The Big Man

Och på det tycker jag vi tar en bild på Clarence.


Ullevi 5 juli 2008.

Sagt och gjort

I dag lämnade jag in blankett för egen uppsägning. 4 dagar kvar...

Går på promenaden

Tar en promenad söder om Folkungagatan. Det är tomt i stan. Nu kan du sitta på vilka uteserveringar eller bänkar du vill. Alla andra är någon annanstans.

Sträckläste Åsa Linderborgs Mig äger ingen i veckan. Ta mig fan bland det finaste på länge. Om hennes alkade pappa som tog hand om henne och var hennes bästis när hon var liten. Stolt arbetare med värk i kropp och nerver, som sen fick sparken och slutade dricka, men ändå dog alldeles för tidigt.

På lönedagen klädde han sig fint och köpte en bit prästost. Själv köper jag ett par skivor. I går den 25:e: Dirty Pretty Things nya, Romance At Short Notice och en klassiker från 60-talet, The Sonics (nu tillbaka och spelar på Way Out West), Here Are The Sonics. "You hold in your hands the greatest punk rock album ever made", står det i det medföljande häftet. Och det långt före det att punken var uppfunnen - egentligen.

Firade i går med meze och ett stadigt stycke oxfilé med feta och grönpepparsås på Faros vid Greta Garbos torg. 5 dagar kvar...

Den som inte är ute och njuter av sommarnatten eller sover kan framåt småtimmarna avnjuta Brando i Linje Lusta från 1951 (SVT 00.25). Se skådespelarkonsten ta ett stort kliv mot något nytt, något modernt.

Där satt den!

Ibland sitter det långt inne. Men till slut... Jag har ett nytt jobb. På måndag säger jag upp mig. Första september börjar jag på ny kula. Men först lång semster.

Nu kysser jag all skit vi varit med om adjö. Det är lättare att andas. Världen är plötsligt vackrare. Flyktplan completed.

Trosbekännelse

"Vad ska vi göra med sommaren, kamrater?" Orden har använts av Lundell men lär härstamma från poeten Elisabet Hermodsson. De har sitt ursprung i tiden för ´68, Stalin, Mao och fascism och det där, men är förmodligen ständigt giltiga.

Lundell: vi håller på att dö själsligen här med våra måsten och förbud och våra rättanden in i leden. Och vidare: Det är ett bra botemedel mot den hungriga alltid insmygande fascismen i alla lyckoläror.

Så: Vad gör vi med sommaren, kamrater?

Har just avslutat sista delen av Måns Ivarssons lundellbiografi. Ett ambitiöst projekt jag plöjt med stort intresse och som gett anledningen att plocka fram skivor jag inte lyssnat på på ett tag.

Som Ivarsson konstaterar vid några tillfällen i boken är Lundells texter nästan alltid intressanta medan musiken vid vissa tillfällen går på tomgång. Samtidigt och å andra sidan få svenska artister som gjort så många minnesvärda låtar. Klart att det blir lite blandat i en sådan stor produktion. Och visst hör man referenserna tydligt. Främst Dylan, Neil Young och Springsteen (han har anklagats för att lida av svårartat Springsteen-komplex). Men vad då? Se det som en hyllning. Och han har gett oss mycket av sig själv, alla dessa böcker och skivor.

Vi är många som delar den där tron, rocken som räddare och vägen till frihet. Jag är djupt troende, det har jag varit så länge jag kan minnas. Det började med mina föräldrars ABBA-skivor, fortsatte med Gyllene Tider och Noice och på den vägen är det.

Musiken är för mig löftet om en annan värld, hopp, frihet, revansch, kraft och styrka, tröst och tilllåtelse att vara svag. Ja, man skulle kunna säga att det är en religion, en ideologi. Den är ett rum jag kan bära med mig och i det rummet är jag fri.

För att återknyta till Lundell och Ivarssons bok: Vill du ha din frihet får du ta den. Och i denna vår kyrka är Springsteen översteprästen. Därför var det så stort så stort det jag var med om på Ullevi den 5 juli. Det var inte bara en konsert. Det var, om inte ett väckelsemöte, så ett dop eller en konfirmation. Min tro är starkare än någonsin.

Mister I ain't a boy, no I'm a man
And I believe in a promised land

Bara i fantasin

Nu verkar det här kunna gå bra ändå, men det har, så att säga, kommit till min kännedom att direkt lögnaktiga referenser, som inte är till min fördel, har lämnats om mig. Det pyr i mina franska nerver.

Nu är det inte bara det som påverkar nerverna, utan även denna väntan och osäkerhet. Jag har alltså blivit erbjuden ett jobb, typ. Sen var/är det bara ett par hinder som ska passeras, "men det ska inte vara några problem, tror vi".

Först var det en person till som eventuellt var aktuell för jobbet. Så är det inte längre. Check. Sedan skulle det godkännas av en högre chef att det var okej att skapa denna nya tjänst. Check på det. Och där trodde man det var i hamn. Vi är överens om lön och de tidigare nämnda referensuppgifterna är uppe på bordet och bemötta. Men icke. Nu måste facket också godkänna att denna rekrytering är ok. Snälla facket, kom igen! Jag är också medlem. Men det här sista (?) steget ska ju inte heller vara några problem. Eller?

Jag vill verkligen inte gå tillbaka dit där jag är efter semestern. Där råder icke-kommunikation om viktiga saker, uppgivenhet, likgiltighet och numera även lögn. Resten är tystnad.

Hej å hå. Såg och lyssnade på Pugh med Janne "Loffe" och Jojje Wadenius i går. Lite ofokuserat med tramsiga försök till roligheter och härlig "spontanitet" som bland annat innebar ett ackustiskt parti med borttappade texter. Men när de väl är på banan och kommer igång låter det bra och svänger om dem och den där egensinniga rocken. Wadenius hade även ett litet soloparti där han drog några av sina gamla barnvisor. Inte minst minns man Kalles klätterträd-låten.

Ja, här sitter man i sitt träd så där en trettio år senare som en blandning av Kalle och morfar och fantiserar om allt möjligt...

Mitt i stan bor en kille som heter Kalle.
Kalle har ett träd, som han kallar sitt eget.
Han ligger där upp och drömmer och fantiserar om allt möjligt.
Och om Emma! Emma finns bara i fantasin, men hon är fin, tänker Kalle.
Under trädet sitter morfar och läser tidningen.
Morfar tycker om att läsa om allt nytt som hänt.
Kalle gillar mest att ligga stilla i toppen och sakta gungas av vinden.

Saker

Jösses, vad tiden går sakta på jobbet och vad jag längtar till semestern och att göra mer eller mindre meningslösa saker så som att titta i taket, sortera mina skivor i bokstavsordning, sitta på kafé, läsa kvällstidningar och hyra film om det regnar.

För övrigt har oväntade saker hänt på jobbfronten. Nya turer och det hela ska få sin upplösning inom det närmaste, t.ex. i morgon. Återkommer i ämnet.

Flyktplan

Det är några veckor sedan den spelades in. Här är Wilners senaste låtdemo.

Mina texter är som drömmar. Man ska inte ta dem bokstavligt men någonting vill de säga. Musiken den här gången är lite smygande. Hoppas du gillar den!

Weekend

Att vara eller icke vara har varit frågan för helgen. Har varit på Häringe slott sedan i fredags. Skönt att sova på hotell, äta, promenera, jogga i naturen och kunna ta sig ett dopp i havet.

Mitt i det där har jag varit med i Hamlet. Körts några meter i rullstol, sagt mina sex rader och sedan skjutit mig själv. Det är inledningen på det hela, så sedan har jag snabbt bytt om och suttit på läktaren. Utom i dag, när jag direkt tog en taxi till Västerhaninge och tåget hem till Söder. Åk dit. Hamlet spelas bara en vecka till.

Borta bra men hemma bäst och så vidare. Skönt att komma hem. Städa undan lite, lägga smutstvätt där smutstvätt ska ligga och kila bort på Katarina Bangata och äta indiskt för att sedan lägga sig i soffan och känna söndagsångesten komma krypandes. Jag känner mig som ett barn, skulle vilja vara ett barn och säga: Jag vill inte, och sedan sitta kvar med armarna i kors, omöjlig att rubba. Har inte alls någon lust att jobba i morgon.

En hel special med väs

Det var inte Ben och Gunnar som bilade till Göteborg för att se Springsteen. Det var S och jag. Inkvarterad hos min bror vaknade jag med ett ryck på lördagen. Såg rubrikerna om bossens insats på fredagen i GP och insåg att det här tillfället ska det tas tillvara på. Att se Bruce med sitt E Stret Band är en av sakerna på min lista med saker-att-göra-innan-jag-dör.

Ut på nätet. Hitta en annons utlagd en knapp halvtimme före om två biljetter på innerplan. Ringa. Skåning som säger sig få en massa samtal och bud, men är beredd att ge mig plåtarna för en tusing styck, så att han slipper mer dealande och risken att sitta kvar med biljetterna. Taget. Kasta sig i bilen till Burger King vid Backaplan som en utsvulten pundare(?). Klart. De ursprungliga biljetterna som jag kämpade så hårt för i december såldes till nyss nämnda bror.

Sen hanns det med en tur till havet. Ligga på klippor och bränna benen. Tvingade till och med mig till ett bad. Tiden i vattnet kan ha uppmätts till cirka 15 sekunder.

Rastlös. Åka in till stan vid femtiden. Direkt till Ullevi. Köpa t-tröja. Sen in i högen. Strax före halv sju slogs portarna upp och vi var där. Rusar in till en plats nära scen alldeles i mitten. Sen var det bara att vänta två och en halv timme. En evighet. Sitta. Stå. Ligga. Äta chips. Dricka vatten. Livrädd för att bli kissnödig.

Strax efter nio står de så på scenen. Resten är nu historia och en odödlig kväll och ljummen natt. Världsklass, Sanslöst, Fantastiskt är ord som används av kvällsisarna och göteborgstidningarna. Och det var det. Det går inte riktigt att beskriva. Man måste ha varit där. Och vilken oerhörd tur att min instinkt sade mig att jag skulle fixa nya biljetter, trots att jag redan hade.

Sen hem i går till de trötta mätta stockholmstidningarna och lite halvbra recensioner. Tro dem inte. Folket och The Boss bygger landet.

På vägen hem stannades det på läbbig vägsylta. Vi var inte längre kvar i västra Götaland. Men som en tack- och på återseendehälsning beställde jag en hel special med väs (d.v.s. västkustsallad, det är så vi säger på Avenyn). Och det var precis vad helgen hade varit, väldigt väldigt special.

Arbetarförfattare

Early in the morning factory whistle blows,
Man rises from bed and puts on his clothes,
Man takes his lunch, walks out in the morning light,
It's the working, the working, just the working life.

Through the mansions of fear, through the mansions of pain,
I see my daddy walking through them factory gates in the rain,
Factory takes his hearing, factory gives him life,
The working, the working, just the working life.

End of the day, factory whistle cries,
Men walk through these gates with death in their eyes.
And you just better believe, boy,
somebody's gonna get hurt tonight,
It's the working, the working, just the working life.

Bruce Springsteen - Factory


I've done my best to live the right way
I get up every morning and go to work each day
But your eyes go blind and your blood runs cold
Sometimes I feel so weak I just want to explode
Explode and tear this whole town apart
Take a knife and cut this pain from my heart
Find somebody itching for something to start

The dogs on Main Street howl
'cause they understand
If I could take one moment into my hands
Mister I ain't a boy, no I'm a man
And I believe in a promised land

Bruce Springsteen - The Promised Land


Workin' in the fields
till you get your back burned
Workin' 'neath the wheel
till you get your facts learned
Baby I got my facts
learned real good right now
You better get it straight darling
Poor man wanna be rich,
rich man wanna be king
And a king ain't satisfied
till he rules everything
I wanna go out tonight,
I wanna find out what I got
Well I believe in the love that you gave me

I believe in the love that you gave me
I believe in the faith that could save me
I believe in the hope
and I pray that some day
It may raise me above these

Badlands, you gotta live it everyday
Let the broken hearts stand
As the price you've gotta pay
We'll keep pushin' till it's understood
and these badlands start treating us good

Bruce Springsteen - Badlands