Hål

Går till tandläkaren vid Hornstull. Efteråt promenerar jag Lundagatan mot Zinkensdamm, bara för att känna hur det känns. Det känns bra och väldigt hemma. Det är kanske i de där kvarteren jag hör hemma. Jag tittar in på "min" gård och ser "mitt" fönster. Och jag ser att några av de äldre damerna i trädgården fortfarande hänger med. Skönt.

Inte för att det är något fel nu. Skanstull är också bra och lägenheten jag har nu är bättre på alla sätt. Men någon gång i framtiden, kanske.

Hos tandis lagades det ett styck hål. Det får väl ändå vara godkänt, att det bara var ett hål, eftersom jag inte varit på någon undersökning på säg, jag vet inte, fem, tio år. De gånger jag varit hos tandläkaren sedan förra vanliga undersökningen har varit akututryckningar, så att säga.

I går var jag och spelade in film för Vattenfalls intranät. Där ska chefer kunna titta på hur det här med samtal och feedback kan fungera. Eller inte. Jag spelade lagom beklämd lägre chef som fick veta av sin chef att han inte var så bra som han trodde. Det hela var ganska improviserat och på engelska. Men det gick bra.

I dag tillbaka i den vanliga verkligheten. Det blir en kort och uppstyckad vecka. Och så är det sommar, så nog finns det hopp.

I kväll ses vi på sunkhak och följer United på väg mot Champions League-final.

Dofta hav

Som en sommardag. Jag hoppar av en stund och tar ledigt i alla fall halva dagen. Stapplar fram längs Norra Hammarbyhamnen och får dofta hav. Vid Barnängsbryggan har glasskiosken öppnat.

Tidningarna är fyllda av Norén. Förmodligen är hans bok inte mycket mer spännande än valfri blogg av den här typen. Förutom att han är någon sorts nationalskald och att vissa av de han tycker till om är kända, då. Zern gillar det inte. Han tycker det är barnsligt. Sen tillhör han också de som blir påhoppade (Klassikern, recensent sitter och sover på den föreställning han sen skriver om.). Svenskan tycker att det är lysande bra. Själv tror jag det räcker att läsa om den. Alla de sidorna, räknade i tusental, orkar jag nog inte med.

Försöker skaffa e-leg hos banken. Misslyckas.

Klär mig i uppknäppt skjorta och solglasögon. Nytorget är fullt av skådespelare och latte- mammor och pappor. Så här på lönedagen äter jag sjötunga i solen och bläddrar i nya numret av Sonic. Skaffar The Last Shadow Puppets platta på Pet Sounds. Herregud, den där Alex Turner, vad han kan. Människan är väl bara 22. I sammanhanget droppas ord som crooner och Scott Walker. Det är full orkester och hela den biten. Den som känner sig träffad rusar till butiken.

Sol

Lagom till att solen är här skriver båda morgontidningarna om hudcancer. Vi svenskar är extra utsatta. Vi är inte vana vid sol och när den väl visar sig eller vi åker i väg ett par veckor till något hett semestermål pressar vi som galna. Bättre att utsätta sig i lagom doser lite då och då. Men man blir ju desperat.

Och det är inget att leka med det där. I dagarna har E-Street Bands Danny Federici gått bort i just hudcancer. Sorgligt. I sommar ska jag äntligen få se och höra dem tillsammans med "bossen". Men det blir utan Federici.

"Danny and I worked together for 40 years - he was the most wonderfully fluid keyboard player and a pure natural musician. I loved him very much...we grew up together."
—Bruce Springsteen

"Danny Federici, for 40 years the E Street Band's organist and keyboard player, died this afternoon, April 17, 2008 at Memorial Sloan-Kettering Cancer Center in New York City after a three year battle with melanoma." - från Springsteens hemsida.

Det ljuva livet

Mississippi inn har ny ägare sedan ett par veckor tillbaka. En riktigt amerikan, från LA. Jag går in för en steak till lunch och betraktas på något sätt som en cool-kille i baren. Vi, fast mest han, pratar engelska och jag blir inbjuden till att vara med och provsmaka och tycka till om den nya menyn om ett par veckor.

Visst går det lite långsamt och skatterna är höga, men Sverige är ett underbart land och vi borde invadera Norge för oljan och "this place is your place, anytime". Klart man gillar det.

Någon tjänstledighet var det liksom inte tal om. Känns ändå som att jag fått lite andrum. Jag agerade, lättade på trycket och slutade sitta på mitt rum som en tryckkokare. Hade ett bra samtal med min chef och fick det ur mig, vad jag tycker om arbetssituation, omorganisation, ledning och kommunikation. Klart att det är så man ska göra. Kändes som att det gick hem, tror att vi förstår varandra och jag kan se mig själv i spegeln och kan sätta mig på pendeln på morgonen utan att få psykosomatiska kramper. Alltid något. Ut med skiten bara!

På tal om det. Vid trettiofem års ålder får jag den största finne jag någonsin haft. En sådan som sitter på hakan och förändrar ansiktsformen. När jag klämmer den utspelar sig en scen som hämtad från en sämre splatterfilm. Nu får jag gå med stort plåsrter i ansiktet.

I dag är det Record Store Day. Köper ett par klassiker på Pet Sounds: Buzzcocks - singles going steady och så Pughs - (Ja, dä ä dä!), plattan från 69 med Wadenius och Janne Karlsson. Dessutom får jag några blandade singlar på köpet, så här på högtidsdagen.

Nu till Pluras nysläppta bok; Resa genom ensamheten - Svart blogg och Det ljuva livet.

Väl valda

På väg hem från jobbet möts jag av skrålande grön-vita öldrickare i Fatbursparken. Själv ser jag derbyt med en kopp kaffe framför tv:n.

I dag blev jag intervjuad av två studenter från Socialhögskolan som ska skriva c-uppsats om Försäkringskassans omorganisation. Då fick jag möjlighet att säga ett par tre väl valda ord, om man säger så.

Det är synd att Håkans konsert på Arenen den 19 april är utsåld. Idel lovord och höga betyg i tidningarna efter spelningen på hemmaplan i Scandinavium. "Ett enormt kärleksrus", skriver GP, till exempel. Betyg 5 av 5. Men, jag glömde, han kan ju inte sjunga.

Plötsligt på Södermalm

Klart att man är besviken. Och lite lagom bitter. Vi gick inte vidare till Emergenza-finalen på Debaser. Vi fick 90 röster, bandet som fick 110 gick vidare. 20 röster fattades.

Och vi som hade sålt tio biljetter till personer som inte dök upp... Och så många fler som sa att de kanske skulle komma...och så vidare och så vidare. Och framförallt, om vi inte hade varit första bandet ut, utan fått visa upp oss för den betydligt större publik som dök upp bara något senare på kvällen. Ja, om bara om var...

Men. Faktum är att vi har bra låtar, är duktiga musiker och ger järnet på scen. Vi förtjänar att få spelningar på egna meriter, utan att behöva vara med i någon tävling med en massa hårdrocksband och har potential att fånga en alldeles egen publik, och inte behöva tvångskommendera någon till röstboskap. Så är det med det.

För övrigt lämnade jag in ansökan om tjänstledighet förra veckan. Dags att ta befälet. Så här kan det inte hålla på. Vissa saker i det här livet måste styras upp och den som är projektledare för min variant av detta liv är - just jag. Det finns de som tycker att jag är bra kompetent och hela den biten. Jag kan vissa saker, jag har varit med om ett och annat och jag har mycket att ge. Jag gav bort allt, nu tar jag tillbaka det, som Uffe skulle säga. Jag kan klara det, jag ska klara det, som man säger i Vinslöv. Herregud! Ibland tappar man helt fokus.

Jag hör röster

Jag hör en bekant låt och röst blanda sig med diskmaskinens tröskande. Några finns det säkert som har väntat så länge på just den här dan. (Fast inte så väldigt många. Tyvärr. På den bortre läktaren ser jag ungefär tjugo personer.)

I morse var planen vit igen men under dagen har snön smält undan. Nu blir det allsvensk fotboll på andra sidan gatan. Jag nöjer mig med ropen och domarens pipa på avstånd. Stannar inne och ser herrarna i Halmstad. Eller kanske hockey. Fast mest returen i Manchester mellan United och Roma.

Kanske skulle man begära tjänstledighet under ett par månader? Bara för att man kan. (Begära alltså. Om det beviljas är en annan sak.) Och för att livet skulle kunna vara så mycket skönare, roligare och friskare då. Och det vore ju bra.

I måndags var det musikrep med samma fina band som senast. Vi var på Lyran i Bredäng. En härlig känsla att stå och blicka ut över vattnet samtidigt som de egna sångerna skär i öronen. Det var uppladdningen inför lördag. Halv sju kliver vi upp på scenen på Klubben.

Ser man på!

På Medborgarplatsen har uteserveringarna öppnat. Det var ju kanske ett par dar för tidigt. Men okej. Bara jag slipper sitta och frysa. Det är trevligt att titta på. Människor har blivit utsläppta igen.

När jag passerar är klockan halv sju och jag har jobbat över. Promenerar hem, långsamt. Åtminstone ganska. Och det är nytt. Gör en omelett med vad man haver på, vilket visar sig vara: några dagar för gammal bacon, bladspenat, tomat, ost. Gott. Bara jag inte får någon sorts grissjuka nu. Det luktade bra. Sen kaffe och några kakor från i somras som verkar ha tagit smak av tvättmedel.

Inte för att de behöver mer reklam, men på Schulmännens 1000 Apor, som har premiär i dag, verkar man kunna hitta i alla fall en del kul saker, t.ex. TV4-mejlen och gamla sketcher med Killinggänget på Killingbloggen.

Nu till Olympiastadion i Rom.