Konsten att komma iväg

Och så går man till slut på hockey. Just när biljetterna var beställda och betalda insåg jag att det krockade med Inter - Man United i Champions league, men så kan det gå. Djurgården möter Skellefteå och det var liksom absolut sista tåget mot slutspel. Platserna visade sig vara i klacken, precis ute på kanten, men ändå. Så plötsligt står man där och håller i ett stycke blå plast som var man tifoansvarig. Och Djurgårdare dessutom. Fast det var ju ändå dem jag höll på i går, jag tycker väl bara att Stockholm ska ha ett lag i elitserien och helst i slutspelet, helt enkelt. Nu blev det ju inte alls så enkelt. Min djupa och professionella analys är att de så kallade Järnkaminerna helt klart var bäst, åtminstone under andra halvan av matchen, men de spelar för mycket i hörnen (som om en hockeyrink har hörn), kommer liksom inte till skott. Istället blev det 2-2 och knappast något slutspel. Förmodligen inte kval heller, utan säsongens sista hemma matchen. Varken mer eller mindre. Men det var kul. Det får göras om. Nästa säsong.

Och plötsligt kommer man loss på annat håll också. I sommar bär det av till Manchester och Blurs återförening. 26 juni spelar de tillsammans igen i MEN-arena, Europas största inomhusarena för övrigt. Som upplagt för besvikelse. Men vilken väntan, vilken förväntan. Och en helg i denna heliga stad ser jag fram emot. Staden som har producerat storheter som Oasis, Morrissey och The Smiths, Joy Division och hela Factory och hela den biten och så vidare och så vidare. Det blir grejer det.

Det är inte jag, det är du

Denna vecka lägger vi åtminstone halva BNP på skivor: Morrissey - Years of Refusal, Mando Diao - Give me fire och Lilly Allen - It´s Not Me, It´s You. Bara att placera sig framför högtalarna, luta sig tillbaka och åka med.

I morgon är det som bekant alla hjärtans dag. Då ska alla amatörer inklusive undertecknad med sällskap ut och äta. Alltså inte lätt att få tag på ett bord. Efter att fått nej på de tre förslag vi hade satte jag mig med DN på stans recensioner och började beta av listan med de som fått 4 eller 5 i betyg. Det hela slutade på Kung Carls bakficka. Eller inte där men det är dit vi går i morgon.

Före det ska det rivas av en lunchföreställning på herrgård. Alltså ingen sovmorgon. Bara att krypa till korset efter På spåret och Skavlan (som jag alltså väljer före Let´s dance, om det nu ska sittas hemma och väljas).

Who put the M in Moheda?

En vecka går fort. Obama verkar bra och själv är jag lös i magen, som det i veckan skojades med bloggare på DN:s Namn och Nytt-sida. Ja, det är väl ungefär så det brukar se ut, här och annorstädes. Så, vad ska man säga?

Kan säga att Super Bowl-matchen förra söndagen var riktigt bra och spännande. Nu är det kanske inte en av världens främsta kännare av amerikansk fotboll som talar här men så mycket kan vi nog vara överens om. Utmanarna, "sämsta laget som någonsin varit i Super Bowl", var i allra högsta grad med när det var ett par minuter kvar av matchen. Sen gick det som det gick och det var inte alls så jobbigt som man kunde tro i förväg att klara en dag på jobbet efter att ha sovit tre timmar.

I veckan har jag inlett min utbildning till coach. Det här med coaching är ju ett fantastiskt slitet begrepp. Så till den grad att många har svårt att ta det på allvar. Och det ska man kanske inte alltid göra heller. Vi pratade om det där på kursen. Alla som inom de mest skiljda områden talar om för andra hur de ska/borde göra sysslar inte med coaching. I mitt fall handlar det om karriärcoaching, företaget som utbildar heter Life & Career. Och det är jag som ställer frågorna och ni som ger svaren. Precis som i Jeopardy. Fast tvärt om. Det här ska nu fortsätta vid några utspridda tillfällen och i höst eller så blir jag förhoppningsvis certifierad på något sätt.

I går hade vi gäster och jag lagade Mannerströms fläskfilé med stiltonsås. Stiltonost, whisky, rödvin, grädde, fint det. I dag sitter jag inne. Ser Morrissey på dvd och påminns om att köpa biljett till sommarens spelning på Hovet. Ska i alla fall göra en liten utflykt, ta mig till Bromma och spela korpfotboll. Sen hem till stugvärmen igen. United spelar mot West Ham och allt är som vanligt.

För övrigt ska vi väcka liv i vår uppsättning av Gnistrande spår igen. Det blir två föreställningar i Stockholm på Spegelteatern 22 och 25 mars som uppvärmning. Sen åker vi till Moheda där jag som någon sorts homecoming-queen ska försöka locka dit lite folk. Missade du förra omgången kom gärna och titta. Här eller där.

Super

Krunegård har en ung publik. Och han är bra. Alldeles äkta. Inspirerande. Trevligt att få se den scenskygge Mauro Scocco komma in i ett extranummer. Sin egen Sara.

Nu börjar det bli läggdags. Egentligen. Sitter och väntar på upphämtning och samling för Super Bowl. Vansinne. Det blir en tuff dag på jobbet i morgon.