Even better than the real thing

Hörde något om att en riktigt bloggare bloggar minst sex gånger per dag. Jag är inte en riktig bloggare.

Rundgång, gräslök, fågelsång

Det flödar av ny musik. Nya Kent säger mig - Ingenting. Eller okej, kanske någonting, men har vi inte hört det där nu om att tv:n står på i Hagnesta Hill. Och det hjälper inte att gitarrerna fått sällkskap med datorer. Sen är det klart att det lik förbannat är en hit.

Pete Doherty framstår i media som en patetisk såpafigur. Och det kanske han är också. Han är dessutom en väldigt begåvad skapare av musik, som kan leverera. Åtminstone på skiva. Singeln Delivery är en kinkskompis som får mig att längta till fullängdaren på onsdag.

Trodde jag skulle kunna lägga vantarna på ett ex redan i dag. När jag på söndagspromenad passerade Pet Sounds hörde jag ljuv musik och mycket riktigt, det var Babyshambles nya som stod på. Men jag fick vänta. Annars blir väl skivbolagsfolket vansinniga. Om skivor släpps hur som helst före utsatt datum med risk för att läggas ut på nätet.

Hey Venus! De fluffiga gosedjuren i Super Furry Animals gör vacker knassång.

Och så Springsteen själv. Han tar E-Streetan hela vägen hem. De flesta verkar vara överens om att det inte är många som vid det stadiet i karriären har så mycket att ge, som gör låtar och skivor i klass med när det begav sig.

Jag, jag har i helgen, med mycket hjälp från Mr E, spelat in en något tyskanstruken Vogelsang (snart på myspace). En liten bomb som tickar in på idealiska tre minuter. Exakt.

I morgon skolkar jag från jobbet och tar mig in på service.

På tur

I fredags lyssnade jag på Torild Carlsson som sa nyttiga och tänkvärda saker om myter och möjligheter i arbetslivet. Det är aldrig för sent att ta reda på vad man ska bli när man blir stor. Man ska inte stanna och bli fastbränd.

Men det där har jag nästan glömt efter en helg på resande fot. Har varit på en plats som åtminstone känns som den mest otillgängliga plats jag någonsin besökt. Kanske beror det på att vi inte flög till den närmaste flygplatsen utan istället körde bil de sista tjugo milen. Jag vet inte?

I alla fall. I lördags morse strax efter sju bar det iväg mot Arlanda och flyg till Gardemoen, sen byte till flyg mot Bergen och därifrån en biltur på dryga tre timmar på ett norskt skämt till europaväg. Upp och ner. Mellan, över och igenom fjäll. Över och bredvid fjordar med hjälp av broar och färja.

Det hela blev till slut aningen påfrestande och vi började väl luta åt att Norge är ett ruttet land. Men väl framme i Förde fylke och efter att ha genomfört en lyckad föreställning, som var någon sorts avslutning på en krim-festival, får man ändå medge att det är ett fantastiskt och vackert landskap, som vi bara inte hade tid att njuta av. Man får väl återvända någon gång för att gå til topps.

Och även om de inte kan bygga vägar måste man ge norrmännen att de kan det där med tunnlar. Något för gänget bakom "Hallandsåsen" att titta närmare på. Flera mil av bilturen gick i tunnlar genom berg. Det går alltså. Så man behöver inte åka till månen för att få inspiration. Åk till Norge.

Direkt efter föreställningen gick jag till sängs med GW:s bok för att sen stiga upp i ottan och göra om hela resan baklänges. Tillbaka i Stockholm känner jag mig bakis, något jag inte varit på riktigt sen 1999, eller så, men det är så det känns i alla fall. Kommer hem lagom för att se Saha sätta en oförtjänt straff mot Chelsea och vinglar sen ut på Söder igen i skymningen och hittar en kebab på en av de mer anonyma delarna av Ringvägen, där såsen är rosa. Kanske inte riktigt på samma sätt som i Småland, men ändå. Sen slår jag läger i soffan med DN, Svenskan och Bladet. I morgon är det äntligen måndag?

Gubb Rus

Jag har just lämnat lägenheten, fått i propparna i öronen och sakta sakta börjat få igång min stela kropp. Intet ont anande närmar jag mig en något äldre man som är ute och joggar. Sånt händer, brukar bara vara att passera. Men när jag är nästan ikapp märker jag att jag liksom inte kommer förbi. Gubbskrället har ökat.

Ja, ja, tänker jag och trycker på lite till, går upp jämsides, men icke. Jag kommer inte förbi, han har ökat ytterligare och vägrar släppa förbi mig. Visst, kul, jag är tvungen att snegla på gubben i fråga och le en smula. Ler han tillbaka? Knappast. Hans mordiska blick stirrar rakt fram. Han försöker dra ifrån. Okej, är det så vi ska ha det. Jag hakar på, försöker genskjuta honom i en kurva, vi närmar oss nu sprinttempo, kommer inte förbi. Och jag som nyss börjat och knappt blivit varm i kläderna. Blodsmaken kommer, men jag kan ju inte ge mig nu. Jag tar rygg på gubbfan, då och då sneglar han bakåt. Han ser inte glad ut.

Efter ett par kilometer längs Årstaviken någonstans i höjd med reaggefiket dyker ett stycke ungtupp plötsligt upp och drar förbi oss båda på insidan. Där går det riktigt fort. Gubben blir naturligtvis vansinnig och ska haka på. Men han kommer inte förbi, nu är det han som får jaga.

Jag orkar inte mer, jag har gjort mitt som hare, eller vad man nu ska kalla det, jag låg ju bakom. Jag stannar och knyter snörena på båda skorna. De måste gått upp av vinddraget. Någonstans där långt framme vid Årstabron ser jag att gubben svänger av. Jag kan i lugn takt jogga vidare.

Nu ska sjunka ner i GW:s Faller fritt som i en dröm. Han lär inte skriva lika kufiskt, som han är (eller, ni förstår vad jag menar). Palmemordet tål att rotas i lite till. Sen kanske det mest är en roman, men någon vidare tanke finns det säkert bakom. Han ska ju veta - professorn.

Fast egentligen kanske man skulle lyssna på boken. Inläst av Peter Andersson måste den vara ännu mer spännande än vad den är. Om den nu är det.

Krubba

Det är skönt att slå sig ner med en mega-gyros och en sträckning i baksidan efter att ha gjort det fula, men ack så viktiga målet, som betydde kvittering och 1-1 (även slutresultat) i Nåjdens divisionsexmatch i iskallt regn. Första matchen för mig sedan någon gång i våras.

För övrigt har det varit en vecka då grannen under skyltat med både påskpynt och julkrubba och då det brunnit i huvudet på mig - släckningsarbete pågår. Dags att lära sig varva ner, eller nåt.

För den som vill minnas eller vill få veta hur det var och varför det är som det är kan lite billiga men mycket intressanta Välfärdsåren, svensk historia med Göran Hägg på Axess, rekommenderas. Det ska jag titta på nu. Och sen fotbollskanalen.

Skägg

Usama färgar skägget. Och det inte bara för att han vill vara fin inför skolstarten. Nej, enligt teckentydarna betyder det att han planerar att gå ut i krig mot de otrogna, annars skulle skäggfärgning icke komma i fråga. Det skulle rent av vara olämpligt. Ja, hur skulle det se ut?

För visst är det ganska roligt, eller skulle kunna vara om det inte var för att krig och terror inte är det minsta kul, det där att seriösa nyhetsmedier får analysera skägg. Kanske har vi missat något där. Färger, snittet på kavajen, längden på kjolen och valet av accessoarer. En helt ny djupare dimension till modejournalistiken. Sofi Fahrman skriver utrikespolitiska analyser.

Själv har jag inte rakat mig sedan slutet av juli och har således ett - ofärgat - skägg. Där har ni något att tolka och analysera. Och på lördag tänker jag raka mig, vad nu det ska betyda.

Eventuellt är det forfarande synd om människorna. Jag tror nästan att det är det, men kanske ändå inte lika synd som tidigare. Eller i alla fall inte på samma sätt. I går såg jag Ett drömspel på Dramaten. Lite fult att titta på på avstånd, fast fint inuti.

Jag vet var du bor

Fredag kväll/natt: Steg just av vid fel t-banestation. Det man inte har i huvudet får man ha i benen, och hela den biten...

Var e vargen?

För att varva ner går jag till Kajsa Warg där de fina livsmedlen står på fina trähyllor och det spelas klassisk musik i högtalarna och köper mjölk i påse (!). Nästan framme i kassan stoppar jag ner en jätteliten italiensk salami utan prislapp i min korg. Den kostade lika mycket som allt det andra jag skulle ha tillsammans. Ja, ja.

I alla fall. Det där med Springsteen-biljetterna; jag gjorde ett seriöst försök. Hjälpte det? Nej, knappast. Vem är det egentligen som får alla biljetter? Jag försökte logga in på ticnet kvart i tio, hamnade i kö, kom en halvtimme senare in på sidan och såg för ett ögonblick länken där det stod Springsteen med grön plutt bredvid, plutten som betyder att det finns platser kvar, klickade på den och hamnade i ny kö. När jag sen kom in ytterligare en halvtimme senare var det - uppbokat.

Parallellt med detta ringde jag non-stop mellan 09.59.58 och 10.15.00. Det närmaste där var när det lät som att det kopplade och jag började prata och hörde någon som härmade mig och sa exakt det samma som jag sa. Det visade sig vara mig själv jag pratade med i någon sorts eko-kammare. Ha det så kul, ni som sitter på plåtarna.

Vet inte vem som lyssnar på Karlavagnen i P4. När tristessen faller på i turnébussen kan det hända att det rings in till radio. Jag tror inte att Gustav "Bestefar" Holm i Västerås och hans kompis Sote finns på riktigt. Det är vad jag tror, men jag vet inte.

Snart är det helg igen och på lördag händer allt på en och samma gång. Viktig landskamp Sverige-Danmark, Håkan H spelar på Grönan, födelsedagsfest. Där gäller det att prioritera.