv inte längre har några problem att göra testerna.

Ja, tänk dig själv att du springer med dina kompisar! De där testerna får vi göra i division fem också. Klart att det finns prestige, press och konkurrens. Men är inte det en del av vad idrott handlar om? Klarar man inte det på träning med sina kompisar hur ska man då kunna vara elitidrottare och prestera inför fulla läktare, miljoner tevetittare, sponsorer och klubbar?

Fråga Anja, Kajsa, Sörenstam och de andra hur man gör!

Dags för rättvisa!

Ljungberg tjänar 630 000 - i veckan. Och då är han knappast den fotbollsspelare som har högst lön. Det är väl ungefär vad jag får ihop på tre år. Precis som en massa vård- och affärsbiträden och annat hederligt folk.

Ändå glömmer man det där ibland och tänker, vad synd om honom som är skadad nu. Eller, stackars honom som inte fått spela så mycket på sista tiden. Han måste ha det jobbigt. Tjenare! Skitjobbigt. Jogga lite, få massage, ta varma bad och sen kvittera ut den lönen.

Samma sak med vissa artister. Man tänker att det kan inte vara lätt att vara typ, Björn Skifs, visst, han är känd, kanske till och med folkkär, men när hade han en hit senast? Han sitter på hur många miljoner som helst. Eller ta Niklas Strömstedt, han har väl fått ta mycket skit. Där trillar det in någon dryg miljon om året.

Och så våra politiker i Riksdagen som drar in en halv miljon och uppåt om året och får någon sorts inkomstgaranti resten av livet. Och de behöver inte ens betala trängselskatt. Det har de själva bestämt - också.

Inte för att pengar är allt. Verkligen inte. Man kan ha problem ändå, världen är full av olyckliga rikingar, men det är inte det jag pratar om. Som vanligt vet jag väl inte riktigt vad jag pratar om. Fick bara en känsla av att det är något som inte riktigt stämmer.

Att köra eller inte köra...

Det här med trängselskatten. Hur mycket kan man skriva om den egentligen? Hur mycket som helst verkar det som. Dag efter dag är tidningarna fyllda med grafik, frågor, svar och analyser.

Egentligen låter det som en bra idé. Det är kanske inte självklart att det ska vara gratis att förpesta människor och miljö, vilket i någon sorts slutända kostar pengar. Dessutom förlorar företag och samhälle ett antal miljoner varje år som går upp i rök när trafiken står stilla eller rör sig väldigt långsamt. Tid är pengar. Money talks och så vidare.

Eftersom jag trots allt inte riktigt orkar bry mig och läsa allt det där tidningarna skriver vet jag inte vad jag pratar om, men många verkar säga som till en misslyckad fotbollsspelare - Bra tänkt!

Men så fel det blev. Konstig placering av stationerna, registrering av medborgarnas beteende, man ska betala även när man åker ut från stan, besvärligt att betala, brist på parkeringar utanför och i stan, problem med kollektivtrafiken, pengarna går till staten inte staden (tror jag) och sånt.

Och så kostar det ett antal miljarder för att prova i sex månader, sen vinner borgarna valet och lägger ner skiten. Det tänker de göra även om det blir ja i folkomröstningen, vilket det knappast kommer att bli.

Så har den ältats lite till, denna skatt och i dag minskade trafiken med 16 procent. Det var det sista. Åk nu!

Byta, bytt, bytit

Det tar mig i stort sett hela dagen att gå runt och byta felköpta julklappar. Skivor man redan har, böcker ingen orkar läsa. Var väl trots allt en ganska lugn dag på stan efter all hysteri. Flera ställen öppnade till och med senare eller var rent av stängda för inventering.

Letade man efter en tröja fanns den i XL och möjligen - XXL. Verkar vara lite obalans i inköpen. På hur många ställen som helst fanns inga tröjor i någon annan storlek, men säkert tio, femton stycken modell större. Någon borde dra någon typ av slutsats. De stora killarna vill inte ha skiten.

Kan inte låta bli att titta efter Sopranos säsong två. - Slutsåld, men finns i XL. Näää. Nu är jag fast. Hade tidigare inte sett ett avsnitt. Nu är halva första säsongen avverkad. Blir tvungen att köpa allt. 36 volymer, eller nåt, av högklassisk teveunderhållning i hyllan.

Horoskopet i Aftonbladets söndagsbilaga säger att jag får ett mycket bra år. Man tackar. En spåkärring i DN säger att Sverige går till final i fotbolls-VM. Gärna för mig. Tyvärr känner jag som gammal siare lite dåliga vibrationer där. Det har gått över förväntan länge. Är det inte på väg neråt nu? Lasse Sandlin tippar SM-guld till Hammarby. Många andra tror plötsligt att Helsingborg ska vinna. Är det inte att sätta lite väl stor press på och tilltro till Henkes eventuella halva säsong?

Fortsättning följer...

Så vaknar man upp med cigarrandedräkt och huvudvärk och det är 2006. Kylskåpet tomt efter bortavaron, bara att hasa sig ner till en nästan folktom butik och köpa upp ett bassortiment av flingor, mjölk, bröd, pålägg och sånt. Sen får en extatisk Springsteen skaka liv i kropp och själ med en många timmar lång liveinspelning.

Tid att göra några nedslag i mitt alldeles eget 2005.

Januari: 16.30 den 10 januari lyfter planet som ett antal timmar senare "hits the ground at JFK". En mäktig upplevelse att för första gången rulla in på ett nattligt Manhattan. Diners, teatrar, klubbar, Times Square, gospel i Harlem, amerikansk fotboll, Central Park, gator och avenyer. Egentligen är vi alla New Yorkers.

Februari: Den 6:e. Håller amerikaminnena vid liv genom att sitta uppe med några vänner och se Super Bowl. Kommer inte ens ihåg vilka som vann, men jag gör nog om det i år igen. Får läsa på lite i Football for Dummies först. Jänkarna har mycket smartare sporter än vi.

Nypremiär för Spinkis. Som senare blir recenserad av barn i TV Fyras Lattjo Lajban. De, som så många andra, tycker det är fantastiskt bra. Ser Bright Eyes och Rilo Kiley på Münchenbryggeriet. Bright Eyes med Connor Oberst i spetsen, killen som kallats den nye Dylan.

Mars: Ett första möte med de övriga skådespelarna i Trettondagsafton. Jag ska spela narren Feste och skriva musiken. Premiär för Bajenrevyn.

April: 4:e. Ser Popsicle återförenas för en enda nostalgispelning på Cirkus. Alla vi trettioplusare som var med när det begav sig var där. Spelar in musiken för Trettondagsafton i AceTone hos Micke Borg.

Maj: Går som vanligt i ett inte allt för inspirerande demonstrationståg. Inte ens Timbuktu får det att svänga i Kungsan. För sina synder bjuds arbetarrörelsen dessutom alltid blåst och regn på denna sin högtidsdag. Repetitionerna av Trettondagsafton börjar den 3:e. Ser Kent hålla väckelsemöte i sitt jättetält.

Juni: Repetitioner, premiär den 17:e, föreställningar, recensioner. Åker till Oslo med min bror och ser Iron Maiden. Mäktigt! Hårdrock från 80-talets början när den är som bäst.

Juli: Äter surströmming för första och förmodligen sista gången. Det blir semester och jag åker till Småland för att hänga med vänner. Regn, regn och åter regn.

Augusti: Blir regiassistent på Teater Tribunalen. Ute skiner solen, inne sitter vi och läser och diskuterar gamla greker. Spelar en massa fotbollsmatcher och gör vid ett tillfälle tre mål i samma match. Vi förlorar ändå. Det slutar senare med att Nåjden degraderas till division sex och i skrivande stund vet jag inte hur lagets framtid ser ut. Längesen "Presidenten" hörde av sig.

September: Följer med spänning Sveriges VM-kval. Det gick ju vägen. Sitter och följer en massa repetitioner. Spelar Herrgårdsmord, som alla månader. Hänger på låset den 22:e när Lundell släpper Värmen.

Oktober: Börjar dejta. Ser Dylans märkliga spelaning på Globen. Vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker. Helt lyckat var det väl inte.

November: Får veta att min nuvarande anställning inte förlängs. Börjar spela hockeybockey i Orli Bockey. Laget är döpt efter en vacker judisk flicka. Fantastiskt kul att nästan känna sig som en sån där tuff hockeyspelare, men vi förlorar hela tiden. Repeterar pjäsen om William S Burroughs några gånger. Har ett par småroller. Premiär i februari 2006.

December: Slutar dejta. Jobbar på nya flirtar. Spelar Bajenrevyn - igen, nu i samband med julmat. Går och ser Hammarbys första hemmamatch i Royal League. Gör inte om det när de spelar igen veckan efter. Julfest. Skriver in mig på arbetsförmedlingen. Gör upp planer för nästa år. Musik, regi, provfilmningar, kneg...

Avslutar året behagligt hos vänner i Småland och Skåne. Slappar, laddar ner musik, ser film och får inblick i småbarnsfamiljelivet. Får godkänt i tvåbarnspappatestet; vagga bebis i famnen och samtidigt spela fotboll med tvååring.

Herredjävlar, vad ett år går fort. Dags att rensa lite i hyllorna och ta nya tag, men det får nog vänta till i morgon. Tillbaka till sängen. Springsteen håller på än.

"We made a promise, we swore we´d always remember. No retreat baby, no surrender".