Losby Gods åpenbarer seg

Kænns i alla fall ganska hemma att komma tillbaka till Losby efter ett dygn i Oslo. Har mest ætit och legat på hotellrum. Førutom en joggingtur i morse. Och føre avresan i dag blev det ett besøk i Vigelandsparken. Fantastiska statyer med mænniskokroppar i alla møjliga och omøjliga stællningar.

Om en timme ny førestællning och sedan tillbaka till fæderneslandet, gamla Svedala och hela den biten.

Pent vær!

Dimman har lættat och det ær strålande sol øver de norska vidderna. Tar en promenad føre frukost. Kan det ha varit bjørnspår jag såg? Knappast. Det ær fint hær på alla sætt och jag har varit hær ganska många gånger nu.

Vi pratar om det dær vid frukosten - youghurt, brunost, våfflor - varfør kænner man sig hemma på vissa platser men inte andra. Norge ær inte mitt land och Oslo ær inte min stad. Fast att det ligger så næra. Jag lider inte, men det kænns inte så dær omedelbart hemtamt som Køpenhamn eller London eller New York. Eller Stockholm før den delen. Nær jag flyttade dit kænde jag att jag flyttat hem. Dærmed inte sagt att jag inte skulle kunna bo någon annanstans. Det ær just det, vi mænniskor ær bra på att anpassa oss. Mer eller mindre. Ibland ær det svårare, som med Norge.

Kanske ær det før att jag inte riktigt førstår vad de sæger fast att jag borde? Kanske ær de før glada, rika och bekymmersløsa? Man saknar storstadens svårmod och kyla. Fast det kan det ju inte vara heller. Det hær redar jag nog aldrig ut. Det ær liksom bara en kænsla.

Nu åker vi in till byn och solen på Karl Johan (det pratas om åtta - plus!).

1000

Vet inte om den fungerar, men enligt uppgift har 999 personer kollat in min bloggprofil. Fritt fram för den som vill bli nummer 1000. Pris utlovas - inte.

Brum i västerland

Det är lätt att bli rastlös. Måste vara i rörelse. Åtminstone ibland. Har blivit mycket resande den sista tiden. I dag bär det av igen. Ännu en gång till Norge och Oslo. Påsen över huvudet, Tax-Free, hotellrum, världens dyraste stad, storebrorskomplex och ett språk som inte borde vara så svårt att förstå.

Klart för drabbning!

Ordningen återställd. Fotbollskväll tillbaka i SVT, fortfarande veckans match på Canal plus och så finns ju PPW. I dag blev det klart. På lördag börjar det. Det är en av Europas sämsta ligor. Men vi gillar det!

Tro det eller ej!

Måste genast rapportera. Man kunde kanske tro att det bara var ett halvtaskigt försäljningsargument för en liten plastbit ingen egentligen behöver. Men icke. Det blir verkligen mycket bättre ljud. Ett helt annat tryck! Och allt är så vackert. Jonathan Ive måste vara den mest geniala, nu levande, designern. (Nu får jag väl ge mig. Helt okritiskt hylla kommersialism och prylbögeri på det här viset. Men...det är ju bara för att...Ja, ja, nu räcker det.)

Nysläppt!

I dag är det release på något sätt kan man säga. Den nya mixen med den nya sången har blivit mastrad och i dag fick jag omslaget levererat. Har suttit och pysslat nu i eftermiddag. Bränt skivor, vikit konvolut och stoppat i plastficka. Sådär en tio femton personer har redan fått varsitt ex. Nu är det bara att fortsätta producera och sprida.

För övrigt upptäckte jag i dag till min stora glädje att det fanns en apple-butik i Västermalmsgallerian. Var bara tvungen att köpa en dockningsstation till min iPod. Det ser fint ut att ha den i den och framförallt ska det bli bättre ljudöverföring när jag kopplar in den - dvs iPoden - i stereon. Dags att prova.

Ekonominyheter

Jag blir skitnervös. Deklarationsblanketten seglade just in genom brevinkastet. Är jag skyldig en massa pengar jag inte har råd att betala? Eller ska jag få ett välkommet tillskott i kassan? Dags att smyga upp plasten och blanketten som en pokerhand. Frågan är om man får köpa nya kort om man inte är nöjd, eller om det bara är att lägga sig?

För övrigt fick jag även något sorts pensionsbesked. Från 2038 kan jag inkassera 12 kronor i månaden från KPA. Får hoppas det inte är den enda inkomstkällan jag har att vänta. Visserligen har man ju hört talas om pensionärar som lever på gröt och kattmat, men det där verkar ju ändå vara att ta i.

Det är väl ändå inte möjligt!?

Är det sant som ordspråket säger - munk och kvinna de äro satans båda klor?

Sassa brassa!

Ge mig en is, en klubba och ett lacknystan och det rasslar i nätet. Sen räcker det givetvis inte för att vi någonsin ska vinna en match. I alla fall. Säsongen avslutad med cup-spel. Lite Italien ´90 över det hela. Tre matcher, sen kunde vi dra vidare till säsongsavslutning på Newcastle Inn i Farsta, intaga en Filet Mignon Black & White och bättra på energidepåerna.

Loosers, ja, men väldigt kul ändå. Ser redan fram emot att det ska bli november - nåja - så att man får snöra på sig skridskorna igen.

Dags för turné igen. Imorgon ska det stigas upp och åkas tåg till Småland.

Träna på att hitta sig själv

Hastigt och lustigt hamnar jag på en teater-workshop. Fick en samtal i morse, det var en plats över och jag fick gå gratis. Bara att hoppa på tåget till Täby.

Längesen jag gjorde det där. Skådespelare måste vara bland de lataste konstutövarna. Sångare övar, seriösa musiker övar mycket, dansare tränar jättemycket. Skådesplare tar sitt manus, harklar sig och sätter igång. Visst repetitioner är väl också en slags träning, men ändå, inte på det sättet.

Det är en italienare och en danska som håller i kursen. Här handlar det om att hitta tillbaka till sin kropp och sina känslor. Det vi gör är väl sånt som utomstående ser som typiskt teaterflum. Och visst, ibland kan man undra, men jag tror många av de här övningarna är nyttiga. Det gås runt i rummet i evigheter, det är av och på med ögonbindlar, kroppsdelar låter sig ledas av såväl verkliga som imaginära trådar, vi står helt still i en halvtimme och vi står hur länge som helst och ser varandra i ögonen. Känslor kommer och går och både den ena och den andra impulsen går igenom kroppen.

Säga vad man vill, men om man i det tillståndet man hamnat i efter det där, säger något, gör något eller sjunger, då händer det något. Då betyder det något.

Så där kan man ju inte hålla på varje gång man ska gå in på en scen, men det är väl just det träningen handlar om, att lära känna sig själv och sin kropp och kunna gå in i det där tillståndet, den där koncentrationen på bara några sekunder. Men det kräver just - träning.

Flygsäkerhet

Det blir konstigt när jag går på planet. En röst ropar något obegripligt i en högtalare. Jag svarar, hallå! Vilket knappast var mitt jobb att göra, men flygvärdinnan i dörröppningen till planet hör inte, eller bryr sig inte. Rösten säger något mer, jag svarar och verkar väl inte helt övertygande.

Vad är det här för spex jag gett mig in på? tänker jag. Hur ska jag få slut på det här? Är det här inte Oslo, säger rösten, som nu måste undra vem fan det är som jobbar i gaten. Jo, men det får du ta med någon annan, säger jag och går ombord. När jag passerar flygvärdinnan i dörren påpekar jag att det är någon som ropar. Jag vet, säger hon.

Sen blir det säkerhetsgenomgång och flygvärdinnan säger plötsligt, sen drar ni påsen över huvudet. Vi som inte lyssnat så noga vaknar till. Vet inte om syrgasmasken och/eller flytvästen ska på först eller om påsen är istället för dessa?

Til tops!

Efter en tur med lunch på Karl Johan har jag sovit hela dagen. Kænner mig rejælt mosig och førestællningen børjar om tio minuter.

Rock´n roll-blåa dagar

Leker dekadent rock´n roll-idiotliv. Får naturligtvis frossa och ont i halsen igen. Ligger på ett hotellrum hela dagen, får skräpmat levererad, stiger upp precis innan föreställningen ska börja, duschar, tar några tabletter och dricker kaffe. Sen är det bara att ge järnet.

Hemma i Stockholm igen. Direkt iväg och (re-) mixa inspelningen. Och ser man på, det blir några nya sångpålägg också. Nu sitter jag fortfarande här i studion och klockan börjar bli mycket. Men det bli bra. Får se när jag kommer i säng.

I morgon mera turnéliv. Upp vid sex och flyga till Oslo. Det där med vila och rehabilitering får bli någon annan gång.

Mår ganska bra i alla fall. Här finns en sådan människa som just kommer in med nybakta scones och te.

Ute på vägen igen

När det händer saker så händer det givetvis samtidigt. Den här helgen åker jag iväg och jobbar, i Sandviken i kväll och i Gävle i morgon. Samtidigt missar jag utgång och fotbollsmatch.

I morgon spelar Nåjden sin för säsongen första och enda (?) träningsmatch. Det blir också första gången vi vågar oss utanför inomhushallens värme. Ingen hård nedbrytande försäsongsträning här inte. Någon gång i april drar serien igång. Efter förra säsongens fiasko väntar division sex.

På tal om idrott och fiaskon kommer det en chans till att glänsa på is med boll och klubba. På fredag ordnar Korpen Falck Cup. Vi spelar i grupp A tillsammans med Black Eagle, Måby IF och Solna Högtrycksspolning.

Jag lär mig det här med bilder

Killen från i onsdags. Fast vid ett helt annat tillfälle.

Mannen på berget

Hypokondri?

Läsare av denna sjukjournal meddelas härmed att jag friskförklarats. Typ. Huvudvärk, halsont, snorighet och allmän svaghet är sådant man får räkna med vecka efter vecka såhär års. Särskilt om man bara vilar någon enstaka dag och sedan tränar, jobbar och är uppe sent på nätterna. Hälsosamt leverne i allmänhet och vila i synnerhet ordineras.

Håkan Hellström på Katalin

Ett par timmar före konserten börjar personalen bli trötta på de ganska unga tjejer som har stått och sjungit och skrikit ända sedan morgonen. När konserten börjar kommer även de medelålders kvinnorna. De står med ett leende på läpparna och klappar takten.

Han är den som säger det flickorna vill höra och som inte alla pojkar vågar säga. Ibland är jag patetisk, ensam, svag. Jag älskar dig!

När Håkan Hellström dök upp var det mycket tal om hans göteborgskt tokglada utspel. Det var samba, hattar och glädje. Vad jag fastnade för från första början var den svärta som samtidigt funnits där hela tiden. Och på "Ett kolikbarns bekännelser" blev han vuxen på riktigt. Det är helt klart den bästa skivan. Men det slår mig att åtminstone live är alla låtar hits. Konserten har inte någon riktigt påtaglig svacka.

Den från början kalla lokalen bredvid järnvägen i Uppsala fylls efter hand med svett och eufori. Värmen sprider sig både bokstavligt och på alla andra möjliga sätt. Ingen kan stå still. Sällan har jag sett en artist och ett band ge så mycket av sig själva. Efter ett tag måste Håkan fråga publiken om vi orkar mer och bandet om de klarar att spela fortare. Sen brakar "Ramlar" loss.

Och kan han sjunga? Om han kan! Och som han sjunger! Inte mycket kritik här inte. Jag vet inte vad man mer kan begära? Sen är det klart att man på väg ut hör någon som minsann var med från början och att energin var ännu större på de första spelningarna för fem sex år sedan.

Det är precis det här jag vill ha ut av en rockkonsert. Det hjälper inte hur mycket världsartist man är och säljer ut globar och stadions. Det blir inte bättre för det. Det räcker att vara stor i Sverige och göra sånger från hjärtat och spela för några hundra i Uppsala. Det är precis vad vi behöver en kall vinterkväll i mars. Vi har bensin i blodet och det kokar.

Känn ingen sorg för mig Stockholm

Sen passar ju Ulf Lundell på att fira 30 år som artist med att släppa inte mindre än 3 dubbelplattor idag också. Samlingar. Men ändå. Mycket plast blir det i hyllan.

Nu tar jag tåget till Uppsala...

Musikalisk vår

En kvinnlig röst: Du har plats tre i kön. En manlig röst bryter in: Det är många som ringer nu. Var god ring senare. Samtalet bryts. Detta upprepas ett antal gånger.

Det är inte anvisningar till inledningen av någon nyskriven socialabsurdistisk pjäs. Det är bara jag som ringer till vårdcentralen. Det här med vårdapparaten ska aldrig vara lätt. Tillslut kommer jag i alla fall fram och får faktiskt en tid redan imorgon.

Tar en tur på Östermalm och känner doften av cigarr. Går på en lagom inspirerande reklamfilmsprovfilmning. Träffar kollega som ska försöka fixa ett jobb åt mig. Köper en kritstrecksrandig väst på H&M jag själv kan röka cigarr i. Sätter mig på kafé i Gallerian med latte och ostfralla och läser tidning. Försöker tacka nej till ett obetalt jobb. Om det nu är ett jobb om det är obetalt?

"Detta är skivan för alla som älskar Bob Dylan lika mycket som Willie gör, det är alla New York-romantikers givna vårplatta och det är cd:n som ger oss årets första fullträff i kategorin gubbrock." När Stefan Malmqvist skriver så i SvD är det klart att iTunes går igång på nedladdning. Willie Nile, Streets of New York (Evangeline/Border). Släpps idag.

För övrigt är det mycket musikaliska mardrömmar nu. Vet det nu ska betyda? I morse vaknade jag kallsvettig - igen - efter att ha upplevt att jag gett någon i förtroende att mixa om min inspelning. När jag fick höra resultatet var det inte mycket kvar. Bara grundkompet. Sen var det nya instrument pålagda som gav musiken en helt annan karaktär och någon annan som sjöng. Och det var inte mina texter. Märkligt!

Ikväll åker jag till Uppsala. Mer om det imorgon.

Se människan!

På grund av tarmbrist måste jag var tredje månad ta mig till vårdcentralen och få en liten vitamininjektion. När jag ändå är där frågar jag om det här med att känna sig mer eller mindre förkyld en månad i sträck. Det kan väl ändå inte vara bra? Jag får numret till en läkare.

Sen skriver jag så här om min regidebut:

Nathan den vise

Premiär 24 maj.
Spelas på Spegelteatern, Björngårdsgatan 3. 24 maj – 3 juni (ej 29/5) 19.00.

Religionerna predikar fred och moral, men ger samtidigt upphov till så mycket våld, intolerans och förföljelse. De sitter alla på de anklagades bänk: Judendomen, Islam, Kristendomen.

Vem har egentligen den rätta tron? Vem äger Gud? Och vad är det för en Gud, som måste låta dra svärdet för sig och som man kan äga?

Vad tycker Gud själv? Eller har han/hon inte något med det här att göra? Är det ett krig mellan civilisationer vi ser? Eller har dagens konflikter snarare sitt ursprung i sociala, ekonomiska och geografiska förhållanden? Är det bara ett fåtal fundamentalister på de olika sidorna som utgör ett hot och som förvanskar det religiösa budskapet?

Gotthold Ephraim Lessing framförde sin vision om ömsesidig respekt mellan de stora religionerna i ”Nathan den vise”, som publicerades 1779 (Pjäsen har kallats det första ideologiska idédramat.) och han lät den utspelas i Jerusalem under tiden för korstågen (ca.1100-talet). Symptomatiskt nog förbjöd kyrkan att pjäsen spelades när Lessing levde.

Jag kom först i kontakt med pjäsen för några år sedan vid ett besök i Wansee, platsen strax utanför Berlin där nazisterna planerade ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan”. Huset där konferensen hölls är idag museum, där fick jag veta att pjäsen hade spelats i judiska getton i samband med Hitlers maktövertagande 1933. I nazisternas Tyskland var det inte en religion som var hotad utan ett helt folk.

Vad pjäsen framförallt gör är att den lyfter fram människan. Ecce homo!

Det verkar ju inte riktigt klokt att en pjäs, om den varit skriven då, hade varit lika dagspolitiskt aktuell för 1000 år sedan, som den var 1933 och som den är idag.

Vi är många som är trötta på att vänta på att himmelriket ska komma till jorden. Vi behöver det nu.

Mardröm!

Vaknar efter att ha haft en fruktansvärd mardröm. Drömde att någon had raderat nästan alla låtar i min iPod. Huh!

Lägg av!

Den här vintern gör sitt bästa för att knäcka mig. I minst en månad nu har jag känt mig mer eller mindra förkyld, frusit både inne och ute, vaknat med ont i halsen, varit blöt om fötterna och haft en avvaktande värk i huvudet. Snälla, sluta nu! Det räcker!

Frälsning!

Av nyfikenhet och i studiesyfte hänger jag lite i moskén vid Medborgarplatsen. Där finns även en butik där man kan köpa oändligt med CD-skivor och kassetter med predikningar och texter ur koranen. Min arabiska är inte den bästa, men där finns också bönemattor, slöjor, böcker och annat man kan behöva. Jag köper med mig en CD där unga amerikanska soulkillar hyllar Allah. Tänkte det kunde vara något för pjäsen jag regisserar.

Sen fortsätter mitt korståg till pop-Mecka på Skånegatan. På Petsounds inhandlar jag ett par plattor av en nyfrälst Dylan, Slow Train Coming (1979) och Saved (1980).

Formel 1

Till söndagens utdragna ritual med tidningar och kaffe passar det bra med det monotona ljudet av rytande motorer (som faktiskt låter mer som symaskiner när man hör ljudet från kamerorna i bilarna) och skrikande däck, som ett inte alltför engagerande sällskap, så där i bakgrunden. Formel 1-säsongen drar igång och man premiärkör i Bahrain.

Har aldrig varit intresserad av motorsport. Redan som liten lekte jag hellre med dockhus än bilar. Trots detta blev jag varken bög eller särskilt fjollig. Kanske var det bollarna och klubborna som räddade mig. Men det är klart, jag kom så småningom att skriva sånger och jobba med teater.

Vad pratar jag egentligen om nu? Vill väl bara säga att jag skämdes och kände mig lite suspekt när jag var fem sex år och bilarna inte riktigt fick det att tända till hos mig. Kanske ska vi nöja oss med att barn ska få leka med vad de vill (dock ej tändstickor) och att de ska få växa upp och bli de människor de verkligen är och kan vara.

I alla fall. TV3 har tagit över sändningarna och Aschberg leder studion i försnacket och när det börjar är kommentatorerna sprängfyllda av fakta och tider. Och så tränger det sig på; depåstop, olja på banan, däcktemperaturer och varvtider. Kommer på mig själv med att både titta och lyssna. Blir det Schumacher eller Alonso? Eller debutanten Nico Rosberg (som just gjorde tävlingens snabbaste varv) ? Och på något sätt måste de varit stjärnor även i min värld för visst minns man Nicos far, Keke Rosberg, som blev världsmästare för 24 år sen och givetvis Niki Lauda, mannen utan öron och Ronnie Petersons tragiska slut 1978...

Kanske är det intressant med bilar ändå. Fast bara lite.

Att vara eller inte vara vardaglig...?

Ofta tränger det sig på och bubblar och det känns som om allt är värt att meddela resten av världen. Även om den värld vi talar om här är väldigt liten och det som meddelas är av synnerligen banal och oviktig karaktär, ibland. Det är så mycket som borde formuleras, det är så mycket jag tänker på, det är så mycket jag vill berätta. Åtminstone för någon.

Ibland verkar det där med en blogg som en utomordentligt dålig idé. Varför i hela världen skulle jag delge någon mina inte alls särskilt originella tankar? Vem orkar egentligen höra på vad som händer i min vardag? Det är väl det elitskrivarna har sagt hela tiden, det där med bloggar är ett meningslöst otyg för pöbeln som snart dör ut! (Bloggarna alltså, inte pöbeln. Antar jag?) Just det är väl i och för sig en god anledning till att fortsätta.

Och så vet jag att jag har vänner som uppskattar att läsa det här. Funderar på att skaffa en hemsida också.

För övrigt är det här en helt vardaglig lördag med teaterrepetition, teaterbesök, V75, dagstidningar och ikväll går jag ut och äter med några vänner. Vi hörs!

One, Two, Three, Four!

Ikväll 19.00 sista (?) chansen att se Burroughs. Det har pratats om att eventuellt spela på någon annan scen längre fram, men inget bestämt. Räkna inte med det.

För övrigt är "Hey ho, let´s go" en lysande inledning på en första låt på en debutskiva (Ramones. Blitzkrieg Bop, 1976). Det blev liksom ett motto för hela deras karriär.

Jag, en gubbrockare.

Det behöver inte ha med ålder att göra. Och det behöver inte vara negativt. Vi är många som gillar det. Jonna Sima och Fredrik Strage, den ständiga poppanelen, diskuterar gubbrock i Studio Virtanen.

Visst urtypen är väl ändå Springsteen och Dylan, men även Moneybrother, The Magic Numbers och The Concretes tilldelas etiketten gubbrock, liksom Cardigans förra skiva. Gubbrockare - oavsett ålder - har gärna skägg, gillar The Band, gör musik med gitarrer är i någon mening icke-urbana och skriver melankoliska texter.

Jag älskar gubbrock! Och den musik jag själv gör måste definitivt vara gubbrock.

Vaddå, noll poäng?

Skulle du köpa en begagnad bil av det här gänget?

Tack för den här tiden!

Det är mycket med det militära nu. Idag får jag kort från Överbefälhavaren (Det är väl han som bara kommer på natten och vars ansikte man aldrig får se?). Eftersom min tjänstgöringsskyldighet har upphört vill han tacka för mina insatser. Tror inte han vet vad han pratar om. Men för all del. Tack själv, Håkan!

Jag som trodde att de bara inventerade när Konsum vid Zinken inte var öppet förra veckan. Varför skulle jag bläddra i den där lokala södermalmsblaskan? Anledningen till stängningen var sanering. På nätterna härjar råttorna i butiken. Äter, trampar på och välter maten jag sen, intet ont anande, köper. Det man inte vet lider man inte av. Nu vet jag.

Nakenchock!

Jag låter mig fotograferas. Och det av samma kille som tagit "chockbilderna" på Carola i dagens Expressen. Jag blir sminkad och sen uppsläpad på stadens högsta punkt. Och det blir nakenchock. Jag står där i tio minus och snålblåst endast iförd linne (byxor också). Vad gör man inte för konsten. Rök, motljus, grafitti och snygg gitarr. Han verkar duktig, fotografen, så det blir nog rock´n roll.

Ikväll åt jag middag med min bror. Vi ses inte så ofta. Bor i olika städer och så.

På väg hem, i tunnelbanan, möter jag en man iförd camouflagebyxor, jeansjacka - och fes. Det är där det händer. I tunnelbanan.

Inte så lyckat!

Igår blev jag utskälld och utpekad som mördare, mördare, mördare på tunnelbanan. Inte något man ska ta så personligt kanske. I själva verket var det väl inte bara riktat mot mig. Personen som utdelade denna fatwa var uppenbart förvirrad och drogpåverkad. Vi, åtminstone till synes, lyckade och välmående i vagnen fick klä skott för en människas och ett samhälles misslyckande.

Tragik av ett annat slag är det när man frågar en man man inte pratat med på tjugo år om hans med mig jämngamla son och får svaret, honom blev det inte så mycket med.

För övrigt vet jag inte mycket om Venezuela och Chavez, men bör man inte ana både ugglor och annat i mossen när Rumsfeldt står och jämför en demokratiskt vald vänsterman i Latinamerika med Hitler?

Chip och hajk!

Är man ändå uppe tidigt kan det vara lite vanskligt det där med att jobba på kvällarna. Man hinner liksom slöa till. Nu har jag gått här och tvättat, skrivit och ätit ärtsoppa (på en måndag!). Dags att ta sig ut även om jag inte börjar förrän om ett par timmar. Tror jag åker in till Clas Olsson, det är ju alltid kul. Nej, jag behöver köpa en massa tomma cd-skivor. Ska kopiera demoinspelningen.

Det där med att mejla låtar var tydligen inte en så väldigt bra idé. De flesta blir förbannade om man fyller deras inkorg och sen går det inte skicka alla tre låtarna i samma mejl. Det blir för mycket megabites, eller nåt.

Nästa musikprojekt blir att spela live också. Har fått ett erbjudande, det gäller bara att få ihop ett fulltaligt band och lite fler låtar. Visserligen har jag ett fyrtiotal gamla låtar. Men nu är det nya tider.

För övrigt minns man ju Hajkklassikern, idag ska vi prata om hästar, men inte vilka hästar som helst, utan flodhästar. Ännu skönare är väl den de kör nu i någon sorts svt-reklam, idag ska vi prata om djur, men inte vilka djur som helst, utan Eur-ythmics.

Älska musik!

Min iPod måste vara den bästa leksak jag skaffat sen, jag vet inte när. Fotbollen jag fick 1974, elgitarren 1986, eller nåt.

Dylan Jones har skrivit en bok som hyllar denna makalösa manick, "iPod, Therefore I am". Men det handlar inte bara eller ens främst om iPoden, det är en underbar bok för den som gillar populärmusik fylld med minnen, anekdoter och härligt nördiga listor (Han är en engelsman i samma skola som Tony Parsons och Nick Hornby).

Det är en kärleksförklaring till musiken för alla oss som upplevt den där magin när man är tolv år och kommer hem till sitt rum med en ny skiva som förändrar ens värld och man lyssnar hur många gånger som helst och sitter och stirrar på det där omslaget och man lär sig alla siffror och bokstäver på det där konvolutet och minns än idag vilken färg etiketterna på skivan hade. Då var de gjorda i vinyl. Nu har vi blivit vuxna och fått en iPod.

The iPod has consumed my life like few things before it. It sits in my office, daring me to play with it, like some sort of sex toy. As well as being the greatest invention since, oh, that round thing that cars tend to have four of, or those thin slivers of bread that come in packets, the iPod is also obviously a thing of beauty. And I think I´m beginning to really fall in love. Seriously...

Som ett troll!

Att spela på hästar och V75 är en del av det kulturarv jag bär med mig från min uppväxt i litet samhälle på landet. Där - som på så många andra ställen - var spel, fotboll, Tipsextra och Grovsnus givna beståndsdelar i, ja inte vet jag, nåt var det i alla fall. Och det känns bra.

Idag slog jag till med sex rätt och trehundra spänn rasslade direkt in på kontot.

Fråga publiken om feta damer!

Vem ska ha sjungit innan det är över enligt ett amerikanskt uttryck?

22 procent av publiktryckarna i Postkodmiljonären svarar Birgit Friggebo (!). Vad är det frågan om? Snacka om livlina! Tack för hjälpen! Den ironiska generationen måste vara där.

Peace & Love EP

Så är inspelningen klar. Tror att det blev rikitgt bra. Om nu bara någon tekniker är med mig ska låtarna snart finnas tillgängliga som mp3-or.

Och själv har jag kunnat lägga in sångerna i iTunes och min iPod. Fantastiskt! Vilken grej!

Utskriven

Man kan ju alltid prata lumpen. Gjorde faktiskt det tidigare idag under en lunchpaus. Och när man talar om trollen...och hela den biten. Nu när jag kommer hem öppnar jag ett brev från pliktverket. "Din inskrivning har upphört".

Beslutsfattare Bengt Forssten upphäver min inskrivning med motiveringen att jag inte längre är krigsplacerad. Och jag som trott hela tiden att jag inte var krigsplacerad. Av alla i min grupp/gäng/pluton var min uppfattning att jag var den enda som inte blev, just krigsplacerad. Jag stämplades som persona non grata och sen drog vi ett streck över det hela. Ja, ja. Nu har i alla fall Bengt definitivt satt punkt. Och här sitter jag och lämnar ut försvarshemligheter när jag borde sova.

Ko på isen!

Det sista matchen för säsongen är flyttad in till stan och under tak. Se Orli Bockey kämpa och förlora. Ikväll i ishallen vid Zinkensdamm 21.00.

Matchen skulle ha spelats ute i Hagsätra förra veckan. Då blev det inget. När vi precis bytt om och kom ut bröt domaren matchen före vår för att isen hade spruckit och gick hem. Där stod man laddad till tänderna utan flytväst. Det blev en utflykt på ett par timmar utan att få något uträttat.

Samtidigt i en annan galax

Ja, men det känns ju verkligen rimligt. Klart att Tre kronor bör fråntas sitt OS-guld. Det var ju fel reklamskyltar bakom dem när de klev upp på scenen på Medborgarplatsen. Må bästa sponsor vinna!

Och klart att curling-damer och andra medaljörer rasar som inte fick samma mottagande. Från och med nu är curling svensk nationalsport. Ska det vara så j..... svårt att förstå? Ni hör väl vad jag säger!

Sci-Fi!

I Inter-Zone, runt ett kärnkraftverk, dör fåglar som flugor i mystisk smitta med pandemisk potential. Samtidigt, i en annan del av (o-) verkligheten, blir kor galna - igen.

Snart på en plats nära dig.

Apspel!

Get on your dancing shoes! You sexy little swine!

Ganska fin krog!

Var ute och åt på ett tjusigt ställe igår. Jag tror det är en ny krog. Ligger mitt i stan på Mäster Samuels gatan. Skön miljö, ett helt gäng personal som kollar att man har det bra och som introducerar en för det som kommer in på tallriken och en massa små smakrika rätter med ingredienser som kind, märg och svans. Jag höll mig till en tapas med blandade friterade fiskbitar, lammbog och cappuccino med en liten bit chokladtryffel. Tapas runt 60 spänn stycket och varmrätter för en så där 200-250 SEK.