Istid

P.g.a. klimatet blev dagens planerade bockeymatch inställd. Vet inte om det blir en ny chans, ska väl vara om det går att hitta någon usel tid i en ishall.

En del av helgen har ägnats åt att spela in en ny låt. Och jag måste säga det; den är bra. Det är ångest, Fritz Lang, Södermalm och en massa sväng. Kommer förmodligen till myspace inom kort.

Jag lär påminna igen, men vill redan nu slå ett slag för att Wilner spelar på Klubben den 12 april. Det är semifinal i Emergenza och alla måste vara där för att rösta och se till att vi kommer till finalen på Debaser.

Söndagar är en massa tidningar och bilagor, lattemage, Ben & Jerry-glass och Dexter, den bästa tv-serien sedan Sopranos. För övrigt finns nu de allra sista delarna av Sopranos på DVD i Sverige. Jag fick mitt ex med posten förra veckan. Den som spar han har.

En svensk tiger

Det finns många fällor den moderne mannen kan falla i:

Köper en deo som när den väl är på plats och blandas med kroppsvärme luktar helt osannolikt unket. Känner mig smutsig och längtar hela dagen efter att få duscha mig ren igen. Slänges.

Tycker att lite kultivering och kontroll kan vara på sin plats och ger mig en tidig morgon på ansning av kroppsbehåring. Själva apparaten inställd på inga millimeter alls. Detta upptäcks något för sent och resultatet blir svidande randigt.

En mer positiv fälla är den nya butik jag springer på på den skönt annonyma Kocksgatan där man i skydd av skuggorna kan smyga in på Infamous och skaffa sig en tatuering eller två. I fredags öppnade på nummer 17 en herrekipering där provrummet är ett bibliotek. Klassiska accessoarer som slipsar, flugor, glasögon, pipor(!) och moderna märken som Hope, Lindeberg, David Design och Our Legacy. Köper en t-tröja från gamla Resteröds och lovar komma tillbaka med hela nästa lön.

Annars handlar det väl inte så mycket om utsidan. På insidan har det denna vecka varit påtaglig trötthet - igen. Hoppas på en kortare svacka efter min storstilade comeback efter nyår. Tro det eller ej, men så här på helgen känns det fint.

Var i går på avancerad bröllopsfest. Blev redan under dagen indelad i för mig helt främmande grupp med uppdraget att göra ny text till Kents Musik Non Stop. På själva festen sen var det upp på scen och tillsammans med kompband framföra underverket. Det var en massa folk, bland annat en hel del göteborgare (Ja, sådant syns.), och ett tiotal grupper som framförde sina alster. Det mesta var inte särsklit vackert, men onekligen en kul och engaerande idé för en fest.

Nu tror jag att jag stoppar pipan, tar på plommonstopet och söndagspromenerar med en tidning under armen till lämplig lokal där starkt kaffe kan intagas. Sen spelar jag, eh - hockeybockey.

Tårta

I dag var det så invigning i Huddinge på vad som i folkmun numera kallas Lokalt försäkringscenter Stockholm Sydväst. Det var tårta och innehållet i mitt jobb ser inte alls ut som det gjorde i fredags. Tappad kontroll är bara förnamnet, så att säga. Vad jag ska göra åt det återstår att se. Reclaima mitt arbetsliv kan ju vara en början.

Under tiden lyssnar jag på Vampire Weekend och funderar på om det är roligt eller inte att Morrissey släpper samling plus livematerial på onsdag.

Frånvarande

I kväll tar jag mig en hemmakväll efter en arbetsvecka som även inneburit några kvällar med teater. Det blir inte Melodifestival. Nej tack till E-Type, Christer Sjögren och övriga. Jag håller mig till den allt intressantare kanalen TV8.

Först det fulkulturella Frånvarande med Sigge Eklund och Claes de Faire och deras gäster som helt enkelt sitter och pratar skit om någon som är just frånvarande (Men som efteråt får kommentera programmet, om de vill. Runar ville. Lundell ville som väntat inte.). I kväll är det Dolph Lundgren det ska snackas om.

Åsa Linderborg på Aftonbladets kultursida gillar inte programmet: "Kanske är det min avsky för de självgoda programledarna som vill göra sig ett namn genom att banalysera andra. Möjligen vill jag inte inse att samtiden är precis så här snaskig och antiintellektuell. Man behöver inte ta reda på nåt, det räcker med att ha en åsikt om någon medmänniska. Inte ens skvallret behöver ha substans".

Sen kommer reprisen av det popkulturella Studio Virtanen. Och därefter brittiska dramaserien Party animals fylld av sex, knark och politik. Tyvärr har jag missat en del avsnitt. Vem minns inte Livet kan börja någon gång på 90-talet? En helkväll med Åttan alltså.

Liten fotbollsskola

Det måste sägas - igen. I dag var det dags för inomhusfotboll i Korpen. Vi vinner med 5-4 och jag gör varken mer eller mindre än alla våra fem mål.

Visst, det här är inte på någon särskilt hög nivå. Vi snackar Korpen. Men det är ändå ett tekniskt latinos-gäng vi möter och ja, folk försöker liksom vara i vägen och vill ta bollen, så viss ansträngning och kunskap krävs, trots allt.

Man kan väl säga att jag klarar grundkursen i fotboll med ett lysande A eller möjligen B (enligt det nygamla 1800-tals förslaget till betygssystem). Men därifrån till elituniversiteten är det långt, så att säga.

Man får glädjas åt det lilla. Och som de pratar om i omklädningsrummet i den härliga svenska fotbollsfilmen Offside - Vi älskar det här spelet. Det är därför vi ska ge allt och se till att vinna. Vi kanske inte är lika bra och inte lika snygga som Beckham och de där, men vi älskar spelet precis lika mycket. Det är det som är grejen.

Tappad kontroll

Så fick jag till slut se den - Control. Anton Corbijns snyggt svart-vita film om Ian Curtis, rockens Che Guevara (eller nåt i den stilen), som Tony Wilson får säga i 24 Hour Party People (En film som också är obligatorisk!). Manchester ligger grått och det är 70-tal med glamrock och punk. Där föddes Joy Division.

När man reser sig efter att ha sett Curtis stiga mot den brittiska himlen är man kanske inte glad. Vet inte om man är ledsen heller, men påverkad, i en speciell stämning. Man vill trots allt fortfarande spela i band och önskar att det fanns en Tony Wilson. Eller snarare flera. Personer som gör business och samtidigt är fans, som startar legendariska klubbar och som delar 50/50 med artisterna. Men det är en annan film, som sagt.

Melankolin var stark tidigare, efter att ha sett filmen hörs den ännu mer. Man sugs in i musiken och i den där rösten. Hemma efter bion sitter vi tysta och bara låter oss dras in. Se Joy Divisions första tv-framträdande hos, just det, Tony Wilson.

Super Bowl

Lika väntat som att jag i dag skulle vara ett ihåligt vrak, lika oväntat var det, enligt experterna, att New York Giants i natt vann Super Bowl och blev världsmästare (som vi säger in the US). Det talades på förhand om att det var den ojämnaste Super Bowl någonsin. Patriots skulle vinna så lätt så lätt.

Som icke expert kan jag säga att det inte alls var särskilt oväntat att en underdog som halkat in med någon sorts Wild card vinner. Nu är ju inte bollen direkt rund, men det är liksom så idrott fungerar. Ibland. Och det är ju liksom inte några nybörjare vi snackar om. Även spelarna i Giants kan liksom spelet. Bara att ge järnet. Vilket de gjorde, medan Tom Brady, QB i New England Patriots, mest hängde med huvudet hela matchen. Även när hans lag var i ledning. Han längtade väl hem till Gisela Bündchen, Leo DiCaprios gamla ex, eller nåt.

Och så gick det som det gick och Tom Petty körde underhållning i pausen och jag satte i mig en massa amerikanska kakor, chips och dipp och nu är det ett helt år till nästa gång.

Segregera ännu mera

Någon eller några statliga utredare har tänkt till. Hur blir man av med de långa köerna till bostäder i Stockholms innerstad? Jo, man ser till att det blir förbannat dyrt (40-50% dyrare än i dag) så att mindre bemedlat pack fattar att de inte har något där att hämta och håller sig i "sina" förorter.

Så fantastiskt enkelt. Folk kan tacka för sig, lämna kön och problemet är borta. Tanken svindlar, men man skulle kunna ta principen vidare till helt andra områden. Varför inte införa höga avgifter som inte alla har råd med för vissa operationer där det i dag råder väntetid? Vips, så skulle köerna vara borta där också. Liknelsen är inte helt vattentät. Alla behöver tillgång till vård (Eller?), alla behöver inte bo i innerstaden. Men ändå. Här finns möjligheter. Bara ett litet tips.

Själv sitter jag här i bostadsrätt. Men om det nu är så att man skulle vilja skaffa hyresrätt för att slippa lånekarusellen eller om man inte har råd och möjlighet att köpa. Visst, det är inte särskilt tillfredsställande att behöva vänta 10-20 år och man lär ju få slå sig ner någon annanstans medans man väntar, men möjligheten finns. Får du inte loss en massa pengar går det i dag att köa sig till en lägenhet i attraktivt läge.

Jävla näste!

Det lär Strindberg ha sagt om Sverige. Staffan Valdemar Holm instämmer säkert. Egentligen vill han omedelbart sätta sig på ett flyg och lämna landet. Jag är skandaliserad och offentligt uthängd, säger han till Svenska Dagbladet. Ja, han är ju för rolig, denne Staffan Valdemar Holm.

Någon på SVT har påstått att han fått dubbla löner och nu vill Valdemar Holm få reportern sparkad. Man minns med glädje det fina mejl han i högröd ton skickade till DN-kritikern Leif Zern efter att ha fått en ljummen recension. Valdemar Holm föraktade för detta Zern i djupet av sitt hjärta. Detta trots att Zern vid flertalet andra tillfällen uttryckt sig uppskattande om Staffan Valdemar Holm och hans konst.

Och så nu. Inte ens Shakespeare har hittat på liknande jävla skurkar och oärliga personer - så uppfattar jag reportern från Kulturnyheterna, säger denne nyansernas mästare.

Var det inte Valdemar Holm som tyckte att Malmsjö kanske inte agerade helt rationellt i samband med att han fick, som man säger, spelet, när Persbrandt på ett mycket märkligt sätt lämnade "Måsen"? (För att kort senare meddela att han kommer att dyka upp på den konkurrerande scenen vid Sergels torg.)

Det är väl ett tag sedan den mest intressanta teatern gjordes vid Nybroplan. I väntan på att den verkliga inspirationen ska komma tillbaka är det väl bra att få lite "press". Det förs helt enkelt ett jefvla liv på Dramaten, tro inte annat. Nu väntar vi bara på att Torsten Flinck ska släppas tillbaka in i matchen efter alldeles för lång tid på avbytarbänken.